Alla inlägg av Jenny Forsberg

God vegetarisk mat på Garbanza

En ny restaurangbekantskap för mig i vintras var Garbanza. Restaurangen i sig var inte ny – den har funnits minst en vinter tidigare – men för mig var det första besöket. Det är arabiskt stuk på maten om jag minns rätt, och det fanns någonstans mellan två och fyra vegetariska rätter på menyn. Den jag åt var mycket god. Grönsaker, kokos, ris och mandel. Och kikärter kanske. Eller drar jag till med det nu bara för att jag vet att Garbanza betyder kikärta? (Jo, på spanska kan jag ju bara prata om mat om du minns?) Jag har förresten sett både garbanzas och garbanzos för kikärter; undrar om det är någon skillnad.

Restaurangen Garbanza i Valle Gran Rey ligger i alla fall vid statyn i La Puntilla, och jag kan verkligen rekommendera den. Mycket trevlig personal. Mycket god mat. Flera vegorätter på menyn.

Ja, jag inser att alla mina matinlägg här på bloggen handlar om vegomat. Det har flera anledningar, bland annat dessa:

  1. Jag äter helst och oftast vegomat.
  2. Jag vill av många skäl gärna inspirera andra att äta mer vego (jag har ju även en rawfoodblogg), och i Valle Gran Rey finns så mycket god vegomat, så det är ett  utmärkt ställe att äta vego.
  3. Även om jag äter fisk ibland tycker jag inte att en restaurang är värd att kallas för en bra restaurang om de inte erbjuder bra mat för den som inte vill äta djur. Då stödjer jag hellre en annan restaurang som har fattat grejen.

För dig som hellre vill äta fisk finns det ett eminent utbud på restaurangerna i Valle Gran Rey. Vill du äta kött får du fråga någon annan, för det kan jag inte yttra mig om :-)

Intern färja San Sebastián – Playa Santiago – Valle Gran Rey

Om jag förstår spanskan rätt i den här artikeln i Gomera Today så är det en ny färjelinje på gång, som kommer att förbinda San Sebastián, Playa Santiago och Valle Gran Rey. Fred Olsen kommer att trafikera sträckan från och med juli, och båten kommer att gå tre gånger om dagen.

Det här blir alltså inte en direktfärja mellan Los Cristianos på Teneriffa till Valle Gran Rey på La Gomera, utan en intern La Gomera-färja. Visst låter det inte dumt alls? Jag lär lätt stanna i San Sebastián och vänta på nästa båt för att slippa må illa på bussen i en och en halv timme. Och så kommer jag att åka till Playa Santiago förstås; jag har ju fortfarande inte varit där för att det känns för krångligt att ta sig dit från Valle Gran Rey. Med den här båten blir det lätt.

Som vanligt är jag lite skeptisk tills jag har sett att det här verkligen händer. Men visst händer det nu? Willie på den engelska Gomerabloggen skriver också om det. Någon som vet mer?

Mataffärer i La Calera

Finns det några mataffärer i La Calera? Den frågan får jag ibland. Och ja, det finns det. Alldeles nära lägenheten där jag har bott de senaste tre vintrarna så ligger Tienda Victor. Det är en liten familjebutik med mycket trevlig personal. En del grönsaker och frukt. De viktigaste basvarorna av typen toapapper och diskmedel och sådant. Ost- och charkdisk. Och så vatten förstås. Jag bunkrade en del basvaror där i vintras för att slippa släpa så långt. Men det är inte dit man går för att handla ekologiskt. Öppet sju dagar i veckan faktiskt, men på söndagar bara på förmiddagen. Annars ett förmiddagspass och ett kvällspass. Den ligger alldeles nära restaurangen Mirador, som jag gillar.

Lite längre upp i byn, förbi La Galeria och den lilla kyrkan, ligger en till mataffär. Den är aningen större än Tienda Victor och har ett lite större utbud. Nytt för den senaste vintern var även en minimal matbutik vägg i vägg med Zumería Carlos, alltså nere på vägen vid kyrkan som ligger vägg i vägg med bensinstationen vid rondellen. Det har nog funnits en mataffär där tidigare också när jag tänker efter, men inte de två vintrarna innan. Det återstår att se om den finns kvar nästa vinter.

Det här är de tre matbutiker jag känner till i La Calera just nu. Dessutom är det inte så långt till den underbara ekobutiken vid busstationen där man köper ekologiska grönsaker som odlas på marken utanför. Och så kan man köpa grönsaker direkt från odlaren en liten bit på vägen ner mot La Playa vid ett par tillfällen i veckan. På tider som jag aldrig lyckas komma ihåg. Annars brukar jag alltid passa på att handla när jag är nere på stan, men det blir tungt att släpa för mycket hela vägen upp till La Calera, så det får bli att handla lite i taget.

I det här inlägget skriver jag om vilka mataffärer som jag tycker är de bästa i Valle Gran Rey.

Gästblogginlägg: vinter på Kanarieöarna med barn

Ett av mina syften med den här bloggen är att inspirera andra som inte heller gillar svensk vinter att tillbringa (delar av) vinterhalvåret på varmare breddgrader. När min coola författarkollega Susanne Boll berättade att hon skulle ta med sig familjen och tillbringa tre månader på Gran Canaria den här våren frågade jag genast om hon hade lust att skriva ett gästblogginlägg här, och det ville hon! Jag är extra glad för att Susanne berättar om att ta med sig barnen och låta dem gå i skolan utomlands – ett perspektiv som jag som barnfri inte kan bidra med.

Susanne Boll har skrivit tre romaner som jag gillar mycket – relationsromaner med dragning åt psykologisk thriller. Dessutom sjunger hon i ett band som heter Keep it up. Jag ska också sjunga i ett band när jag blir stor! I alla fall: här kommer Susannes berättelse. Mycket nöje! :-)

Jag, förra året, i samtal med maken:

”Flytta utomlands? Knappast! Vi har det ju så bra här. Barnen trivs i skolan, du trivs på jobbet och jag kan ju i och för sig skriva böcker varsomhelst, men bandet …! Musiken! Och släkt och vänner. Jag kommer att längta ihjäl mig!”

Det kan hända att den här trygghetsknarkaren fällde en och annan tår, och då hade jag ändå inte hunnit nämna för min galna make de tusen andra saker jag var rädd för. Som att barnen inte skulle trivas i skolan och huset vi hyrde kunde vara fullt av kryp. Vad händer om någon blir sjuk? Och Barbie hund! Måste hon flyga nu? I bagageutrymmet!?

Men maken stod på sig. Han har närt drömmen om att flytta utomlands länge. Han längtade efter en vinter med sol och värme och ville ta en paus i det ekorrhjul som vi hamnar i emellanåt. Han ville ha mer tid för barnen och familjen. Och barnen börjar bli stora. Det är troligen lättare att få med sig en nioåring och en tolvåring nu än två tonåringar längre fram.

Jag såg hans poänger men mitt motstånd var hårt och rädslan stor. Jag älskar ju hela paketet: villa, volvo, vovve. That’s me. Jag älskar hemma. Älskar invanda rutiner.
Efter många, långa diskussioner hittade vi till slut ett sätt att göra detta, som båda kunde trivas med. Istället för ett år i till exempel Thailand (som ju många andra åker till) valde vi att spendera tre månader på Gran Canaria.

Tryggt och bra för mig. Nära för folk att hälsa på. Soligt och varmt för maken.

På Gran Canaria, i San Agustin, finns en väldigt bra svensk skola med gott renommé: Svenska skolan Gran Canaria.

Här finns bra sjukvård. Mängder av svenska pensionärer (=trygghet i min värld). Här finns vackra berg för maken att vandra i och surfmöjligheter dessutom. Sol, bad, god mat. Och ön ligger bara sex timmar med flyg från Sverige!

Vi mejlade skolan här i höstas och fick plats för tjejerna i februari. Såhär i efterhand är vi glada att vi fick plats, för skolan är populär och man bör vara ute i tid med sin anmälan.
Det tog en stund för rektorn i Sverige att svara ja till detta tillfälliga skolbyte och inte förrän i november fick vi klartecken att åka (barnens respektive klasslärare sa redan från början att de inte tyckte att det skulle bli några som helst problem).

Skolpengen får man inte med sig från vår kommun, vilket man får från vissa andra. Om barnen går minst sex månader på Colegio Sueco (som Svenska Skolan här heter) och studerar här i oktober så kan man få en statlig peng också, men vi – som valde en kortare period – fick betala 3500 kronor per månad och barn för att gå på skolan. Klart överkomligt, tycker vi!

I november någon gång berättade vi för barnen om våra planer och responsen blev delad. En av tjejerna blev överlycklig medan den andra blev ledsen och arg. Något som ganska snart övergick i försiktig förväntan.

Nu blev det med ens lite bråttom med att få allt att gå i lås. Det är svårt att få boende härnere och vi var sent ute. Vi hade ren tur som hittade ett (!) bra boende som tog emot oss + lilla hunden. Mycket tack vare att maken kan spanska och hittade en Las Palmas-boende kvinna som hyr ut familjens sommarradhus (en bostadsrätt i ett fd bungalowhotell).

Huset ligger en halvtimmes promenad från skolan och en bit från där de flesta svenskar bor (områdena Monte Rojo och Rocas Rojas ligger precis vid skolan och där bor de flesta). Vi tycker att det är skönt med stillheten och kul att dela område med alldeles äkta kanarier :-)

Maken gjorde upp med sitt jobb så att han under dessa 12 veckor kunde jobba på distans, ta ut semester och vara en del tjänstledig.

Jag hade möte med min chef, och bosspersonan i Bollhuvudet var också väldigt tillmötesgående. Det gick bra att skriva på distans :-)

Hunden fick pass och rabiesspruta och möten med lärare bokades. Det gäller ju att barnen inte missar något klassen arbetar med hemma, och de nationella proven måste göras. Vilket lärarna här och i Sverige löste finfint!

Vi bestämde oss för att inte hyra ut huset. Delvis för att det var skönt att ha en utväg för mig OM allt skulle gå åt fanders härnere. Men om vi får till ett äventyr liknande detta igen, så hyr vi ut det. Det är bra mycket smartare att bekosta boendet här på det viset, än att ta av besparingar, som vi gör nu.

Efter en del packningsvåndor och kramiga farväl så kom vi iväg. Lördagen den 4 februari. Jag grät krokodiltårar på flygplatsen när Barbie kördes ner till lastning, men resan verkade ha gått bra för henne, för det var en pigg och glad hund som kom rullande i sin bur på specialbagagebandet på Las Palmas flygplats.

Redan på måndagen var det dags för tjejerna att börja skolan. Den ena var förväntansfull och den andra djupt skeptisk. Jag och maken skulle vara med hela första dagen men blev ivägskickade av två glada barn redan efter en timme. Barnen på skolan här nere är vana vid och rena proffs på att bemöta nya elever.

Skolan är som en liten byskola med totalt bara 60-70 elever från förskoleklass till nian. Alla känner alla och personaltätheten hög. Klasserna är små (en förskoleklass, en 1-3:a, en 4-6:a och några högstadiebarn som studerar via Sofia Distans) och det är lätt att få arbetsro. Barnen leker över åldersgränserna och det är som en riktig liten idyll, faktiskt.

Allt gick alltså väldigt mycket bättre än jag trott och mina rädslor gällande barnens väl och ve kom på skam.

Och jag då? Jag kom också att trivas här. Snabbt. Jag skriver, läser, yogar och simmar mest. Hämtar barnen klockan tre varje dag (11.50 på fredagar) och umgås tätt med dem, maken och andra barn och föräldrar på skolan.

Barnen har haft både sportlov och påsklov på plats, vilket har varit jätteskönt. För även om vi befinner oss i paradiset så finns här såklart läxor, prov och tidiga mornar. Samt de vanliga vintersjukdomarna såväl som löss :-)

På loven har vi tagit igen oss och gjort utflykter till bergen och stränder som ligger lite längre bort. Gran Canaria är så mycket mer än turiststäderna i sydväst. Naturen i norr är STORSLAGEN. Och eftersom ön är så liten tar det bara en dryg timme att ta sig till de norra delarna. Rekommenderas verkligen!

Maken hade rätt och jag tackar honom nu för att han utmanade min rädsla och fick mig att våga det här äventyret <3

Det VAR bra för vår familj att åka hit. Det tycker vi allihop. Nu blir den stora utmaningen att komma hem. Till en stor skola med stora klasser i en stor stad och ett liv som snurrar bra mycket snabbare än här. Förhoppningsvis gör vi det som en sammansvetsad liten liga och med ett större lugn i kroppen.

Om vi kan tänka oss att göra om det här någon gång? Absolut!

Om vi kan rekommendera andra att göra det? LÄTT!

På väg till skolan
På väg hem från skolan
Barbie i bergen
Fika med Barbie på mitt favoritfik: Café Suecia
Lite sjunga blev det här också, till exempel på en bar i Arguineguin

Jag missade en föreläsning om El silbo i Stockholm

Alltså det här: Instituto Cervantes i Stockholm hade en föreläsning om El Silbo Gomero  – visselspråket på La Gomera – en kväll förra veckan. På svenska. Hur koolt är inte det? Jag fick tyvärr inte reda på det förrän när föreläsningen redan hade varit. Annars hade jag gärna gått dit.

Föreläsningen skedde i samarbete med La Consejería de Turismo del Cabildo Insular på La Gomera – den gomeriska ledningens turistråd, eller vad det nu kan heta på svenska.

Här kan du läsa mer om samarbetet mellan Instituto Cervantes i Stockholm och el Cabildo Insular på La Gomera (på spanska). I artikeln står också att antalet svenska turister på La Gomera ökade med 8,7 procent de första månaderna i år jämfört med samma period förra året. Om jag förstod det rätt. Det låter ju bra, men jag gissar att antalet turister över huvud taget på La Gomera (och på hela Kanarieöarna) hade samma ökning; jag har tidigare skrivit om att det var fler turister på Kanarieöarna den här vintern än tidigare.

Nyheter om direktbåten till Valle Gran Rey

Jag läser på den här engelskspråkiga Gomerabloggen att Fred Olsen nu söker personal till direktfärjan till Valle Gran Rey, och att det borde innebära att det är nära nu. Att det kommer att gå en båt till Valle Gran Rey snart alltså.

Ska vi tro på det? Kommer jag att slippa åksjukebussen över ön nästa vinter? Jag håller tummarna.

Här har jag skrivit om den här båten tidigare: Kommer direktbåten till Valle Gran Rey tillbaka?

 

 

Trummor vid La Playa i solnedgången

Något du inte får missa när du är i Valle Gran Rey är att hänga vid stranden i La Playa vid solnedgången. Där kan du sitta och njuta av solnedgången till rytmerna av djembetrummor. Vilka som spelar är lite olika beroende på vem som är på plats. När solen försvinner ner bakom horisonten går de runt med en hatt som publiken lägger pengar i, och jag har hört någon säga att trumgänget får ihop så pass mycket pengar att de kan leva på det.

Solnedgångsunderhållningen äger rum precis utanför den numera nedlagda Bar Maria, och jag har inte förstått varför den lades ner. De måste ha sålt tonvis med öl varje kväll. Nu går de som orkar i stället till någon butik i närheten och köper en öl att dricka medan solen går ner.

När solen har gått ner brukar det bli ytterligare underhållning i form av elddans, poi, jonglering med eld och liknande. Jag ser solnedgångshänget som en viktig del av kulturen i Valle Gran Rey, och jag rekommenderar verkligen att du går dit någon kväll.

Jag vet inte om det här trummandet pågår även under sommarhalvåret. Någon upplyst som kan berätta?

Kan man dricka kranvattnet på La Gomera?

När jag googlar så hittar jag ett antal källor som säger att det går att dricka kranvattnet på La Gomera, men att det smakar klor och kanske därmed inte är så gott. Själv har jag aldrig vågat mer än smaka på det.

Under sagda googlande hittade jag även ett blogginlägg från en turist som var i Alajero och som säger att hon och hela hennes familj drack av kranvattnet och blev toksjuka.

För någon månad sedan pratade jag dock med en svensk som är i Valle Gran Rey mycket och som dricker kranvattnet i år, till skillnad från tidigare år när det inte har varit gott att dricka. Så om man vill slippa köpa vatten i affären så ska det alltså gå att dricka det.

Själv fortsätter jag att fega genom att köpa vatten. Däremot använder jag kranvattnet till allting annat utom att dricka det: koka te på, ha i matlagning där maten ska koka, borsta tänderna, skölja grönsaker och så vidare. Och kan inte se att det finns någon anledning att oroa sig om du äter på restaurang, till exempel för att grönsaker är sköljda i kranvatten eller för att isen är gjord på kranvatten. (Nu när jag tänker efter kan jag förresten inte komma på att jag någonsin har fått is i glaset på restaurang här.) Jag kan tillägga att jag har en känslig mage och kan vara ganska nojig med sådant här på platser i världen där man verkligen inte ska dricka kranvattnet, och om jag var i typ Indien skulle jag inte ens borsta tänderna i vatten från kranen. Bara så att du ska förstå att om jag kan skölja mina grönsaker i kranvattnet här så bör alla kunna det :-)

Så ja, det ska gå att dricka vattnet direkt ur kranen här i Valle Gran Rey, men själv tar jag det säkra före det osäkra och köper vatten. Hur gör du?

Gästbloggare: vandring till Roque de Agando

I dag gästbloggar Eric Eklund här på Gomerabloggen. Eric är i Valle Gran Rey för andra gången just nu, den här gången i sex månader. Det är inte utan att jag är lite avundsjuk. Det blev ju inga vandringsinlägg från mig den här vintern och därför är jag glad att Eric delar med sig av en vandring som han och hans fru gjorde till Roque de Agando tidigare under vintern. Visst ser det härligt ut – och vilka fantastiska bilder! Tack Eric för blogginlägget! Eric bloggar annars på sin blogg vardagsprat.

Efter att ha vandrat i princip alla leder på hemmaplan runt Valle Gran Rey så tyckte vi att det var dags att utöka vårt revir. Efter att ha konsulterat vår vandringsbok bestämde vi oss för att ta bussen till sockertoppsberget Roque de Agando för att undersöka den delen av ön. Roque de Agando är ett känt landmärke med en mörk historia. Under en skogsbrand 1984 blev 20 personer omringade av eld när vinden plötsligt vände. De tog sin tillflykt till berget men värmen var så stark så ingen av de 20 överlevde. Vid foten av berget står idag ett monument till deras minne.

Berget och dess omgivningar är en fantastisk plats med vyer som är helt fantastiska. Eftersom den ligger längs vår busslinje så är det ganska enkelt att ta sig dit. Enda svårigheten är att ta sig ur sängen och till bussen i tid på morgonen.

När vi klev av bussen runt 9 så var det fortfarande lite kyligt i luften. Den helt molnfria himlen indikerade att det snart skulle bli rejält mycket varmare. Vår vandring började med en rejäl utförsbacke. Att gå nerför är oftast värre för knäna än att gå uppför. Här var dock lutningen ganska behaglig så det var inga bekymmer. Efter 20 minuters vandring i terräng med mest buskar ändrades omgivningarna och vi befann oss i en jättefin tallskog. Här är tallbarren uppemot 20 centimeter långa och ligger i drivor på marken. Det är som att gå på halm, mjukt och skönt, men lite halkigt.

Efter knappt två timmars vandring kunde vi skönja hus lite längre ner. Vi hade då kommit fram till La Laja. Byn som är ganska liten ligger djupt ner i en dal och känns väldigt isolerad. Att vandra längs den lilla bygatan är nästan som att gå i ett växthus. Helt vindstilla och en värme som var bedövande. Uppenbarligen var detta perfekta förhållanden för allt som växer, överallt var det grönt och lummigt.

Vid La Laja var det slut på nedförsbacken, nu var det uppåt som gällde. När vi väl snirklat oss ur byn så började vårt sicksackande upp mot den första åsen. Nu var det kaktusar och småbuskar som kantade vår väg. På grund av vårt maniska fotograferande tog vandringen uppför en del tid. Trots att vi vid det här laget varit på ön i över tre månader upphör vi aldrig att förundras över naturen och vyerna.

När vi klarat av den ganska långa och krävande vandringen uppför var vi framme vid Degollada de Peraza. Vandringen hade tömt oss på en del energi så vi bestämde oss för att stanna och luncha på den lilla restaurangen som ligger där. På grund av en intern kommunikationsmiss hade vi inte fått med oss nog med pengar till både mat, öl och bussfärd hem. Efter ett snabbt rådslag prioriterades mat och öl.

Mätta och belåtna vandrade vi snart vidare. Vid det här laget hade vi avverkat två tredjedelar av hela turen. Leden gick längs en ås, och det var relativt lättpromenerat utan några höjdskillnader. Nu var det de typiska enbuskarna som dominerade landskapet och långt under oss kunde vi se Atlanten. En helt storslagen utsikt!

Ett par kilometer senare kom vi fram till kyrkan: Ermita de Nuesta Señora de las Nieves.
Eftersom vi inte hade några busspengar så hade vi heller ingen buss att passa. Vi tog därför tillfället i akt och lade oss ner för en liten vilopaus. Pausen var kanske inte helt nödvändig, men känslan att ligga i gröngräset och ”bara vara” är oemotståndlig.

Från kyrkan var det nu bara ett par kilometer kvar till målet vid  Roque de Agando. Dessa sista kilometer gick igenom en tät och lummig skog av lagerträd. Det är inte riktigt samma träd som de vi får lagerblad till matlagning från. Bladen är dock identiska så vi plockade lite för att ta hem och torka och prova att ha i maten.

Väl framme vid målet så började vi genast lifta. Det var ännu inte mörkt, men när skymningen kommer så går det ganska fort. Att bli ståendes utan lift var inget alternativ som verkade så värst lockande. Som tur så behövde vi inte vänta länge innan vi fick lift av ett jättetrevligt tyskt par. De körde en stor van med en soffa där vi kunde breda ut oss. Dessutom så körde de oss nästan ända fram till dörren. Det kan man kalla en perfekt avslutning på en perfekt dag.

PS från Jenny: Om du har den senaste upplagan av den röda vandringsboken, den från 2014, så är det här en variant på vandring nummer 4, som börjar och slutar i Degollada de Peraza. Vandringsboken på svenska har en variant på den här vandringen nummer 1.1. Jag frågade även Eric vad busshållplatsen heter som man ska åka till om man vill gå den här turen, och han trodde att den heter Los Roques.