Kategoriarkiv: Gomeratips

Båt från Valle Gran Rey till Playa de Santiago

Som jag har pratat om en hel massa här på bloggen så kör Fred Olsen numera en båt mellan Valle Gran Rey, Playa de Santiago och San Sebastián. Det gör det enkelt att åka mellan de tre platserna även för den som inte är bilburen, perfekt för vandrare till exempel. Själv var jag nyfiken på att se Playa de Santiago med omgivningar, eftersom jag inte hade varit där tidigare, så jag tog ledigt en dag förra veckan och åkte dit.

Båten från Valle Gran Rey går tre gånger om dagen. Den första i allmänhet 07.30, men just den dagen som jag åkte gick den klockan 8 av någon anledning. Nästa båt går inte förrän 15.30. Båt hem igen gick vid 11-tiden, 18 eller typ 21. Jag valde att ta första båten och att åka hem kl 18. En lite längre dag än vad jag ville egentligen, men att bara vara där i ett par timmar på förmiddagen eller eftermiddagen kändes för kort. Kolla Fred Olsen för båttider den dag som du vill åka.

Biljett till båten köper man i en automat.

I Valle Gran Rey finns automaten inne i den nya färjeterminalen i Vueltas-hamnen. I Playa de Santiago fanns det ett litet bås med biljettautomater direkt på kajen. Och självklart finns det automater i San Sebastián också.

Det roliga med den här biljettautomaten är att man pratar med en riktig person via automaten. Man klickar på skärmen och så får man kontakt med en person. Vilken skräck för oss introverta som bara vill få knappa in vart vi ska :-)

Jag köpte biljetter ett par dagar i förväg, och då köpte jag både tur- och returbiljett på en gång. Det går också bra att köpa sin biljett precis innan man ska åka. Jag tyckte att det gick hyfsat ändå att beställa biljett på min knöggliga spanska, men automatmänniskan höll visst inte med, för hon bytte till engelska efter ett tag när hon tröttnade. Jag betalade med kort men det gick också bra att använda kontanter i automaten. Jag hade inte kommit ihåg att ta med mig mitt pass när jag köpte biljetten. Jag fick en fråga om det, men när jag sa att jag inte hade det så gick det bra. Men paret som använde automaten bredvid min inte fick köpa några biljetter utan sitt pass. Oklart om Fred Olsen inte har spikat sina riktlinjer, eller om man måste ha pass för att åka till San Sebastián men inte till Playa de Santiago.

Båtresan i soluppgången bjöd på en magisk utsikt, för att använda en klyscha. Jag tyckte faktiskt att bara båtresan i sig gjorde utflykten värt besväret, för att det var så fint. Det gungade lite men jag klarade mig från att bli sjösjuk. Jag satt ute på övervåningen, och frisk luft underlättar alltid för mig. Även om mina bilder som vanligt inte gör naturen rättvisa så får de tala för sig själva nu en stund, och så återkommer jag snarast med ett nytt blogginlägg om resten av min utflyktsdag.

   

Vandringstips och annat – fem frågor till Lisa

Jag intervjuade ju Lisa här på bloggen i januari, och hon hade så mycket att berätta att jag inte fick med allt i det blogginlägget. Så här kommer några matnyttiga bonustips från Lisa.

Kan du tipsa om några vandringar med utgångspunkt i Valle Gran Rey?

  • Ta taxi till Pastrana (en by inte så långt från Playa de Santiago, och där det finns en mysig restaurang) och gå upp till Benchijigua och sedan vidare till Degollada de Agando. Därifrån kan man ta buss 1 tillbaka till Valle Gran Rey (eller San Sebastián). Om man inte vill lifta förstås.
  • Ta bussen från Valle Gran Rey till Degollada de Agando. Gå ner via Benchijigua till Pastrana. Ät på restaurangen (se till att det inte är måndag, för då är den stängd). Ta en taxi till Playa de Santiago och ta Tina-båten tillbaka – som inte går alla dagar, så kolla upp vilka dagar man kan göra det här.
  • Gå från Epina till Santa Clara, som ligger norr om Vallehermoso. Till Epina kan man åka buss från Valle Gran Rey. Då kliver man av vid Apartacaminos och tar bussen mot Vallehermoso och kliver av vid Epina. I Epina finns det källor och om man dricker vattnet där ska man enligt sägnen bli både både vacker och lycklig, typ. Inget dåligt sätt att inleda en vandring.

Vilket är ditt bästa utflyktstips för den som inte vill vandra?

För den som inte vill eller kan vandra tipsar Lisa om en busstur som ordnas av Timah, som annars mest anordnar vandringsutflykter. Men en gång i veckan har de en guidad örundtur med buss där man får man lära sig mycket om ön. De guidar på tyska och engelska.

Är det något som har förändrats i Valle Gran Rey under de nio år som du har åkt hit?

Det är färre hippies numera. Och i år är det fler skandinaver här, särskilt svenskar, och bland dem finns även fler yngre och barnfamiljer. Det är kul, tycker Lisa, att de visar sina barn den vackra naturen och inte bara ligger vid en pool någonstans. Det är också kul, tycker hon, om det blir mer blandning mellan olika nationaliteter och inte bara tyskar.

Vad är det bästa med La Gomera?

Klimatet och naturen. Och att det är så lätt att få kontakt med människor.

Det är också ett utmärkt ställe att åka till som ensam kvinna. Det är ingen kriminalitet och man behöver inte vara rädd för något och man lär känna andra kvinnor som också åker ensamma hit, för det är vanligt här.

När på året ska man vara på La Gomera?

Lisa har flera gånger varit på La Gomera från november till februari, och hon tycker att november är den allra bästa tiden att vara här. Då är det bäst klimat och inte alls lika mycket turister som runt jul.

Lisa bloggar också om vad hon har för sig på La Gomera. Här hittar du hennes blogg.

Lisa om Vallehermoso och Playa de Santiago

Jag måste erkänna att den här bloggen har ett lite väl Valle Gran Rey-inriktat perspektiv, och i år är det ännu värre än vanligt eftersom jag inte vandrar och faktiskt inte har varit uppe ur dalen en enda gång sedan jag kom hit för en månad sedan. Snart får jag kalla den för Valle Gran Rey-bloggen i stället för Gomerabloggen.

För att motverka det snäva perspektivet frågade jag svenska Lisa om jag fick intervjua henne, och det fick jag. Hon har varit mycket i Valle Gran Rey, men till skillnad från mig rör hon sig även över andra delar av ön. I dag satt vi på min terrass i La Calera och drack te, och jag fick höra allt om vad hon har haft för sig sedan hon kom hit i november.

Lisa bloggar också om sina vistelser på La Gomera. Det här är tredje vintern som hon är här en längre period. Fyra månader har det blivit varje vinter sedan hon gick i pension. Men även innan dess brukade hon åka hit på semester. Sammanlagt har hon varit här nio gånger. Första gången åkte hon charter till La Gomera i en vecka. Eftersom veckan inkluderade övernattning på Teneriffa på både nerresan och hemresan så blev det inte många dagar på plats, men den korta tiden hann alltså ge mersmak. Lisa brukar resa ensam till La Gomera, och hennes man brukar komma ner en något kortare period, runt sex veckor.

Den här vintern har Lisa bott på flera olika platser i Valle Gran Rey, men hon har även bott en dryg vecka i Vallehermoso och en vecka i Playa de Santiago. Och så vandrar hon ofta, runt tre gånger i veckan brukar det bli. Lisa var ingen vandrare innan hon började åka till La Gomera, men här har hon lärt känna ett gäng som gillar att vandra och som har varit här i många år och därför har koll. Så Lisa började följa med på vandringarna.

Fina vandringar i Vallehermoso

Tillsammans med två kvinnor som Lisa har lärt känna i Valle Gran Rey hyrde hon en lägenhet i Vallehermoso i elva nätter. Stället där de bodde heter Pensión Hostal Casa Amaya på booking.com, där Lisa hittade det. Det hade en mysig trädgård och ägaren var supertrevlig. Däremot strulade det lite med rummen, så de fick inte de rum som de faktiskt hade bokat och lägenheten där de bodde var så där, bland annat för att ett av rummen saknade fönster.

Tanken med att vara i Vallehermoso var framför allt att vandra. Lisa berättar att de vandrade nästan varje dag. Den finaste vandringen var från Garbato via Roque Blanco och Roque Cano. Då tog de taxi från Vallehermoso till Garabato och gick mot Cruz de Tierno men inte ända fram för innan dess kommer man till Roque Blanco, och där finns en restaurang som Lisa rekommenderar. Bra mat i stora portioner och trevlig personal. Dock är den stängd på måndagar. Därifrån gick de ner till Roque Cano och så småningom vidare ner till Vallehermoso igen. Lisa bedömer att de här vandringen tog runt fyra timmar i lugnt tempo. Plus restaurangbesöket och lite fler raster.

Och så konstaterar vi att de som skriver vandringsböckerna går betydligt fortare än vad vi själva brukar göra. När jag tittar i röda vandringsboken (här på plats i Valle Gran Rey har jag nu köpt den nya upplagan på engelska från 2014 som inte går att köpa i svenska internetbokhandlar) stämmer det här ungefär överens med vandringen som har nummer 47. Och i den vandringsbok som finns på svenska och heter Vandra på La Gomera så har den här vandringen nummer 5.4.

Det Lisa berättar om Vallehermoso i övrigt, alltså själva byn, stämmer bra överens med min egen bild av den från två korta besök där: den är snabbt avklarad. Det finns två restauranger, varav ingen är jättebra. Det finns två caféer på torget, och Lisa avslöjar att det till höger har bäst kaffe. Det finns två bra mataffärer, en Spar och en annan. En av Lisas vänner är vegetarian, och hon tyckte inte att det fanns särskilt mycket mat för henne på restaurangerna. Så jag tänker så här om du vill bo i Vallehermoso:

  1. Om du gillar att vandra så är Vallehermoso en bra utgångspunkt.
  2. Om vandring inte är din grej så kan en dagsutflykt till byn duga bra.
  3. Se till att du har en lägenhet så att du kan laga din egen mat, och särskilt om du vill äta vegetariskt.

Lisa och hennes vänner hade tur med vädret och det var soligt och rätt så varmt under hela vistelsen. Normalt är det kallare och regnigare i Vallehermoso än i Valle Gran Rey.

Foto av Vallehermoso: Lisa Kotzur.

Playa de Santiago

Playa de Santiago ligger längst söderut på La Gomera. Jag har inte varit där. Du som brukar läsa den här bloggen vet att jag brukar prata om att jag vill ta mig dit, men att det aldrig blir av för att jag är så lat när det gäller att resa.  Men Lisa har varit där och hon berättar hur man kommer dit:

Hur åker man från Valle Gran Rey till Playa de Santiago?

Ett par dagar i veckan kan man åka båt med Excursiones Tina, som ordnar valsafari och som då passerar Playa de Santiago. Kolla med dem vilka dagar som gäller just nu om du vill åka. Även Yani, en annan liknande utflyktsarrangör passerar Playa de Santiago ibland, så kolla deras schema också om du vill åka.

Man kan också ta buss nummer 6 från Valle Gran Rey. Det är den buss som går till flygplatsen. Och med den får man inte åka någon annanstans än just till flygplatsen. Därifrån tar man sedan buss 7 till Playa de Santiago.

På hemvägen tog Lisa och maken, som var med i Playa de Santiago, buss 7 till San Sebastián och sedan buss 1 till Valle Gran Rey. Detta för att det annars hade blivit så lång väntetid med bussbytet om de hade åkt via flygplatsen. Lisa varnar även för att bussen kan bli full på väg upp från Playa de Santiago om man vill hoppa på vid någon av hållplatserna på vägen, eftersom det är en liten buss.

Jag har en hög tröskel för dessa bussbyten, men det där med båten låter ju inte så jobbigt. Vilken vinter som helst nu kommer jag att åka till Playa de Santiago :-)

Playa de Santiago – bästa vädret på La Gomera

I Playa Santiago bodde Lisa och hennes man i en lägenhet i Apartamentos La Banda. Hon beskriver det som att lägenheterna liksom ligger på en hylla ovanför byn – lite som La Calera här i Valle Gran Rey. Hon tyckte att de bodde mycket bra där med utsikt både över vattnet och över byn. Det enda negativa var att sängarna inte var så bra.

I Playa de Santiago finns flera restauranger och alla var bra enligt Lisa. Det finns också bra mataffärer, både en Spar och flera mindre butiker. Vädret är ofta bättre än i Valle Gran Rey.

I utkanten av Playa de Santiago ligger även golfhotellet Hotel Jardín Tecina, där man kan bo om man vill ha en lite lyxigare semester.

Foto av Playa de Santiago: Lisa Kotzur

Tre vandringar med Playa de Santiago som utgångspunkt

Inte så långt från Playa de Santiago ligger byn Pastrana, som har en restaurang som Lisa beskriver som La Gomeras mysigaste. Lisa och maken vandrade dit och hem, vilket var en tur på ett par timmar i en riktning. Restaurangen är stängd på måndagar. Om man inte vill vandra så kan man ta en taxi till restaurangen.

En annan vandringstur är att ta buss 3 från Playa de Santiago till Alajeró och vandra till Imada därifrån. Från Imada kan man sedan ta samma buss tillbaka till Playa de Santiago.

Lisa och maken vandrade även  från Playa de Santiago till Playa del Medio och Playa de Tapahuga och sedan tillbaka samma väg. Det är inte någon lång sträcka men ganska besvärlig vandring. Låter roligt, tycker jag. På de här stränderna bor det folk i grottor, och när Lisa har varit där tidigare så har hon till och med träffat på en svensk kvinna som bor så.

Nya guide- och vandringsböcker om La Gomera

Jag har uppdaterat länkarna till La Gomera-böcker till höger här på bloggen. Högst upp ligger nu en ny vandringsbok på svenska, översatt från norska. Den är jag sugen på att skaffa.

 

Jag funderar på formatet dock – jag är så van vid att kunna ha vandringsboken i fickan på shortsen, men den här verkar större. Är det någon som har den här boken? Och har vandrat med hjälp av den? Hör gärna av dig och berätta om vad du tyckte!

Sedan såg jag precis att det i vintras kom en ny version av Lonely Planet Canary Islands. Lonely Planet-böckerna brukar vara mycket bra tycker jag. Men eftersom de är detaljerade med uppgifter om restauranger och liknande så blir de snabbt inaktuella, så om du tänker upptäcka en ny plats på Kanarieöarna i vinter är det en bra idé att uppgradera guideboken; den förra har fyra år på nacken.

 

Även La Gomera and Southern Tenerife – Car Tours and Walks har kommit med en ny version. Jag som aldrig ens köpte den gamla; kanske är det dags nu då :-)

 

Annars brukar jag ju alltid hänvisa till den röda vandringsboken som jag själv använder. Den har också kommit i en ny upplaga sedan jag köpte den. Och av någon anledning finns den engelska versionen inte att köpa i de svenska internetbokhandlarna. Däremot vill jag minnas att jag har sett den på Amazon. Enligt vad jag har hört så har den senaste upplagan en annan numrering på vandringarna än den äldre upplagan som jag har, så om du läser gamla inlägg här på bloggen och har den nya versionen av den röda vandringsboken så stämmer inte numreringen längre.

På Adlibris finns den i alla fall på tyska och spanska, så om du är bekväm med de språken går det bra att köpa den där:

Röda vandringsboken om La Gomera på tyska hos Adlibris

Röda vandringsboken om La Gomera på spanska hos Adlibris

Själv ska jag nog se om jag hittar den på engelska i någon av butikerna i Valle Gran Rey i vinter.

För övrigt är det nu en månad tills jag åker söderut! Det blir några dagar på Teneriffa först och sedan kommer jag till Valle Gran Rey strax före jul och stannar till i början av februari. Ungefär som vanligt alltså :-) Jag får se om jag tar mig upp i bergen i vinter. Just nu verkar den här tantens skröpliga kropp inte alls sugen på att vandra. Annars får jag nöja mig med att betrakta bergen nerifrån. Det är mäktiga från det hållet också, men det slår ju inte utsikter som den här förstås.

Barranco de Argaga

Hittade ett inlägg om en dagstur till La Gomera

Titta: ett fint inlägg av resebloggaren Paulina om en endagstur till La Gomera.  Inlägget är på engelska och – längre ner – på spanska.

Jag konstaterar att bloggaren nog har sett mer än jag av min favoritö, trots att hon bara har varit där en dag och jag sammanlagt kanske ett halvår. Så kan det gå när man (jag alltså!) 1) inte är bilburen 2) inte gillar att resa 3) hittar ett ställe som känns som hemma (Valle Gran Rey alltså) och sedan bara fortsätter att hänga där :-)

Hur har La Gomera förändrats?

Det är så roligt att få mejl från bloggläsare! Jag fick ett mejl från Håkan, som under många år har sett La Gomera från en annan synvinkel än jag, eftersom hans man kommer därifrån. Så jag passade på att ställa lite frågor:

Hur har La Gomera förändrats sedan du först kom dit 1988? Mer turister? Mer hus? Andra förändringar?

Spanien gick med i EU 1986 och sedan dess har det hänt oerhört mycket, ibland för mycket. Många norrlänningar i Sverige som fortfarande kör omkring på tvättbrädor till vägar, blev nog vansinniga när miljarder pumpades in i vägprojekt på små kanariska öar med knappt någon befolkning alls.

La Gomera var den sista av de större öarna som fick en flygplats (1999, Jennys kommentar efter att ha googlat). Ön var helt enkelt för knölig för att hitta ett bra ställe att bygga på, man var tvungen att fylla ut en hel barranco med massor av fyllning och ändå är den djupt mellan två berg som gör att flyg hela tiden ställs in.

Ett annat problem med flygplatsen var att den hamnade långt från San Sebastian dit det var långa kringelkrokiga vägar, så det var bara att sätta igång med att göra svindyra tunnlar som knappt används av fler än de som bor i Playa de Santiago.

Turismen har väl ökat känns det som, iallafall har utlänningarnas köp av fastigheter ökat och t.ex Guarimiar och Pastrana har vaknat igen.  Pastrana har till och med en liten bar som fungerar.  Ett tips är att vandra upp i dalen ovanför Guarimiar, otroligt vackert.

Hur är det att bo på La Gomera som infödd?

Francis var sladden i familjen och hans föräldrar var i femtioårsåldern när de fick honom, så de är inte i livet nu. Men hans syskon lever kvar på ön och hans äldsta syster är över 70 år (han är 49) . Francis växte upp i ett hårt samhälle präglat av Franco och med stränga föräldrar, men som yngst gick det oftast att skylla på de äldre syskonen och han gick oftast fri från örfilar och liknande. Familjen var hade det förhållandevis bra. Han gick i skolan 1-6 i Alajero dit det bara fanns stigar upp genom bergspass. Högstadiet var i San Sebastian och övriga högre skolor på Tenerife.

Hans båda systrar som numera är pensionerade, hade alldeles tills helt nyligen, en äldre sjuk kvinna inneboende hos sig, som ett litet äldreboende i sitt eget hem, och fick en ersättning från staten för det. Annars är det pensionerna de lever av, och de är ändå ganska bra i Spanien, plus att sjukvård och mediciner är helt gratis för pensionärer.
Numera går livet ut på att rasta hundar, laga mat åt lata karlar, gräla med grannar om vatten och titta på “novelas” (oändliga tv-serier a la Dallas.)

Har du något annat turisttips?

Ett annat tips är att någon gång flyga över till Lanzarote, ta bussen upp till norra ön, till Orzola och därifrån ta båten över till Isla Graciosa och den lilla huvudstaden Caleta de Sebo där det bor ungefär 600 personer. Isla Graciosa är den åttonde ön som är bebodd. Stadens alla gator är av gul sand, det finns ett par hotell, restauranger och barer, underbart att se.

Gästbloggare: Kina & L-G Edin

Jag har fått en fin reseberättelse med tillhörande bilder från Kina och L-G Edin, som var på La Gomera nyligen. Jag har även fått tillåtelse att lägga ut berättelsen här på bloggen, så här kommer den – oj, vad jag längtar till La Gomera när jag läser det här. 

Dan före valborgsmässoafton klev vi i land på La Gomera och bara bussresan över ön till Valle Gran Rey bjöd på många fina vyer och kill i magen. Vi bodde fyra nätter på Hotel Jardín Concha i La Calera och det var faktiskt riktigt mysigt. Efter det flyttade vi till Los Tarajales nere i La Playa och det var en höjdare! På andra våningen hyrde vi en liten lägenhet med “sea-view” och vi vaknade och somnade till havets bränningar som slog mot stranden. Dessutom fanns det en pool i området som var skön att svalka av sig i efter vandringarna. Det var nära till restauranger och affärer och vi gillade det coola folklivet nere i La Playa och även nära till stranden Playa del Inglés där det också var så avspänt och trevligt.

Så till vandringarna; vi hade köpt en bra karta med tillhörande bok och det är a och o. Första dagen gick vi upp från La Calera på leden La Mérica och det var rejält svettigt! När vi kom upp på bergskammen tappade vi nästan andan av den fantastiska utsikten. Vi fortsatte till Arure där vi käkade lunch och sen tog vi bussen hem.

IMG_6610

Dag två tog vi morgonbussen till Arure och promenerade till Las Hayas, vidare över några terrassodlingar upp till Cercado där vi åt lunch och pustade ut i skuggan. När vi hämtat kraft gick vi ner i dalen Barranco de la Matanza, tillbaka till Valle Gran Rey och det var rätt tufft. Långa passager brant nedåt (och brant på sidan!) och man måste vara fokuserad. Här skulle det inte vara så kul att ramla…. När vi kom ner, sen eftermiddag i den lilla byn Lomo del Balo var vi sååå trötta och bara längtade efter att få slänga oss i havet.

IMG_6628

En dag gick vi till det lilla vattenfallet vid Barranco de Arure (som du har skrivit om) och det var också fint. Vi hyrde bil en dag och åkte runt ön och runt i Garajonay där vi gjorde några vandringar, bl.a upp till Alto de Garajonay. Vi tyckte dock att den södra delen av ön var trevligare även om Vallehermoso var riktigt mysigt. Sista vandringen blev upp till det heliga berget Fortaleza (från Chipude) och det var såå vackert! Sen åt vi en kanonlunch på Sonias i Chipude.

Ja, vi gillade verkligen La Gomera. Mina förväntningar var högt ställda och infriades med råge. Så trevliga människor överallt, så coolt och fritt från kommersialism. Vi var på pianobaren några kvällar nere i La Playa och lyssnade på bra musik och gladdes åt alla fria, glada och vänliga människor som dansade och sjöng med.

Vi kommer att återvända till La Gomera.

/ Kina och L-G Edin från Luleå

FullSizeRender

Gästbloggare: Jonas Söderblom, del 2

Det här är en fortsättning på gästbloggaren Jonas Söderbloms inlägg. Del 1 publicerades den 11 februari. Jonas var nyligen på La Gomera med sin fru Cecilia och delar generöst med sig av sin reseberättelse här på Gomerabloggen. Här kommer fortsättningen:

Nästkommande dag skulle komma att tillbringas i bilen. Vi startade på förmiddagen och åkte först till San Sebastián – öns största stad som vi anlände till med färjan några dagar tidigare. Vi tog en promenad genom staden men tyckte inte att den var särskilt lockande så snart bar det av igen, bilen sköt fart upp bland molnen, genom tunnlar och förbi små samhällen. Snart passerade vi Hermigua och vidare till Agulo och Las Rosas. Där lämnade vi den vindpinade nordöstra kuststräckan och svängde in mot öns mitt igen, färden gick uppför tillbaka mot nationalparken Garajonay och ner på andra sidan innan vi nådde den numera ganska bekanta vägsträckan ner till Tecina vid Playa de Santiago.

20150131_100931
Hamnen i San Sebastián

Jag hade inhandlat en vandringsbok La Gomera and southern Tenerife – car tours and walks av Noel Rochford som jag suttit och dämpat min resfeber med innan vi lämnade Sverige. Vi ville ge den norra sidan av ön en chans också och i bergen kring Vallehermoso fanns det par intressanta vandringsleder. Vi valde den som gick upp till kapellet Ermita Santa Clara vidare längs bergsryggarna bort till Playa de Vallehermoso och tillbaka i en cirkel. Så vår näst sista dag bar det återigen iväg över nationalparken och ner på andra sidan, fullastade med mackor, frukt och massa vatten. Vi parkerade vid busstationen på det lilla torget i byns mitt och följde därefter exakt de instruktioner som angavs i guiden. På några bänkar invid torget satt ett gäng gamlingar och diskuterade högljutt, ett par ungar jagade varandra kring en lekplats med gungor och några män satt och blängde på oss när vi kom gående med våra ryggsäckar och kängor. De hejade dock glatt när vi nickade åt dem.

Vi gick förbi kyrkan och upp till den avsides belägna kyrkogården där guiden visade oss fram till en oansenlig skylt med orden ”Santa Clara” och en pil som vette mot den första lilla stigningen upp i bergen. Vi gav oss av och snart kändes det som om vi gick i någons trädgård, hade vi inte haft guiden i vår hand hade vi aldrig självmant vågat gå i den riktningen där vi snek utanför dörren till två ensamstående små hus. Till slut övergick stigen till en bredare led och i guiden läste vi att vi efter 40 minuter skulle komma fram till en reservoar och en rund stenlagd yta där citat; ”Falcons hover overhead”. Vi stannade vid denna stenbeläggning och tittade oss omkring och mycket riktigt; åtminstone två rovfåglar svävade i luften ovanför oss i den lilla dalen… – vilken magisk guide! Leden blev åter en stig när vi korsade en uttorkad flodfåra och vi klev rakt in i en flock getter som skuttade åt alla håll innan vi trampade vidare upp för den allt brantare sluttningen. Jag började få ”Arurevibbar” efter onsdagens tokvandring från VGR men stigen blev aldrig riktigt så utmanande och vi passerade en grönskande liten skog innan vi plötsligt stod på krönet precis nedanför toppen ”Teselinde” som nådde knappt 900 möh.

I dalgången som sluttar ner mot Vallehermoso
I dalgången som sluttar ner mot Vallehermoso

Vi passerade vid kanten av ravinen strax under toppen och kom fram till en utkiksplats vid kapellet Santa Clara med magnifik vy över havet västerut. Vid klart väder hade vi enligt uppgift kunnat se både La Palma och El Hierro men denna dag låg molnen tunga över havet. Bakom kapellet fanns ett litet grönområde där någon verkade bo – det fanns vattendunkar och kokkärl och på en sten hade man lagt ut frukt och öl tillsammans med en prislista. Vi såg inte till någon och valde att lämna platsen via en större grusväg som sakta men säkert tog oss ner mot lägre mark. Vi passerade ytterligare ett kapell (Ermita de Coromoto) och nådde efter ca 3 timmars vandring till miradoren ”Buenavista” med utsikt ner över Playa de Vallehermoso. Härifrån såg vi även ut över hela dalen upp mot Vallehermoso och hur molnen över de omgivande bergen sakta men säkert sänkte sig ner över dalen. Vi anade faktiskt med blotta ögat hur molnen sjönk och vi beslöt oss för att ta oss ner längs den sista utförslöpan innan de var över oss.

Sjunkande moln över Vallehermoso
Sjunkande moln över Vallehermoso

Nerstigningen var inte riktigt lika brant som den mot Valle Gran Rey men det var stenigt och vi ville inte hamna i en vit soppa där vi riskerade att inte se någonting framför oss. Så på väg ner för stigen slängde vi ett öga ut över havet och såg hur en väldig vit vägg plötsligt var på väg mot oss även därifrån, och en engelsman som vi mötte på stigen kommenterade det hela med ”Who put the sea on fire?”. Fem minuter senare befann vi oss omgivna av dimma och promenaden nerför berget blev lite vanskligare än vad vi hade tänkt oss från början. Trots detta fortsatte vi ändå att möta på vandrare som var på väg upp för berget, fast beslutna om att trotsa den dåliga sikten. Vi kom säkert ner till asfaltsvägen in mot Vallehermoso och gick i lätt duggregn längs den botaniska trädgården vid dalens botten och efter 4,5 timmar var vi tillbaka vid bilen.

Sista dagen tog vi en kortare promenad längs kusten, österut från hotellet. Vi passerade tre mindre stränder och nådde fram till en dalgång med bananplantager och betande getter. På många platser – framför allt vid stränderna – såg vi en mängd små tält uppsatta i skydd av buskar och naturliga grottor i bergen. Speciellt vid en strand där vi räknade till över 20 tält vilket såg ut som ett väl fungerande litet samhälle med eldstäder och klädstreck och matplatser. Vi beslöt oss för att inmundiga lunchen vid en av dessa stränder men satte maten vrångstrupen då vi plötsligt såg oss omgivna av ett gäng nakna människor som ogenerat kastade sig i havet. Inga konstigheter, ingen blygsel – vi käkade upp vår mat och drog oss rodnandes tillbaka mot vårt väldigt påklädda hotell.

Jonas & Cecilia Cramby Söderblom februari 2015

Gästbloggare: Jonas Söderblom, del 1

I dag har jag finbesök här på Gomerabloggen. Gästbloggare är Jonas Söderblom, som nyligen var på La Gomera och vandrade tillsammans med sin fru Cecilia. Missa inte de fina bilderna. Extra spännande, tycker jag, att läsa om vandringar på delar av ön där jag själv inte har vandrat, eftersom jag inte är bilburen och därför i allmänhet bara vandrar i närheten av Valle Gran Rey. Här kommer första delen av Jonas berättelse:

Jag och min fru lämnade Sverige i slutet av januari 2015 för att tillbringa en vecka på den lilla ön La Gomera, en resa i avslappningens och motionens tecken. Det här blev starten på mitt 40-årsfirande som är tänkt att pågå med flera resor under året, b.la med en resa till Bruksvallarna i Härjedalen under sommaren samt en tur till Skottland under tidig höst. Resan mot La Gomera omfattade en något utdragen transfer från ön Teneriffa, allt som allt tog det 15 timmar innan vi stupade i säng på hotellet invid Playa de Santiago. Allt hade dock gått smidigt trots den långa restiden.

I soluppgången morgonen efter bekantade vi oss med omgivningarna och hämtade ut vår lilla hyrbil som utan knussel skulle komma att släpa oss runt nästan hela ön under veckan som kom. Vi åt en rejäl äggbaserad bufféfrukost, snörade på oss kängorna och satte oss att köra upp till Garajonay på slingriga vägar – en resa som på bara en halvtimme förflyttade oss från strålande solsken och dryga 20 grader till dis och dimma och en snål vind som fick oss att inse att kortärmat inte var att tänka på för stunden. Solen kämpade sig dock fram mellan dimsjoken medan vi rustade oss med polotröjor, jackor och långbyxor.

Trots det något kärva klimatet på dryga 1000 m höjd var det en hel del folk i omlopp uppe i bergen. Vi mötte flanörer i finkläder och flipflop, leriga mountainbikecyklister och tyska vandrare med gåstavar i högsta hugg. Även en brittisk joggare som sprang om oss på vägen upp mot högsta toppen (1484 möh) där dimman låg tät. Vi fortsatte därför ner på andra sidan och mötte solen igen när vi kommit ner ett par hundra meter. Längs återfärden mot parkeringen mötte vi flera arbetslag som höll på att såga ner och flisa träd som förstördes under den stora skogsbrand som härjade i nationalparken för ett par år sedan. Dessa arbetslag fick ideligen avbryta sina åtaganden då vandrare och cyklister i en strid ström passerade deras arbetsplatser. Två timmar senare var vi tillbaka vid bilen och vi for rakt ner till solen på Playa de Santiago igen. En risotto med skaldjur och en kall öl senare låg vi vid poolen och laddade för den betydligt mer krävande uppgift som vi stod inför kommande dag.

20150128_111218
Utsikt i närheten av Igualero

Utrustade med kläder för alla former av väder samt matsäck och mycket vatten körde vi via bergen ner till Valle Gran Rey, en resa på en dryg timma. Vi parkerade bilen invid vägen i höjd med Ermita del los Reyes och promenerade nerför dalgången ca 1 km till den branta stigning som inledde vandringen bort mot Arure, inspirerade av Jennys inlägg och beskrivning av turen på Gomera.nu. Knappt hade vandringen börjat i morgonsolen på sluttningen innan den långärmade tröjan åkte av och svetten började rinna. Det tog en dryg timma uppför innan vi nådde det ensamma trädet ovanför VGR och kunde äta välförtjänta mackor samt språka med en pigg engelsk herre som liksom skuttade runt däruppe utan minsta antydan till trötthet efter den våldsamma stigningen. Vandringen fortsatte längs med sluttningarna till vänster om huvudstigen vidare över krönet och utsikten blev allt mer imponerande. Vi såg serpentinvägen ner mot dalen med bilar som små glittrande prickar i solskenet och på andra sidan dalen hängde stora vita moln på toppen av bergsväggarna. En regnskur med en kall efterföljande vind kom över oss och vi bylsade på oss igen, bara för att snabbt åter bli svettvarma.

Så höll vi på resten av vägen fram till byn – av och på med kläder i takt med att vädret skiftade mellan sol, moln, regn och sol igen. Vi nådde en grusad bilväg som tog oss den sista biten in mot Arure och vi vände då vi fick asfalt under våra fötter och begav oss tillbaka samma väg som vi kom. Vi trodde att hemvägen skulle gå enklare då vi redan gjort den värsta stigningen upp ur dalen, men nerstigningen skulle visa sig bli en minst lika stor pärs. Knäna värkte och trötta vrister fick slita ont över det ojämna underlaget innan vi 5,5 timmar senare lastade in våra ledbrutna kroppar i bilen igen. Trötta men stolta över ett gott dagsverke somnade vi redan innan kl. 21 den kvällen…

Vi hade tänkt vila dagen efter men konstigt nog kände vi oss fräscha efter våra nära nog 10 timmars sömn (!) så vi stack iväg upp i bergen igen. Denna dag var det dock riktigt dimmigt och kallt på hög höjd så vi letade upp en vandringsled som inte var alltför lång i Laguna Grande och parkerade bilen innan vi gav oss av ner i den skyddande lagerskogen.

Vid Laguna Grande
Vid Laguna Grande

Det var som att gå in i ett svalt växthus, helt vindstilla och tyst sånär som på någon enstaka fågel som satt och pep inne bland de fuktiga träden. De första 20 minuterna av promenaden var magiska, sedan sprack skogen upp i en stor glänta och vi bevittnade ytterligare hur hårt branden slagit mot omgivningarna. Ett arbetslag med skogsarbetare satt och kurade i en vit pickup och nickade åt oss medan vi fortsatte uppför i terrängen via en ganska sönderkörd grusväg. Överallt fanns det väl utmärkta stigar som verkade leda till i stort sett alla delar av ön och möjligheten att ta sig fram till fots även över de mest kuperade och otillgängliga platserna på ön lockade. Men vi var ej utrustade för några större vildmarksäventyr så snart stod vi på parkeringsplatsen igen och vände tillbaka mot kusten. Vi återfick värmen med hjälp av bad och sol och började smida planer inför kommande dag. På kvällen fascinerades vi över kaoset under buffémiddagen – finklädda damer och herrar som trängde sig samt gärna åt med händerna direkt från de framdukade faten. Vi åt upp snabbt och retirerade till vårt rum.

/Jonas & Cecilia Cramby Söderblom februari 2015

Fortsättning följer i del 2, som kommer på fredag.

Bilutflykt till Vallehermoso

Nu är det nästan en månad sedan jag lämnade Valle Gran Rey och hög tid att jag skriver om den här bilutflykten, som jag gjorde i slutet av min Gomeravistelse.

Agneta och Caroline, som var i Valle Gran Rey några dagar i januari, hyrde bil en dag och frågade om jag ville följa med. Det ville jag gärna, särskilt som jag inte kör bil själv; det här var min chans den här vintern att se lite mer av ön än bara så långt jag orkar gå från Valle Gran Rey. 

20140124_105500

Vi stannade vid en mirador — utkikspunkt – och tittade ner över Valle Gran Rey. Oj, jag skymmer visst utsikten. Här kommer en bild där inget stör utsikten:

20140124_105350

Målet för dagen var Vallehermoso, som ligger på norra delen av ön. La Gomera är inte större än att man kör tvärs över ön på ett par timmar eller så, men eftersom det är en vulkanö finns det inga vägar längs med kusten utan man måste alltid först upp ur dalen som man befinner sig i, köra igenom regnskogen Garajonay på mitten och toppen av ön och sedan ner igen i en annan dal.

Väl framme i Vallehermoso åkte vi först ner till stranden, Playa de Vallehermoso. Det var kallt och blåsigt och regn i luften och verkligen inget badväder den här dagen. Dessutom är det ofta sämre väder på norra delen av ön.

Vågorna som slog mot bergen var en häftig syn:

20140124_121332

Och stranden hade säkert sett inbjudande ut en annan dag.

20140124_121512

Det var lunchdags och vi var hungriga. Vi hade bestämt oss för att äta lunch i Vallehermoso, och eftersom jag hade varit där och ätit lunch en gång tidigare kunde jag tipsa om var vi inte skulle äta. Jag mindes en timslång väntan på mat som inte var särskilt bra. Vid stranden fanns en liten kal och uschlig kaffebar som serverade mackor. Kanske hade den sett mer inbjudande ut en dag när det faktiskt var strandväder, men den var i alla fall inget som lockade oss den här dagen.

Jag tittade i guideboken, Lonely Planet Canary Islands, för att se var man borde äta och såg till min förvåning att den restaurang som nämndes i Vallehermoso var just detta strandfik. Då började jag ana vidden av det obefintliga restaurangutbudet i Vallehermoso.

Vi åkte i alla fall upp till själva byn, kom till torget (det finns bara ett, så vitt jag kan förstå) och haket där jag hade ätit tidigare. Det finns ett ställe till på torget, men det var snarare en bar än en restaurang. Vi gick vidare för att leta upp en annan restaurang. Vallehermoso är inte stort. Den här prunkande trappan gick vi förbi:

20140124_124712

Och så här ser stan ut från i närheten av torget:

20140124_124821

Men som du säkert har listat ut fanns det ingen annan restaurang, så vi hamnade på stället som jag ville avråda från. Deras meny består ungefär av pizza och mackor. Men det fanns faktiskt en spansk tortilla som stod på ett fat och såg helt okej ut. Den tog vi varsin bit av. Den serverades med mojo och var lika okej som den såg ut. Och eftersom den redan var färdig behövde vi inte vänta på vår mat. Så jag fick en klart bättre lunchupplevelse än förra gången. Gott kaffe hade de också meddelade kaffedrickarna.

Sedan gick vi och tittade på stans sevärdhet, kyrkan Iglesia de San Juan Bautista:

20140124_133836

Den var fin, både inuti och utanpå. Vi åkte vidare. Passerade Agulo, där jag har varit tidigare och där det var otroligt dött under siestan, vilket det var nu också. Vi passerade också Hermigua, där jag inte har stannat till tidigare vad jag minns. Dagen började ta slut och vi behövde åka hemåt, så vi stannade inte där den här gången heller. I Hermigua verkar den stora sevärdheten vara en väderkvarn, som är ett museum, där man kan se hur man kan mala gofio, rostad majs som mals till mjöl. Där stod flera stora turistbussar och jag kan tänka mig att museet är värt ett besök.

Efter att ha gjort några (tre kanske?) bilutflykter på La Gomera har jag intrycket att ingen av de andra byarna kan mäta sig med Valle Gran Rey vad gäller till exempel restaurangutbud (utom huvudstaden San Sebastián, där det finns gott om restauranger). Jag har även en känsla av att mysfaktorn inte är lika hög någon annanstans som i Valle Gran Rey. Men jag är naturligtvis högst partisk – det är ju bara i Valle Gran Rey jag faktiskt har tillbringat tid.

Det bästa för mig med den här dagen var egentligen själva resan: att åka runt och se mer av ön, bergen, skogen, ravinerna, grönskan. Och så var Playa de Vallehermoso en häftig syn med den starka vinden som fick vågorna att slå upp mot berget. Som vanligt är det naturen som jag gillar bäst med La Gomera.