Alla inlägg av Jenny Forsberg

Jag går inte vägen till Argaga den här vintern

Tidigare vintrar har jag bloggat mycket om alla roliga aktiviteter som jag har ägnat mig åt på mysiga Finca Argayall. Det är lite som en resort kan man säga, med enkel standard. Det ligger fantastiskt mysigt mellan berget och havet, och nästan dagligen har de meditationer på morgnarna och sedan någon aktivitet på eftermiddagen, som yoga, olika meditationer och ibland dans. Jag har haft många superhärliga upplevelser där.

Men.

Vägen dit är farlig att gå. Den går längs med en horisontell klippvägg där det är risk för ras. Det finns stora skyltar som varnar för att man går där på egen risk. Det här är även vägen man går för att komma till den häftiga fruktträdgården, som har guidade visningar någon eller några dagar i veckan. Man behöver även gå den här vägen om man händelsevis skulle vilja ge sig på att vandra upp på berget i Argagaravinen – en svår men mycket läcker vandring som jag har gjort tre gånger men som jag känner mig färdig med nu. Sök på argaga här på bloggen så bör du hitta vad jag har skrivit om de vandringarna.

Det här är alltså det enda sättet att komma till Finca Argayall, fruktträdgården, Argagaravinen eller Playa Argaga, som stranden där heter – om man inte hyr en båt eller kanot eller så och tar sig dit med.

Många går där ändå, och de första åren tror jag inte ens att jag tänkte så mycket på hur farligt det är. Men så läste jag fler och fler varningar på bloggar och googlade lite. Blev mer nervös fast gick där ändå, men undvek det när det var dåligt väder.

Förra året var det inte aktuellt för mig att gå den här vägen för att det var för långt för mig att gå från La Calera där jag bodde då, och bort till Finca Argayall med min skröpliga kropp (som är mindre skröplig nu när jag har fått en ny höft). Och nu i vinter så har min magkänsla sagt nej. Jag vill inte utsätta mig för risken som det innebär att gå längs den här farliga vägen. Förra hösten, alltså 2016, var det en kvinna som dog på den vägen för att det föll ner en sten på henne. Antagligen är det större risk att det händer något om jag går över gatan i Stockholm, men nu säger magkänslan nej, så då lyssnar jag på den. Dessutom blev jag stärkt i den känslan när jag en mycket blåsig morgon häromveckan från min balkong hörde ett ras från samma berg, dock inte ovanför den här vägen utan längre in mot byn. Jag tittade runt hörnet på balkongen och såg ett dammoln där stenarna hade störtat ner och träffat marken.

Så jag går inte den här vägen längre. Och när jag simmar i havet vid Vueltasstranden så vänder jag innan jag kommer alltför nära berget. Jag tänker inte säga åt dig vad du ska göra rent generellt, men en definitiv rekommendation från min sida är att undvika den här vägen när det regnar, nyss har regnat eller blåser mycket.

Bilden visar stranden i Vueltas, och vägen jag pratar syns om som ett streck längst ner på berget. Långt till höger i bild kommer vägen fram till Playa de Argaga.

Diskborste för vikingar

Något som jag inte brukar få tag i på Kanarieöarna är en diskborste. Det är i det närmaste okänt här; man diskar med en svamp i stället. Det är så klart inte ett problem att diska med svamp utan bara att ta sedan dit man kommer.

Dagen efter att jag hade kommit till Valle Gran Rey gick som vanligt åt till att fylla på skafferiet och i det ingick även att handla husgeråd. Jag undrar hur många kökssaxar jag har köpt på Kanarieöarna, med tanke på att jag köper en varje gång jag kommer till en ny lägenhet. Och jag undrar var de tar vägen efteråt eftersom de aldrig finns kvar året efter om jag hyr samma lägenhet då. Även en vettig kökskniv brukar jag behöva köpa om jag inte ska stå och såga mig svettig över grönsakerna med någon oslipad värdelös kniv. Kanske ibland en skalare till morötterna och ett rivjärn.

Så jag gick till Clas Ohlson för att handla. Jo, jag fattar att den inte heter så, men jag pratar om järnaffären som ligger på en tvärgata från huvudgatan i Borbalán, alldeles vid banken. Det finns även en järnaffär på den huvudgatan, men där handlar man över disk. Visserligen har jag vid det här laget lärt mig vad sax heter på spanska (tijera), men jag gillar att kunna gå in i butiken och själv titta på hyllorna efter vad jag behöver. Det kan man på sagda Clas Ohlson.

Där visade det sig även finnas diskborstar. Kolla in vad de heter! Cepillo lavavavjillas vikingo. Vikingo! Diskborste för vikingar. Ha ha! Gissa om jag köpte?

Handla grönsaker direkt från odlare

Jag pratar ofta om alla fantastiska frukter och grönsaker som går att få tag på här i Valle Gran Rey. Det gäller för övrigt livsmedel över huvud taget. Nytt för den här vintern är ytterligare en butik med ekoinriktning och massor av veganska och lite mer speciella skafferivaror bara några meter från där jag bor i Vueltas. Det är samma familj som har eminenta Supermercado Valle Gran Rey, som även har öppnat butik tvärs över gatan. Jag handlar där minst varannan dag.

En hel del av frukten och grönsakerna i butikerna är närodlade. För att verkligen maxa det närodlade går det att köpa sina grönsaker direkt från vissa odlare. Det finns en grönsaksförsäljare på vägen mellan Borbalán och den stora busstationen i La Calera. Jag brukar aldrig lyckas handla där, för de har inte öppet varje dag och inte hela dagarna, men om jag minns rätt så är öppettiderna något i stil med på förmiddagarna måndag, onsdag, fredag och kanske lördag.

Jag blev även tipsad om ytterligare en sådan försäljare, som odlar och säljer sina grönsaker på det stora fältet mitt i Borbalán, alltså i utrymmet bredvid huvudgatan i Borbalán, mellan Spar och hotellkomplexet Laurisilva. Grönsakshandlaren där skulle öppna strax efter att jag fick det här tipset, så jag gick dit då. Och fick tag så färska grönsaker som det är möjligt. Handlaren drog nämligen upp dem direkt ur jorden. Jag gillar ju att odla också, så det kändes hemtrevligt. (Om somrarna brukar jag babbla om det på mitt instagramkonto.)

Här hade jag verkligen nytta av att det enda som jag kan prata om på spanska är grönsaker. Jag bad honom visa vad som fanns och han rabblade upp grönsaker, och jag valde ut några av dem. Och så tog han sin kniv och gick ut på fältet och plockade. Jag gick därifrån med broccoli, blomkål, vitkål, lök, paprika och basilika. Och kanske något mer som jag har glömt nu. Och inte var det dyrt heller.

Kvarteret i Vueltas där allt händer

Det är fyra år sedan jag bodde i den här lägenheten senast, och jag hade glömt hur mycket det händer här utanför. Det är verkligen underhållande att sitta på balkongen här i Vueltas och titta på människor – om jag inte var en sådan som hade ett jobb att sköta skulle jag kunna tänka mig att göra det hela dagarna.

Just nu dras jag med en förkylning som inte vill lämna mig i fred – jag som alltid skryter med att jag aldrig är förkyld, och det är definitivt första gången jag är sjuk här i Valle Gran Rey – så då är det extra tacksamt när det bjuds på underhållning direkt utanför lägenheten.

Vad sägs till exempel om killen som klättrade på muren? Två dagar i rad såg jag honom göra det här. Faktum är att jag blev riktigt sugen på att själv testa, men det har inte blivit av än.

På den stora parkeringen utanför träffas folk och står och pratar en stund. Ofta har de med sig sina söta hundar.

Precis nedanför min balkong finns en restaurang och en bar. Där pågår alltid några samtal – på spanska, tyska, engelska, franska, eller kanske svenska ibland, som jag brukar tjuvlyssna på.


Och så alla som tar kort på den fantastiska bougainvilleahäcken – med eller utan sig själva eller andra på bilden.

Inte kan väl jag vara en av dem?

Vandring från Arure till Mirador de Alojera

Förra vintern blev det inget vandrat för mig, eftersom min skröpliga kropp inte ville gå alls. Sedan några månader tillbaka har jag dock en ny höftled (Här kan du läsa om min höftoperation om du är nyfiken.) så nu kan jag gå igen. Jag känner mig inte i form för att göra några heldagsvandringar och gå hela vägen upp ur Valle Gran Rey-dalen som jag har gjort tidigare, men kortare turer går bra. Så när Ingalill frågade om jag ville följa med på en tur i fredags så tackade jag ja.

Vi tog åttabussen från Valle Gran Rey till Arure. Det är inte ofta jag masar mig iväg så där tidigt på morgonen, men någon gång ibland kan det vara värt besväret :-) I Arure finns tre busshållplatser. Den första vid restaurangen El Jape, som jag alltid har sett som huvudbusshållplatsen i Arure; det är där de flesta kliver av och på, en i centrala Arure (Arure Centro kan den kanske heta) och sedan den som heter Acardece, som var den där vi klev av den här dagen. Vi höll på att inte komma av bussen för att stoppknapparna i bussen strulade, men det gick bra till slut.

Det var kallt uppe i Arure den här morgonen. Det kom rök när vi andades och vi gissade på en temperatur på 8–9 grader. Jag går alltid i shorts, men jag brukar ha långa strumpor i vandringskängorna som går att dra upp ända till knäna, och de kom väl till pass den här morgonen. (Japp, det är fult men det bjuder jag på.) Och så är det bara att hasa ner strumporna igen när solen börjar värma. Perfekt.

Vi började gå på högra sidan av bilvägen om man kommer nerifrån Valle Gran Rey. Ganska snart kom vi till en skylt där det står Mirador Piedra Hincada. Där finns en vandringsled att gå. Vi hade kunnat gå den leden rakt av men Ingalill är fena på att gå på upptäcktsfärd på nya stigar där ingen annan går. Och jag hängde glatt på, så vi hamnade snart på en skogstur utanför leden.  

Så småningom hade kom vi upp på bilvägen igen alldeles vid Mirador de Alojero. Det här tog kanske en och en halv timme, och det går alltså alldeles utmärkt att gå den vanliga vandringsleden dit utan att göra några avstickare.

På Mirador de Alojero tog vi paus och åt matsäck.

Och tittade på utsikten förstås. Det är La Palma som syns vid horisonten.

Därefter gick vi tillbaka mot Arure, nu med havsutsikt.

Men vi fick även se berg, La Fortaleza till exempel …

… och fält och dalar.

Vi var tillbaka på busshållplatsen i Acardece vid 11.30, där vi fick vänta i en halvtimme innan bussen dök upp och tog oss ner till Valle Gran Rey igen.

En alldeles lagom tur för den här tanten. Trots att vi inte gick så långt så fick jag ändå se så många olika typer av natur: skog, berg, fält, dalar, palmer och hav. Just variationen tycker jag är en av de stora fördelarna med att vandra här på La Gomera, förutom att det är så vackert förstås.

Nu är jag förkyld, så det blir varken några korta vandringar eller ännu kortare promenader för närvarande utan jag håller mig stilla nere i dalen.

Hur åker jag till Valle Gran Rey?

I samband med de nya färjelinjerna så får jag en del frågor om hur man egentligen bär sig åt för att ta sig till Valle Gran Rey nu, och då helst med båt. Här berättar jag det.

Hitta tidtabeller för Naviera Armas

Här hittar du Naviera Armas tidtabell. i Drop down-menyn väljer du Origen: Tenerife (Los Cristianos ) och Destino: La Gomera (Valle Gran Rey). Hittils har det dock bara funnits tidtabell för cirka två veckor framåt i tiden. Ligger din resa längre fram än det så vet jag just nu inget sätt att ta reda på om det går några direktbåtar med Armas den dagen som du ska åka.

På samma länk kan du även välja Destino: La Gomera (S.S. de La Gomera), alltså San Sebastián, om du ska dit eller om du vill ta bussen vidare till Valle Gran Rey eller någon annanstans.

Hitta tidtabeller för Fred Olsen

Här hittar du Fred Olsens tidtabeller. Om du åker med dem så kan du i biljettluckan i Los Cristianos köpa biljett hela vägen till Valle Gran Rey, men du får byta båt i San Sebastián till den lilla interna Gomerabåten som går mellan San Sebastián, Playa de Santiago och Valle Gran Rey. Jag har inte lyckats hitta något sätt att hitta en tidtabell för hela resan från Los Cristianos till Valle Gran Rey, utan du får först söka tidtabellen från Los Cristianos till San Sebastián och sedan från San Sebastián till Valle Gran Rey.

Jag åkte med Fred Olsen från Los Cristianos till Valle Gran Rey, med byte i San Sebastián, strax före jul. Vid det tillfället var det bara tio minuter mellan båtarna, men nu är det oftast längre tid – ibland flera timmar. Den stora båten var försenad, men då väntade den lilla båten in den, så vi som skulle med den kom vidare, och båten blev en halvtimme försenad.

Behöver man köpa biljett i förväg?

Jag har alltid köpt biljett i biljettluckan i Los Cristianos direkt när jag ska åka, och jag har alltid fått biljett. Men då har jag alltså mest erfarenhet av att åka när det bara fanns den båten som gick till San Sebastián. De två gånger som jag har åkt Fred Olsens lilla interna Gomerabåt den här vintern så har den inte varit i närheten av att vara full, så den får du garanterat plats på.

Hur åker jag buss från San Sebastián till Valle Gran Rey?

Det går förstås även att göra det som har varit det enda alternativet de senaste åren: ta båten till San Sebastián (dit alltså båda rederierna fortfarande kör) och sedan ta bussen vidare till Valle Gran Rey.

Här hittar du tidtabellen för bussen som går från San Sebastián till Valle Gran Rey, vilket är linje 1. Guagua betyder buss på kanarisk spanska. Det kan var bra att veta om du ska försöka förstå något som en busschaufför säger. Om du själv behöver fråga något om bussen så förstår alla kanarier alldeles utmärkt om du använder det spanska ordet autobús.

Om du tycker att det är totalt omöjligt att tyda busstidtabellen så beror det på att det är det :-) Tricket är att veta att tiderna som visas enbart är avgångstider. Däremot går det inte att utläsa av tabellen när bussen kommer fram. Om du ska åka från San Sebastián till Valle Gran Rey tittar du alltså i mittenkolumnen. Den tid som står där är när bussen går från den stora busstationen i San Sebastián. Bussen brukar dock gå även direkt från hamnen, och det borde betyda att den går därifrån strax innan dess; jag skulle gissa på tio minuter innan. Bussen tar ungefär en och en halv timme från avgångstiden i San Sebastián till Valle Gran Rey. Kanske en timme och en kvart om du har tur. Men åtminstone om du åker i dagsljus så pågår det just nu ett vägarbete längs vägen (alldeles före Arure), så då kan det ta längre tid.

Det finns flera busshållplatser i Valle Gran Rey, så det kan vara bra om du har tittat på en karta eller fått information från den som hyr ut bostaden om i vilken del av Valle Gran Rey som du ska kliva av. Om du ska bo någonstans längs vägen ner i dalen, till exempel El Guro, Casa la Seda eller till och med uppe i Arure, så säg det till busschauffören så brukar han (ja, det är alltid en han) ropa ut det så att du kommer av på rätt ställe. Det är långt och brant att gå tillbaka upp igen, så om du skulle hamna nere  i Valle Gran Rey så får du annars ta en taxi upp igen. Eller se om du kan få lift.

Du kan också ta en taxi hela vägen från San Sebastián till Valle Gran Rey. Sist jag gjorde det vill jag minnas att det kostade 55 euro. Att jämföra med bussresan som kostar 5 om jag minns rätt. Det är förstås mer prisvärt om ni är flera i sällskapet. Eller så hittar du några andra som också ska till Valle Gran Rey som du kan dela taxi med.

Fiesta i Valle Gran Rey

Det har varit otroligt mycket fiesta här i Valle Gran Rey under en period. Det är ju alltid det så här års med Los Reyes Magos som kulmen den 5 och 6 januari. Men var femte år är det bajada. Då är det extra mycket firande av helgonet Nuestra Señora de Los Reyes. Bilden och statyn av det här helgonet ska bäras runt till varenda kyrka och varenda litet kapell i hela Valle Gran Rey. Och de är många, kan jag meddela. Från den 8 december till den 7 januari pågick det här.

Så det har burits helgon så det står härliga till. En gång passerade helgonet under min balkong:

Det har varit palmblad och pynt på stan. 

Och konserter och fyrverkerier på kvällarna.

Jag kan inte påstå att jag har deltagit särskilt flitigt. Men nu är det slut på fiestas och dags att välkomna vardagen. Å vad jag gillar vardagen i Valle Gran Rey!

Utflykt till Playa de Santiago

Jag skrev ju om båtresan till Playa de Santiago som jag gjorde i soluppgången en dag i förra veckan. I det här blogginlägget berättar jag om när jag väl kom dit.

Det första som slog mig i Playa de Santiago var hur extremt lugnt det var. Den upplevelsen påverkades förstås av att jag var framme före nio på morgonen, men det var inte en själ på stranden eller någon annanstans ute heller. De enda människor jag såg var de som satt och åt frukost på sina balkonger.

Playa de Santiago är betydligt mindre än Valle Gran Rey. Wikipedia säger faktiskt att det bara bor 1100 personer där, medan det bor drygt 4000 i Valle Gran Rey (Det vore kul att se siffror på hur många fler än så som är i Valle Gran Rey under vintern. Måååånga lär det vara!).

Havet och bergen är lika närvarande som i Valle Gran Rey. Det finns ett antal kvarter med hus precis nere vid stranden. Det är byns kärna. Det är där de flesta restaurangerna och butikerna finns. Det finns ett torg, och på kvällen skulle det vara konsert på en scen som jag uppfattade som tillfälligt uppbyggd. Det finns ett Spar och flera andra matbutiker. Jag åt inte på någon restaurang den här dagen, men det fanns ganska många längs strandpromenaden, och flera såg mysiga ut. Det såg inte ut att vara lika vegovänligt som i Valle Gran Rey dock.

Jag gick en bit längs vägen som går upp ur byn. På vänster sida av vägen om man kommer från stranden finns en del av byn som inte är helt olik La Calera här i Valle Gran Rey, fast mindre: hus som ligger vid foten av berget och även en bit upp på berget, trappor, avsatser, söta gränder.

På höger sida av vägen kan man gå upp för en lång trappa. Det här är också en utgångspunkt för att vandra från Playa de Santiago. Där är skyltat för vandrare med avstånd till San Sebastián och andra platser på ön, och vandringsleden är markerad i naturen. Utsikten från den här trappan gick inte av för hackor.

Så småningom kom jag upp på bilvägen igen. Här finns också någon restaurang och till höger ligger hotellet Jardín Tecina, där många golfare bor eftersom La Gomeras enda golfbana ligger alldeles bredvid. Det fanns vägskyltar mot Playa de Tapahuga och Playa del Medio, och eftersom jag tidigare nere på stranden hade funderat på om jag skulle gå till (någon av) de stränderna under dagen, fast då längs med vattnet, så tänkte jag att jag lika gärna kunde ta den här vägen dit, och så kunde jag ta strandvägen tillbaka.

Jag gick alltså längs med bilvägen genom golfbanan och fick så småningom den här snygga utsikten över Playa de Tapahuga:

Jag gick dit. Det var fortfarande förmiddag och jag fick ha den här stranden helt för mig själv i åtminstone någon timme innan någon annan människa visade sig där. En riktigt skön upplevelse.

Ingen är här

 

Förutom jag.

 

Och ingen annan.

Jag fick inte uppfattningen att det brukade vara någon direkt trängsel på den här stranden annars heller. Jag stannade där ett par, tre timmar, och som mest var det tre sällskap förutom jag som var där. Jag låg och läste på stenstranden, badade ett par gånger – det var svårbadat med stenarna; jag badade i vattenbrynet – och så åt jag min medhavda lunch. Det var varmt, och jag hade absolut haft nytta av något som kunde ge skugga.

Vandringsleden längs med vattnet som jag hade tänkt gå tillbaka hade en varningsskylt som sa att det är risk för ras och att man går där på egen risk. Och eftersom jag har blivit feg med sådant på sistone, och inte heller går till Finca Argayall i Valle Gran Rey längre – den vägen är också varningsskyltad på grund av rasrisk – så valde jag att gå upp längs bilvägen igen och samma väg tillbaka.

Det var varmt att gå och när jag kom tillbaka ner till den delen av byn som jag liknade vid La Calera så blev jag sittande länge i skuggan under ett träd och läste. Och så gick jag tillbaka till den centrala delen av Playa Santiago. Jag promenerade runt en stund till där nere, för att se de kvarter som jag missade på morgonen, köpte vatten och frukt i en mataffär, hängde en stund i en park – eller ett utegym var det faktiskt – och åt mellanmål. Sedan gick jag till stranden, tog ett dopp, satte mig på en mur och läste någon timme, och så var det dags att ta båten hem till Valle Gran Rey igen.

Det finns flera vandringar som utgår från Playa de Santiago, och med den nya båtlinjen är det lätt att gå dem även om du har din bas i Valle Gran Rey. Bara att ta båten på morgonen, vandra hela dagen, och så båt hem igen. För dig som är lite mer hardcore går det också att vandra hela vägen mellan Playa Santiago och San Sebastián. Enligt den röda vandringsboken som jag brukar nämna här på bloggen ska den vandringen ta sju timmar. Då går det alltså för dig som har den läggningen att ta båten till San Sebastián på morgonen, vandra till Playa de Santiago på en dag och sedan ta båten tillbaka till Valle Gran Rey på kvällen. Själv var jag alldeles nöjd med min lilla vandringstur till Playa de Tapahuga.

Det blev en skön utflyktsdag som avslutades med en mysig båtresa rakt in i solnedgången.

Båt från Valle Gran Rey till Playa de Santiago

Som jag har pratat om en hel massa här på bloggen så kör Fred Olsen numera en båt mellan Valle Gran Rey, Playa de Santiago och San Sebastián. Det gör det enkelt att åka mellan de tre platserna även för den som inte är bilburen, perfekt för vandrare till exempel. Själv var jag nyfiken på att se Playa de Santiago med omgivningar, eftersom jag inte hade varit där tidigare, så jag tog ledigt en dag förra veckan och åkte dit.

Båten från Valle Gran Rey går tre gånger om dagen. Den första i allmänhet 07.30, men just den dagen som jag åkte gick den klockan 8 av någon anledning. Nästa båt går inte förrän 15.30. Båt hem igen gick vid 11-tiden, 18 eller typ 21. Jag valde att ta första båten och att åka hem kl 18. En lite längre dag än vad jag ville egentligen, men att bara vara där i ett par timmar på förmiddagen eller eftermiddagen kändes för kort. Kolla Fred Olsen för båttider den dag som du vill åka.

Biljett till båten köper man i en automat.

I Valle Gran Rey finns automaten inne i den nya färjeterminalen i Vueltas-hamnen. I Playa de Santiago fanns det ett litet bås med biljettautomater direkt på kajen. Och självklart finns det automater i San Sebastián också.

Det roliga med den här biljettautomaten är att man pratar med en riktig person via automaten. Man klickar på skärmen och så får man kontakt med en person. Vilken skräck för oss introverta som bara vill få knappa in vart vi ska :-)

Jag köpte biljetter ett par dagar i förväg, och då köpte jag både tur- och returbiljett på en gång. Det går också bra att köpa sin biljett precis innan man ska åka. Jag tyckte att det gick hyfsat ändå att beställa biljett på min knöggliga spanska, men automatmänniskan höll visst inte med, för hon bytte till engelska efter ett tag när hon tröttnade. Jag betalade med kort men det gick också bra att använda kontanter i automaten. Jag hade inte kommit ihåg att ta med mig mitt pass när jag köpte biljetten. Jag fick en fråga om det, men när jag sa att jag inte hade det så gick det bra. Men paret som använde automaten bredvid min inte fick köpa några biljetter utan sitt pass. Oklart om Fred Olsen inte har spikat sina riktlinjer, eller om man måste ha pass för att åka till San Sebastián men inte till Playa de Santiago.

Båtresan i soluppgången bjöd på en magisk utsikt, för att använda en klyscha. Jag tyckte faktiskt att bara båtresan i sig gjorde utflykten värt besväret, för att det var så fint. Det gungade lite men jag klarade mig från att bli sjösjuk. Jag satt ute på övervåningen, och frisk luft underlättar alltid för mig. Även om mina bilder som vanligt inte gör naturen rättvisa så får de tala för sig själva nu en stund, och så återkommer jag snarast med ett nytt blogginlägg om resten av min utflyktsdag.

   

Tre saker att göra varje dag

Tre viktiga saker att göra varje dag:

  1. titta på bergen
  2. titta på havet
  3. äta närodlad avokado.

Vilken tur för mig som är introvert att det går att göra alla dessa tre saker i lägenheten som jag bor i :-)

På bilden syns utsikten från min balkong, om jag går till kanten av den och tittar runt hörnet i stället för rakt fram mot havet. Längst ner i den här trappan ligger en vitlöksdoftande restaurang och en bar.

Och jo då, jag går ut också. Varje dag faktiskt. Och så har jag äntligen landat ordentligt här i Valle Gran Rey; det tog en hel vecka.