Det finns fortfarande mer att skriva om El Hierro, känner jag. Men så kom jag till La Gomera och då hade jag nya saker att skriva. Och så föll El Hierro bort lite. Jag vill i alla fall skriva några ord om byn som vi bodde i.

Byn heter Tigaday, och den ligger i Frontera. Precis som i Valle Gran Rey har man hela tiden bergen i fonden. Men medan Valle Gran Rey ligger i ravinen mellan två berg ligger Tigaday på platt mark nedanför berget, i det som heter El Golfo-dalen.

Tigaday ligger en bit ner till havet – vi hade ju bil, så vi körde när vi skulle dit. Det tog kanske 10 minuter. Jag vågar inte gissa hur lång tid det skulle ta att gå.

Det finns en handfull restauranger i Tigaday. Enligt  Lonely Planet Canary Islands är Don din 2 den bästa restaurangen i byn. Det säger kanske mer om det bristande utbudet än om den restaurangen storhet. Alltså, det var inget fel på den. Vi åt där ett par gånger, och åtminstone den ena gången minns jag en riktigt god fisk med papas arrugadas con mojo.

Det som vi tyckte var den bästa restaurangen i krokarna var restaurante La Maceta, som ligger vid badplatsen La Maceta, den havsbassäng där vi badade ett par gånger. Men det är ju lite utanför byn. Restaurangens läge är riktigt fint – bäst är det att äta lunch där, för att få njuta av havsutsikten.

Vi hade ju lägenhet med kök, så det skrala restaurangutbudet kändes inte som något stort problem. Det fanns en större mataffär och ett par mindre, så det gick bra att handla mat i byn. Det fanns till och med en affär med ekologiska varor, men jag lyckades aldrig tajma öppettiderna där. Vi var ju där över jul, så det var lite mer stängt än vanligt.

Vi hyrde en lägenhet hos Apartamentos La Palmera. På insidan var den riktigt fin, och vi trivdes där, förutom att det var så kallt inne. Att gå i shorts inomhus var bara att glömma. Långbyxor och fleecetröja var det som gällde. Det fanns en värmefläkt i sovrummet, och den använde vi flitigt på kvällar och nätter. Det fanns inte riktigt någonstans att sitta i solen och värma sig heller. Den smala balkongen vetter åt norr, och åt andra sidan skuggas uteplatsen av poolområdet, som ligger en etage högre upp. Dessutom luktade det faktiskt inte så fräscht på uteplatsen, och det där poolområdet var ruskigt sunkigt. Betyg för lägenhetens insida: 5 av 5. Betyg för lägenhetsområdet/utsidan: 1 av 5.

Vi såg knappt några turister alls i byn. Däremot när vi var ute på utflykter mötte vi andra turister, och nere vid badet. På El Hierro kan man inte ta sig fram med engelska – det är spanska som gäller. I mataffären såg det ut så här när vi skulle väga frukt och grönsaker. Tur att just frukt och grönsaker är det enda område jag har koll på på spanska :-)

Jag är verkligen glad att ha fått se El Hierro. Det enda jag är lite missnöjd med är att jag inte gjorde någon vandring i bergen. Men jag känner ingen direkt längtan efter att komma tillbaka – det är fortfarande i Valle Gran Rey på La Gomera som jag ska hålla till på vintern.

I går var vi på utflykt igen. Utflykt med utsikt. För det var egentligen det vi gjorde: körde runt, stannade på en antal utsiktspunkter och tittade ner över ön. El Hierro är format av ett antal landglidningar, precis som den som skapade El Golfo-dalen. Många av vägarna går därför på kanske 1000 meters höjd med svindlande utsikt ner över lågland och hav.

Vi började dock dagen med en (kortare) vandring, i vandringsområdet Hoyo de El Pino. Det var mest skog och inte så spännande vandring. Men jag har förstått att det verkligen är fint att vandra här på El Hierro. Bland annat i området runt El Pinar finns det bra vandring. Där är det barrskog, men jag tror att man kan få se en del hisnande vyer också. Annars skulle jag kunna tänka mig att gå någon av vandringslederna här nerifrån Frontera och upp ut El Golfo-dalen, kanske Camino de Jinama, som jag nämnde häromdagen. Det tror jag är en riktigt fin vandring.

Vår första utsiktspunkt blev Las Playas:

Läckert. Högt. Längst till vänster syns klippan Roque de la Bonanza, som är en sån där sevärdhet som man ska se. På det här avståndet såg det ut som vilken klippa som helst. Jag vet inte om det är något särskilt om man ser den på nära håll.

Precis som på La Gomera finns det så många olika typer av natur här. Här syns barrskogen:

Uppe på platån var det låg, grön växtlighet och ett och annat träd:

Häftigast natur tyckte jag nog ändå att det var på de västra delarna av ön. Där är det kalt vulkanlandskap, lite som runt Teide på Teneriffa. De här två bilderna är tagna vid utsiktspunkten Lomo Negro 1:

Nu har vi varit runt större delen av ön. Det som vi inte hann med är den södra delen med La Restinga. Där ska det vara bra dykning. Själv dyker jag inte men jag var lite sugen på att snorkla. Men det är inte så varmt i vattnet (alltså det är skönt att ta ett dopp, men om man ska vara i länge behöver man nog ha våtdräkt) och vi prioriterade helt enkelt inte att åka dit.

I princip är det alltså inget problem att se hela El Hierro på två till tre dagar om man färdas med bil. Till fots tar det förstås längre tid. Men jag kan tänka mig att man hinner se i princip alla typer av natur om man läser på lite i förväg (har en vandringsguidebok, kanske den här) och väljer ut två eller tre dagsetapper på olika delar av ön.

El Hierro betyder järn på spanska, men ön tros ha fått sitt namn efter det ordet Hero, som betydde mjölk på det språk som ursprungsbefolkningen, bimbacherna, använde.

El Hierro är den södraste och västligaste av Kanarieöarna, och innan Columbus upptäckte Amerika ansågs ön vara världens ände.  Eftersom ön var det västligaste som fanns så låg nollmeridianen på El Hierro, och ön kallas ibland meridianön.

I går var vi på utflykt på de nordöstra delarna av El Hierro. Ön är inte så stor, och med bil går det att se en stor del av ön på en dag – kanske till och med hela? Vi bor i Frontera, som ligger ganska mitt på El Hierro. Vi inledde dagen med att åka till två olika utsiktspunkter, miradores på spanska. Från den första av dem, La Peña, såg det ut så här:

Sikten var inte så klar som man skulle önska sig när man befinner sig på en utsiktspunkt. Men det var fint ändå.

Naturen på El Hierro påminner mycket om den på La Gomera. Den här bilden skulle lika gärna kunna vara tagen från en mirador på La Gomera:

Från den andra utsiktspunkten, Jinama, såg det ut så här:

Området med mest hus är vår by, Frontera. (Uppdatering nästa dag: Nu har jag läst på mer och kommit fram till att Frontera är hela dalområdet som man ser här. Tigaday är den största byn i Frontera och den som vi bor i. Strax intill Tigaday finns en mindre by som heter La Frontera. Om jag har förstått det hela korrekt.)

Från båda de här miradorerna tittar man ut över El Golfo-dalen, som är en viktig del i El Hierros natur och utseende. El Hierro bildades så sent som för 1,2 miljoner år sedan  och det är den kanarieö där det är mest vulkanisk aktivitet. För 50 000 år sedan uppstod en stor landglidning på ön, som gjorde att en stor del av El Hierro sjönk ner i havet. Det skapade en 100 meter hög tsunami som nådde ända till Nordamerika. I samband med den landglidningen skapades El Golfo-dalen, som vi tittar ner över på bilden ovan, och där Frontera ligger. (Det här med den vulkaniska aktiviteten fascinerar mig, men jag måste nog vänta tills jag har lämnat ön med att läsa mer om det. Annars kan jag inte sova om nätterna.)

Mellan de här två utsiktspunkterna åkte vi på en liten väg på en platå där landskapet är helt annorlunda. Den här bilden knäppte jag där:

Påminner inte den här bilden en hel del om den där bilden som har blivit världens mest kända bild, eftersom Microsoft har använt den som standardskrivbordsbakgrundsbild  i en massa pc:ar? Kan någon tipsa Microsoft om att jag har uppföljaren och att den är till salu mot provision?

Från Jinama-utsiktspunkten kunde man gå ner i El Golfo-dalen via El Camino de Jinama, och jag blev riktigt vandringssugen.

Men vi fortsatte med bil till El Gargoé, som är ett heligt träd:

Jag vet inte hur mycket som är sanning och hur mycket som är sägen här, men det sägs i alla fall att trädet samlade upp fukt och att befolkningen samlade upp vatten från trädets blad. Det syns inte så bra på bilden, men trädet är omgivet av grottor i berget där vattnet från trädet samlas upp. Och vi hörde hur det droppade ner nytt vatten från trädet till vattensamlingarna.

Det var en riktigt blåsig utflyktsdag, och jag gick klädd i fleecetröja hela dagen och småfrös för det mesta. Efter trädbesöket hittade vi i alla fall en plats där det inte blåste så mycket, så vi satte oss och åt vår medhavda matsäck med den här snygga utsikten:

Det kändes ganska oklart om vägen till det heliga trädet ens var en bilväg, men det var skyltat dit. På vägen tillbaka fick vi stanna en stund eftersom vi fick möte:

Vi fortsatte till Valverde, som är El Hierros huvudstad. Enligt vad jag hade läst på så skulle det vara en sömnig stad, och nu kom vi dessutom dit under siestan, så det var verkligen lugnt. När jag kollar Wikipedia på engelska så säger den att det bor 5000 människor i Valverde. Det skulle betyda att hälften av El Hierros invånare bor där.

På hemvägen gjorde vi en omväg ner till havet och spanade in två badplatser med naturliga havsbassänger. Nåja, den ena bestod av naturliga bassänger, och såg lite svårbadad ut. På det andra stället var väl havsbassängerna inte så naturliga, men det var havsbassäng i alla fall:

Här nere vid havsytan var det lä och betydligt varmare än uppe i bergen, så jag passade på att ta ett dopp:

Badtemperaturen var som i Sverige på sommaren när det inte är värmebölja – kanske 19 grader. En skön avslutning på en fin utflyktsdag.

Nu är vi på El Hierro. Vi flög till Teneriffa i söndags eftermiddag, kom fram till Los Cristianos vid midnatt och tog sedan båten till El Hierro i går 17.30.

Det är Naviera Armas som kör båtarna mellan Teneriffa och El Hierro. Det går en båt om dagen, utom på lördagar. Det är inte säkert att det går båtar alla helgdagar heller, så kolla båttittabellen om du planerar att åka runt storhelger. Jag hade sett fram emot en båtresa ute på däck, men det visade sig att det, till skillnad från på La Gomera-båten, inte gick att sitta ute. Däremot var jag inte så farligt drabbad av sjösjuka utan kunde till och med läsa under resan. Båtresan tog knappt tre timmar och det var mörkt när vi kom fram.

På biljetten står det att båten går till Valverde, som är huvudstaden på El Hierro, men i själva verket ligger hamnen Puerto de la Estaca en bra bit från Valverde – som ligger på ganska hög höjd. Eftersom maken till skillnad från mig är en sån där som kör bil så var vi bilburna och kunde köra direkt från hamnen till Frontera, där vi bor. Utan maken, och därmed bilen, skulle jag nog inte ha åkt till El Hierro över huvud taget – det känns som om man bör ha bil här. Jag har förstått att det finns bussar, men jag undrar om de inte går ännu mer sällan än på La Gomera. Rätta mig gärna om jag har fel nu; jag har inte kollat upp det här ordentligt.

Det tog en timme att köra i mörkret, men då tillbringade vi en stor del av den tiden bakom långsamma lastbilar. Med lite mer tur på den punkten så går det nog att komma fram på kortare tid.

Eftersom det var mörkt när vi kom fram i går fick vi inte se utsikten från sovrummet förrän i dag:

Fint, även om det var disigt i dag.

I dag var vi reströtta och orkade inte ge oss iväg på några utflykter. Lägenheten är fin men iskall. Det finns en värmefläkt i sovrummet, men golven är så kalla att jag får fysisk smärta i fötterna om jag råkar sätta ner dem utan att ha strumpor på mig. Dessutom finns det inte riktigt något bra ställe där man kan sitta i solen och värma sig. Den smala balkongen i sovrummet ligger på skuggsidan, och på andra sidan står det ett bort och några stolar, men det är en vägg åt det hållet som gör att solen inte riktigt kommer ner dit heller.

Det finns en pool med några solstolar, fast där är det ärligt talat ganska sunkigt. Men där kan man sitta och värma sig en stund, åtminstone till 17-tiden, när solen försvinner bakom berget. För jo, det är berg här. Åt alla håll utom mot havet. Det jag har sett av El Hierro hittills påminner mycket om La Gomera. Av någon anledning påverkas jag inte lika mycket av bergen här i La Frontera som jag gör i Valle Gran Rey. Jag har svårt att avgöra om det beror på att jag liksom såg La Gomera först och jämför det här med det, eller om bergen inte är lika närvarande här som i Valle Gran Rey.

Men det är fint här i Frontera. Det är en liten by, i princip bara en gata med några avstickare. Det finns ett antal affärer, några restauranger och caféer och inte alls många turister. Här följer några bilder som är tagna längs huvudgatan:

Lägenheten har ett fräscht kök och ett bra badrum. Men köksutrustningen verkar inte anpassad till folk som faktiskt vill använda köket till att laga mat i. Förutom tallrikar, muggar, glas och bestick att äta på och med, så var det här de enda köksredskapen som fanns på plats:

Frågan är hur man skalar morötter, river ingefära eller bara skär upp en massa grönsaker med de här? Vi fick gå ut och handla köksredskap, helt enkelt.

Det gav mig ett bra exempel på att det går bra att göra sig förstådd även när man inte kan rätt ord. Jag ville fråga efter en skärbräda. Jag visste inte vad skärbräda heter på spanska. Inte heller kom jag på orden för kniv eller skära. Men vi köpte även en kniv, så jag lyckade få fram att jag behövde ha något under den när jag använde den.

Tabla? frågade kvinnan i kassan.

Och ja, visst var det una tabla jag ville ha. Dagens spanska ord är därför una tabla de cortar, som det står på etiketten nedan.

På köpet blev jag påmind om att skära heter cortar och att kniv heter cuchillo. Nu ska vi gå ut och leta upp den restaurang som ska vara bäst här i krokarna enligt guideboken Lonely Planet Canary Islands.  I morgon ska vi på upptäcksfärd på El Hierro.