Etikettarkiv: valle gran rey

Resa med Fred Olsen till Valle Gran Rey

Äntligen är jag i Valle Gran Rey! Eller, jag har varit det i flera dagar nu men har varit upptagen med att landa här.

Jag har ju skrivit en hel del här på bloggen om de nya (eller nygamla) möjligheterna att åka båt hela vägen till Valle Gran Rey. Som jag har längtat efter att kunna ta mig hit utan att behöva ta åksjukebussen! Naviera Armas kör en båt direkt till Valle Gran Rey från Los Cristianos. Fred Olsen har en liten båt som går mellan San Sebastián, Playa Santiago och Valle Gran Rey, så att man kan byta båt i San Sebastián för att fortsätta till Valle Gran Rey.

Helst hade jag ju velat åka Naviera Armas direktbåt utan byte förstås, men det går en eller två sådana båtar dagligen, och den enda som var aktuell för min del gick inte förrän 19. Därför blev det Fred Olsen, där jag kunde åka från Los Cristianos 16.30 med ankomst till San Sebastián 17.20. Och så skulle Valle Gran Rey-båten gå 17.30 och vara framme 18.40.

När jag tittar på tidtabellerna för den närmaste veckan ser det för övrigt helt annorlunda ut, och det är några timmars väntetid mellan båtarna. Eller är det jag som inte kan tyda tidtabellerna?

När man åker Gomerabåten brukar man lämna in sitt bagage och hämta ut det när man kommer fram. Jag frågade hur det skulle fungera med båtbytet – ser de till att mitt bagage kommer hela vägen till Valle Gran Rey? Nej, jag tolkade det som att jag själv ansvarar för att få med mig bagaget, och eftersom det bara är 10 minuter mellan båtarna så blev jag rekommenderad att ta med mig resväskan på båten. Så det gjorde jag. Det var måååånga trappsteg att släpa 20 kilo resväska uppför kan jag säga. Det bildades en lång kö bakom mig som snällt fick vänta på att den här tanten skulle släpa sin väska uppför trapporna. Men för dig som reser med ryggsäck, eller som bara inte har packning för sju veckor med dig, är det här förstås inget problem, och det kändes som en bra grej att jag hade väskan med mig när jag bytte båt.

Den stora båten mellan öarna var försenad, men lilla båten väntade in den. Jag var lite nervös för att jag inte skulle förstå vart jag skulle ta vägen för att hitta den lilla båten – färjerederierna har inte direkt gjort sig kända hos mig för att kommunicera tydligt vad jag som passagerare förväntas göra eller vart jag ska ta vägen. Men jag såg den lilla båten redan innan jag klev av den stora, så jag lyckades gå åt rätt håll. Och dessutom stod lilla båten inne länge efter att den stora hade kommit in – kan de till och med ha haft koll på passagerarlistan och väntat tills alla var registrerade?

Det gungade rejält på den lilla båten, men jag klarade mig hyfsat från åksjukan – även om jag var tvungen att sitta och blunda hela vägen och fokusera på att andas och slappna av. För mig var det absolut ett bättre färdmedel än att åka slingerbussen över hela ön, men jag gissar att det är olika från person till person vad man mår mest illa av.

Till slut klev jag av båten i Valle Gran Rey en halvtimme försenad. Med tanke på att precis alla färdmedel jag åkt sedan jag lämnade Sverige söndagen innan varit försenade så kändes det inte farligt att bara komma fram en halvtimme sent till slutdestinationen.

Och nu är jag i Valle Gran Rey! Det finns ingen annanstans i hela världen där jag hellre vill tillbringa de närmaste sex veckorna. Allt är precis som det ska vara.

Resdagar: El Hierro – Teneriffa – La Gomera

Du som har följt mig ett tag vet att jag inte gillar att resa. Och eftersom det har blivit en del resdagar på sistone så känner jag mig ganska sliten just nu. Men nu är jag i alla fall i Valle Gran Rey, och här blir jag kvar ett tag. Tanken på att jag får vara här i en hel månad gör mig alldeles varm av glädje. Tanken på att jag måste åka härifrån om en månad gör mig sorgsen redan nu. Och det är som det ska vara. Känslan är att jag ska jobba på att vara här längre tid än så framöver.

På onsdagar är det drop in-sång i hamnen i Vueltas, och delar av sånggänget var samma som förra året. Det känns så bra att komma in i rutinerna här direkt och möta bekanta ansikten. En medsångare hade en djup solbränna, och jag frågade hur länge hon är här. Fyra månader, fick jag veta. Se där, en målbild. Ja, inte att vara så solbränd, men att vara i Valle Gran Rey i fyra månader varje vinter.

Men jag skulle ju skriva om mina resdagar. Vi lämnade El Hierro i måndags. Det går bara en båt om dagen till och från El Hierro, utom på lördagar – då går det ingen alls. Båtresan skulle ta närmare tre timmar enligt tidtabellen men tog bara drygt två. Med båten hamnar man i Los Cristianos på Teneriffa.

Chocken när man kommer från en liten by där det knappt fanns några turister och från en ön där naturen är i centrum till en turistort, där just turisterna är i centrum. Den här bilden är tagen på strandpromenaden i Los Cristianos. Jag tror faktiskt att det är fler människor på den här bilden än vi såg sammanlagt på hela veckan som vi var på El Hierro.

20141230_121654

Chocken när man kommer från en plats där ingen ens pratar engelska till en plats där det ser ut så här i tidningskiosken:

20141230_121459

Chocken när man kommer från en plats där man går in i en av byns få restauranger och väljer ett bord i den tomma lokalen och sedan väntar på att personalen ska dyka upp någonstans inifrån köket – till att komma till en plats där man får värja sig för inkastare.

Jag har tidigare pratat om kontrasterna mellan Valle Gran Rey och Los Cristianos, men kontrasten mellan El Hierro och Los Cristianos var ännu större.

Som tur var fick jag lämna Los Cristanos nästa dag och åka vidare till La Gomera. Maken tog flyget hem och jag traskade ner till hamnen med min resväska och tog eftermiddagsbåten till San Sebastián de La Gomera.

Finns det förresten något snyggare fotomotiv än Teneriffas högsta berg Teide fotat från La Gomera, eller möjligtvis från La Gomera-båten, som i det här fallet?

20141230_144712

Så småningom kom jag fram till Valle Gran Rey och lyckades hitta min lägenhet i La Calera. Jag hade fått en karta på mejl och en upplysning om att nyckeln skulle sitta i dörren, och det gjorde den. Så kan man göra på La Gomera :-)

20141230_171532

Jag tittade ut från min lägenhet och kände mig ytterst nöjd:20141230_172308

I år hyr jag av Apartamentos Rivas. Min uppfattning hittills är att lägenheten är fin, att allt har funkat i kommunikationen med lägenhetsuthyrarna (vi har mejlats på engelska) och att de är trevliga. Det känns generellt som att det fungerar mycket bra att hyra lägenhet i Valle Gran Rey. Jag har hittills hyrt tre olika lägenheter av tre olika uthyrare, och alla lägenheterna har varit utmärkta.

Vandring: Valle Gran Rey–Arure via Barranco de Arure

I dag har jag vandrat. Jag har gått till Arure flera gånger tidigare på berget La Mérica (här kan du läsa om första gången jag vandrade till Arure ). Men jag visste att man kan gå upp genom att ta en vandringsstig från stora vägen också och det var jag sugen på att prova, kanske framför allt för att det öppnar för att kombinera La Mérica-vandringen med den här till en cirkelvandring i stället för att behöva ta samma väg tillbaka.

För den som använder den röda vandringsguideboken så är det här vandring 24 och den betecknas som en medelsvår vandring.

Jag började alltså längs bilvägen upp från Valle Gran Rey. Vandringen enligt guideboken började i Los Granados, vilket var en timmes promenad upp längs vägen för mig. (Jag har dock en känsla av att jag gick rätt långsamt i dag.) En timmes uppförsbacke är ju ganska jobbigt, så jag började bli trött i benen redan när den egentliga vandringen började. Om jag ska gå den här vägen fler gånger skulle jag behöva ta mig upp till Los Granados på något annat sätt än till fots för att spara energi till den verkliga vandringen.

Under min promenad längs vägen träffade jag en icke-vandrare som ändå vandrade. Alltså, han hade spontant bara börjat gå utan någon egentlig plan. Nu undrade han vart jag skulle. Jag sa att jag funderade på att gå till Arure och han tyckte att jag var galen “You must be Norwegian.” :-) (En vandrare skulle inte ha tyckt att jag var det minsta konstig – folk vandrar från Valle Gran Rey till Arure och tillbaka igen varje dag.) Jag berättade att jag är svensk och han att han var irländare men boende i Danmark sedan 30 år tillbaka. Han pratade förstås danska  men kunde även en gnutta svenska och hade varit i Stockholm flera gånger.

Sedan började själva turen enligt vandringsboken. Jag gick upp på berget och hade fin utsikt ner över Valle Gran Rey.

20131222_121445 gomera.nu

Orsaken till att jag valde den här vandringen just i dag var att nästan hela vandringen är i närheten av den stora vägen. Jag tänkte att om jag inte orkar gå längre, eftersom det är säsongens första vandring, kan jag alltid lifta ner igen. Men jag fortsatte förstås – det är liksom inte min grej att stanna halvvägs.

Enligt vandringsboken kan man gå upp en väg till Arure och ner en annan – åtminstone den första biten från Arure är en annan. Sedan kommer man till samma väg som den man tog upp. Jag var sugen på att se båda vägarna. Men längs vägen blev jag så trött i benen att jag bestämde mig för att låta vandringen sluta i Arure och lifta ner därifrån.

Till slut tog jag i alla fall lunchpaus. Då hade jag gått i tre timmar (inklusive flera småpauser) och var uppe på bergets platå. Sämre lunchutsikter än den här har man ju haft:

20131222_133518gomera.nu

Här och var så syns det fortfarande spår av den stora branden på La Gomera i augusti 2012, till exempel i form av brända träd:

20131222_143230gomera.nu

Arure kan väl nästan inte kallas en by ens. Det är bara några hus längs en väg. Men det är fint ändå:

20131222_145209gomera.nu

I Arure gick jag in i baren El Jape för att låna toaletten och köpa en flaska vatten. Jag har aldrig ätit där, men det är alla vandrares vattenhål. Det är många vandringar som utgår från Arure, så det är vanligt att vandrare tar bilen dit, och då tar man kanske något att äta eller dricka innan man kör tillbaka ner i dalen. Det är också utanför El Jape som bussen stannar, så för den som planerar att ta bussen ner till Valle Gran Rey är det ett bra ställe att fördriva tiden.

När jag kom ut igen var jag så nyfiken på var den andra vägen ner började. Jag tänkte bara titta på det lite snabbt. Den gick uppför en trappa och sedan fortsatte den uppåt en bit – och vips så hade jag börjat gå igen.

Jag inbillar mig ibland att alla berg är spetsiga och har en topp, som Teide. Men ofta är det ju inte så, utan det finns platåer där man kan vandra helt plant. Så var den här biten av vandringen, efter en första stigning. Två kilometer plan vandring. Såååå skönt när man liksom har gått upp för en trappa i en hel dag.

20131222_154548gomera.nu

Snart kom jag tillbaka till stället där jag hade suttit och ätit lunch. Och efter ytterligare en stund var jag tillbaka nere på stora vägen där jag hade kommit upp ur Barranco de Arure (Arure-ravinen) tidigare. Där tog orken slut. Jag satte upp tummen och fick lift ner av den första bilen som passerade. Det var ett tyskt par som hade varit på La Gomera i oktober i år och nu redan var tillbaka igen. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)

Santa Cruz de Tenerife–Valle Gran Rey, La Gomera

Jag började dagen i ett regnigt och småkyligt Santa Cruz. Alltså med småkyligt menar jag typ 19 grader, men det gråa vädret gjorde att jag kände mig frusen. Jag tog spårvagnen till ändstationen Intercambiador. Det fungerade att ta resväskan på spårvagnen – och det är bara tio minuters resa.

Jag hade kollat upp i förväg vilken buss jag skulle ta och hur ofta den gick. När jag åkte för två år sedan hade jag inte kollat något i förväg, men det blir faktiskt lättare när man gör det. Och jag som inte gillar att resa vill gärna göra det så smidigt som möjligt.

På den stora tavlan med bussavgångar stod det att bussen skulle gå en helt annan tid än jag hade kollat upp. Men det verkade vara samma buss som gällde i alla fall. Alltid något.

Bussen kom en stund efter avgångstid. Chauffören klev ur och stängde bussen. Ett gäng passagerare stod kvar och väntade. Chauffören kom tillbaka efter en stund, och sisådär en tjugofem minuter efter avgångstid så gick faktiskt bussen. Äh, jag raljerar nu. Busstrafiken på Teneriffa är verkligen smidig. Bra vägar och tät trafik – bussen mellan Santa Cruz och Los Cristianos skulle enligt tidtabellen gå ungefär en gång i halvtimmen. Bussen tog en timme och sedan promenerade jag till Gomerabåten.

Jag var där i god tid och köpte biljett till Naviera Armas-båten 14.30. Jag åker helst med Naviera Armas. Det finns bättre möjligheter att sitta ute på de båtarna. Dessutom är de billigare (och lite långsammare men det känns inte som om det spelar någon roll när resan bara tar en timme). Det var varmt som sjutton, och jag hade långbyxor och regnjacka. Fel. Bytte till shorts och smetade solkräm på axlarna. Och så blev det en skön båtresa.

När jag kom fram till San Sebastián på La Gomera så var det två och en halv timme kvar tills bussen mot Valle Gran Rey skulle gå. Jag slog mig ner på strandpromenaden och kom ihåg att jag hade läst att det skulle finnas gratis wifi där numera, så det var inte svårt att fördriva tiden en stund. Det var faktiskt där jag skrev större delen av det här blogginlägget.

Men det här var inte någon särskilt varm dag på La Gomera, så när solen försvann bakom berget var mina shorts helt fel. Jag lämnade strandpromenaden och gick mot busstationen.

Bussturen gick bra. Det tar en och en halv timme att åka. Och jag blev inte så farligt åksjuk den här gången. Det är så olika det där. Undrar vad det är som avgör. Jag hade åksjukearmbanden på mig, men det har jag ju alltid, och så satt jag och åt kanderad ingefära och var lagom ohungrig. Jag får absolut inte åka någonstans med tom mage; då mår jag pyton.

Tänk att det ska ta så lång tid att resa! Jag som aldrig åker hela vägen från Täby till Valle Gran Rey, eftersom jag tycker att det blir en så lång resa, och så blev det ändå en tiotimmarsresa bara att åka från Santa Cruz till Valle Gran Rey. Nu ska jag inte resa någonstans förrän i slutet av januari.

Och så känslan när jag åkte ner i dalen Valle Gran Rey. Det är ju här jag ska vara! Och nu är jag här. Den känslan.