I dag har jag varit ute och vandrat. Jag började med att lusläsa den röda vandringsguideboken och hittade en vandring som jag inte har gått tidigare och som både utgår härifrån Valle Gran Rey och går tillbaka ner hit efteråt. Bästa sorten!

Den här vandringen går till La Vizcaína, som inte alls ligger uppe i bergen, fast vandringen går via bergen.

Jag började i La Calera, där jag bor just nu, och gick sedan upp till Ermita de los Reyes, som är kyrkan som ligger en liten bit upp i dalen, strax bredvid huvudvägen, i höjd med Casa la Seda eller El Guro. Där gick jag och kände mig nöjd vid tanken på att det enda jag behöver göra i dag är att sätta den ena foten framför den andra.

Från Ermita de los Reyes tog jag samma väg upp över bergen som man även kan göra om man ska gå till exempel till Chipude eller El Cercado. Eller till Las Pilas. Jag har gått den första biten många gånger, just eftersom den är utgångspunkt för många av vandringarna. Ganska snart kom jag ikapp ett tyskt par som brukar vara med och sjunga i Vueltas på onsdagarna. Vi tog sällskap upp. De berättade att det är nionde vintern de är här. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)

Det tog ett par timmar upp och över krönet, som heter Degollada del Cerrillal. Det kommer jag aldrig ihåg att det heter; jag tjuvläser det i vandringsboken nu. Det var även den högsta punkten på dagens vandring, med 658 meter över havet enligt boken. Det är där man går till höger om man ska till Las Pilas och vänster om man ska till Chipude eller El Cercado. Men bara 50 meter senare ska man ta av upp till vänster på en liten stig för att komma tillbaka ner igen till La Vizcaína. Den stigen hade jag aldrig ens upptäckt om jag inte hade lusläst vandringsboken.

Så jag tackade det tyska paret för sällskapet och gick iväg på egen hand. Bara en kort bit senare så gick stigen över krönet igen och jag hade utsikt tillbaka ner över Valle Gran Rey.

Vi hade gått i skuggan upp, och eftersom den här vägen ner gick på samma sida av berget var den också i skugga. Det var inte så varmt, och tanken på att sitta och frysa i skuggan och äta matsäck lockade inte, så jag stannade kvar där uppe på krönet och åt min lunch i solen med den här utsikten:

Sedan började jag vandringen ner, nu på en stig där jag inte hade gått tidigare.

Det var en rolig väg ner, men lite svår ibland och ofta brant. På några ställen behövde jag ta hjälp av händerna för att ta mig ner. Om du har den minsta höjdskräck ska du inte välja den här vandringen. Det var ganska långa delar av vägen där stigen visserligen var stabil och bra men bara en liten bit bredvid stigen så störtade berget brant ner. Alltså, det framgår nog inte av den här bilden, men det är verkligen brant.

På den här delen av vandringen så mötte jag inte en enda människa. Jag gillar det där med att det bara är jag och berget.

Neråt, neråt, neråt. På några ställen var stigen knappt någon stig, utan jag gick liksom bara direkt i ravinen. Men så småningom så blev stigen stenlagd och mer som en trappa.

Och därefter kom jag ut på vägen i La Vizcaína.

Den här sista biten är för övrigt samma stig som jag och två svenska sångkamrater slutligen hittade januaridag för tre år sedan, när det redan hade blivit mörkt och vi hade gått vilse och irrat runt i bergen i flera timmar och undrat om vi över huvud taget skulle hitta ner. Då hade jag ingen aning om att den här delen av dalen heter La Vizcaína, vi var bara så glada att vi äntligen hade en väg under fötterna.

Härifrån går det att gå upp på huvudvägen som går ner i Valle Gran Rey-dalen och gå längs vägen. Om man i stället går fortsätter längs den lilla vägen så kan man svänga av på en cementerad vandringsväg längs berget.

Den leden har jag gått på många gånger, men inte ända bort dit. Jag fortsatte längs med den och kom bort till stället där jag hade gått upp i bergen på förmiddagen, och en kort stund senare var jag framme vid kyrkan Ermita de los Reyes igen, där jag satte mig på en bänk och vilade benen.

Jag blir så otroligt trött i kroppen av att vandra. Blir alla det eller är det bara jag som är en mesvandrare? Min kropp är rätt skröplig, men den trasiga höften höll ihop bra under dagen. (Fast oj, vad stel den blev sedan när jag kom hem och hade vilat lite.) Jag fortsatte ner till La Calera, där jag tog en färskpressad juice på Zumeriá Carlos (zumo = juice, zumería = juicebar) innan jag skröplade mig upp för trapporna till min lägenhet.

Jag startade vid 10 i morse och var nere vid Ermita de los Reyes klockan 15. Det kommer jag tydligt ihåg eftersom jag hoppade högt när kyrkklockan drog igång. Det tog nog ytterligare en halvtimme ner till zumerían. Fem och en halv timme alltså, inklusive lunchpaus och flera småpauser. Det är en av de kortare vandringarna, och den kändes lagom lång för en lite skröplig tant som jag.

Om man struntar i den långa omvägen längs bergen och bara går närmaste vägen till La Vizcaína, alltså den vägen som jag gick tillbaka, tar det nog runt en timme. Och så en timme till tillbaka då. Det kan kanske vara en lagom promenad någon dag när man inte är sugen på att ge sig ut på en ordentlig vandring?

I tisdags vandrade jag från Arure till Taguluche och sedan tillbaka till Arure igen. Eftersom jag inte är bilburen har jag hittills bara gjort vandringar som har utgått från Valle Gran Rey. Men nu ville jag göra den här vandringen som börjar i Arure.

Enklast vore om jag kunde ta bussen till Arure. Men busstidtabellen är tyvärr inte anpassad efter vandrare som är ovilliga att jäkta iväg på morgonen. Morgonbussen går klockan åtta (gäääsp!) och sedan går nästa buss inte förrän ett på eftermiddagen. Och ett-bussen blir lite sent om man vill vara säker på att hinna tillbaka innan det blir mörkt. Det brukar ju gå bra att lifta här, men jag hade en känsla av att det inte skulle vara lika lätt att lifta upp ur dalen på förmiddagen – jag var dessutom extra sen den här dagen, klockan var över elva när jag kom upp till La Calera där jag försökte få skjuts – som ner på eftermiddagen när alla vandrare ska tillbaka. Min känsla stämde. Jag gav upp liftförsöken ganska snart – det kändes liksom så förnedrande att stå där utan att bli upplockad. I stället tog jag en taxi upp till Arure. Det kostade 15 euro. Är man flera som delar är det kanske det bästa sättet att ta sig upp på?

Vandringen till Taguluche börjar på samma ställe som de flesta andra vandringar som utgår från Arure. Om du har varit i Arure har du kanske sett den här akvedukten?

På andra sidan om den finns en mirador, en utsiktspunkt, med en fantastisk vy över dalen. Jag började gå neråt. Om du har den röda vandringsguideboken så är det här vandring nummer 35, som är märkt som en svår vandring.

Så här ser utsikten ut alldeles i början av vandringen. Notera grannön La Palma vid horisonten.

Början av vandringen var ordentligt brant. Det är svårare med brant klättring när man ska neråt tycker jag. Några gånger var jag tvungen att sätta mig på rumpan för att kunna ta mig vidare neråt. Och vid ett tillfälle tappade jag bort stigen. Var är den nu då?

Men jag hittade snart rätt igen och kunde fortsätta.

Vandringen ner tog drygt två timmar. Det var första gången jag gjorde en vandring som började på den högsta punkten – med den finaste utsikten. Vilket antiklimax det var att inte få ta sig över något krön utan bara: ”jaha, nu är jag … nere?”

Nere i Taguluche ska det finnas en bar/restaurang, som jag aldrig gick till. Guideboken berättar också om en båtplats som inte används längre men där det är fint. Men det skulle ta en extra timme att gå dit och tillbaka, och jag tyckte inte riktigt att jag hade tid med det. Jag hade en viss förhoppning om att hinna med bussen tillbaka som går runt 16.30 från Arure. Dessutom var jag redan trött i benen, och jag måste ju orka gå hela vägen upp igen.

Så jag vände ganska omedelbart. Satte mig snart och tog lunchpaus och fortsatte sedan min väg upp. Det var inte lika jobbigt att gå uppför. Visserligen fick hjärtat jobba hårdare och jag blev svettigare på väg upp, men kroppen blev inte lika sliten. (Jag har en del strul med kroppen; de mer permanenta skadorna är en trasig höft och ett mindre diskbråck. För tillfället (hoppas jag) dras jag även med ischias.)

En bra sak med att ha en guidebok är att man kan få tips på flera olika vägar. Om man följer vandringsboken för den här vandringen så är det en ny rutt på vägen upp.

På vägen upp såg jag den här dammen. Kul effekt med de upp-och-nervända palmerna som speglar sig i den!

När jag nästan var uppe mötte jag ett gäng getter. Det finns en gård uppe på krönet, och jag har sett getter där förut, så jag antar att de hör dit.

Det är så roligt att se getter klättra. För övrigt har jag sett getter klättra inte bara i berg utan också i träd. Men det är en annan historia, som inte utspelar sig på La Gomera.

Getterna verkade för övrigt digga utsikten lika mycket som jag:

Vandringen upp tog ungefär lika lång tid som den ner för mig. Sammanlagt tog det 4,5 timmar inklusive lunchpaus på 20–30 minuter och några korta pauser. En van vandrare med mindre trasig kropp bör kunna kapa åtminstone en halvtimme på nervägen. Vandringsboken säger att den här vandringen ska ta 3 timmar och 45 minuter.

Jag var uppe strax efter fyra och ställde mig utanför restaurangen för att vänta på bussen.

Den dök upp kvart i fem. Jag  betalade 2 euro och var snart nere i Valle Gran Rey igen.