Gästbloggare: vandring till Roque de Agando

I dag gästbloggar Eric Eklund här på Gomerabloggen. Eric är i Valle Gran Rey för andra gången just nu, den här gången i sex månader. Det är inte utan att jag är lite avundsjuk. Det blev ju inga vandringsinlägg från mig den här vintern och därför är jag glad att Eric delar med sig av en vandring som han och hans fru gjorde till Roque de Agando tidigare under vintern. Visst ser det härligt ut – och vilka fantastiska bilder! Tack Eric för blogginlägget! Eric bloggar annars på sin blogg vardagsprat.

Efter att ha vandrat i princip alla leder på hemmaplan runt Valle Gran Rey så tyckte vi att det var dags att utöka vårt revir. Efter att ha konsulterat vår vandringsbok bestämde vi oss för att ta bussen till sockertoppsberget Roque de Agando för att undersöka den delen av ön. Roque de Agando är ett känt landmärke med en mörk historia. Under en skogsbrand 1984 blev 20 personer omringade av eld när vinden plötsligt vände. De tog sin tillflykt till berget men värmen var så stark så ingen av de 20 överlevde. Vid foten av berget står idag ett monument till deras minne.

Berget och dess omgivningar är en fantastisk plats med vyer som är helt fantastiska. Eftersom den ligger längs vår busslinje så är det ganska enkelt att ta sig dit. Enda svårigheten är att ta sig ur sängen och till bussen i tid på morgonen.

När vi klev av bussen runt 9 så var det fortfarande lite kyligt i luften. Den helt molnfria himlen indikerade att det snart skulle bli rejält mycket varmare. Vår vandring började med en rejäl utförsbacke. Att gå nerför är oftast värre för knäna än att gå uppför. Här var dock lutningen ganska behaglig så det var inga bekymmer. Efter 20 minuters vandring i terräng med mest buskar ändrades omgivningarna och vi befann oss i en jättefin tallskog. Här är tallbarren uppemot 20 centimeter långa och ligger i drivor på marken. Det är som att gå på halm, mjukt och skönt, men lite halkigt.

Efter knappt två timmars vandring kunde vi skönja hus lite längre ner. Vi hade då kommit fram till La Laja. Byn som är ganska liten ligger djupt ner i en dal och känns väldigt isolerad. Att vandra längs den lilla bygatan är nästan som att gå i ett växthus. Helt vindstilla och en värme som var bedövande. Uppenbarligen var detta perfekta förhållanden för allt som växer, överallt var det grönt och lummigt.

Vid La Laja var det slut på nedförsbacken, nu var det uppåt som gällde. När vi väl snirklat oss ur byn så började vårt sicksackande upp mot den första åsen. Nu var det kaktusar och småbuskar som kantade vår väg. På grund av vårt maniska fotograferande tog vandringen uppför en del tid. Trots att vi vid det här laget varit på ön i över tre månader upphör vi aldrig att förundras över naturen och vyerna.

När vi klarat av den ganska långa och krävande vandringen uppför var vi framme vid Degollada de Peraza. Vandringen hade tömt oss på en del energi så vi bestämde oss för att stanna och luncha på den lilla restaurangen som ligger där. På grund av en intern kommunikationsmiss hade vi inte fått med oss nog med pengar till både mat, öl och bussfärd hem. Efter ett snabbt rådslag prioriterades mat och öl.

Mätta och belåtna vandrade vi snart vidare. Vid det här laget hade vi avverkat två tredjedelar av hela turen. Leden gick längs en ås, och det var relativt lättpromenerat utan några höjdskillnader. Nu var det de typiska enbuskarna som dominerade landskapet och långt under oss kunde vi se Atlanten. En helt storslagen utsikt!

Ett par kilometer senare kom vi fram till kyrkan: Ermita de Nuesta Señora de las Nieves.
Eftersom vi inte hade några busspengar så hade vi heller ingen buss att passa. Vi tog därför tillfället i akt och lade oss ner för en liten vilopaus. Pausen var kanske inte helt nödvändig, men känslan att ligga i gröngräset och ”bara vara” är oemotståndlig.

Från kyrkan var det nu bara ett par kilometer kvar till målet vid  Roque de Agando. Dessa sista kilometer gick igenom en tät och lummig skog av lagerträd. Det är inte riktigt samma träd som de vi får lagerblad till matlagning från. Bladen är dock identiska så vi plockade lite för att ta hem och torka och prova att ha i maten.

Väl framme vid målet så började vi genast lifta. Det var ännu inte mörkt, men när skymningen kommer så går det ganska fort. Att bli ståendes utan lift var inget alternativ som verkade så värst lockande. Som tur så behövde vi inte vänta länge innan vi fick lift av ett jättetrevligt tyskt par. De körde en stor van med en soffa där vi kunde breda ut oss. Dessutom så körde de oss nästan ända fram till dörren. Det kan man kalla en perfekt avslutning på en perfekt dag.

PS från Jenny: Om du har den senaste upplagan av den röda vandringsboken, den från 2014, så är det här en variant på vandring nummer 4, som börjar och slutar i Degollada de Peraza. Vandringsboken på svenska har en variant på den här vandringen nummer 1.1. Jag frågade även Eric vad busshållplatsen heter som man ska åka till om man vill gå den här turen, och han trodde att den heter Los Roques.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *