Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – bergen – La Vizcaína

I dag har jag varit ute och vandrat. Jag började med att lusläsa den röda vandringsguideboken och hittade en vandring som jag inte har gått tidigare och som både utgår härifrån Valle Gran Rey och går tillbaka ner hit efteråt. Bästa sorten!

Den här vandringen går till La Vizcaína, som inte alls ligger uppe i bergen, fast vandringen går via bergen.

Jag började i La Calera, där jag bor just nu, och gick sedan upp till Ermita de los Reyes, som är kyrkan som ligger en liten bit upp i dalen, strax bredvid huvudvägen, i höjd med Casa la Seda eller El Guro. Där gick jag och kände mig nöjd vid tanken på att det enda jag behöver göra i dag är att sätta den ena foten framför den andra.

Från Ermita de los Reyes tog jag samma väg upp över bergen som man även kan göra om man ska gå till exempel till Chipude eller El Cercado. Eller till Las Pilas. Jag har gått den första biten många gånger, just eftersom den är utgångspunkt för många av vandringarna. Ganska snart kom jag ikapp ett tyskt par som brukar vara med och sjunga i Vueltas på onsdagarna. Vi tog sällskap upp. De berättade att det är nionde vintern de är här. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)

Det tog ett par timmar upp och över krönet, som heter Degollada del Cerrillal. Det kommer jag aldrig ihåg att det heter; jag tjuvläser det i vandringsboken nu. Det var även den högsta punkten på dagens vandring, med 658 meter över havet enligt boken. Det är där man går till höger om man ska till Las Pilas och vänster om man ska till Chipude eller El Cercado. Men bara 50 meter senare ska man ta av upp till vänster på en liten stig för att komma tillbaka ner igen till La Vizcaína. Den stigen hade jag aldrig ens upptäckt om jag inte hade lusläst vandringsboken.

Så jag tackade det tyska paret för sällskapet och gick iväg på egen hand. Bara en kort bit senare så gick stigen över krönet igen och jag hade utsikt tillbaka ner över Valle Gran Rey.

20150103_130757

Vi hade gått i skuggan upp, och eftersom den här vägen ner gick på samma sida av berget var den också i skugga. Det var inte så varmt, och tanken på att sitta och frysa i skuggan och äta matsäck lockade inte, så jag stannade kvar där uppe på krönet och åt min lunch i solen med den här utsikten:

20150103_123732

Sedan började jag vandringen ner, nu på en stig där jag inte hade gått tidigare.

Det var en rolig väg ner, men lite svår ibland och ofta brant. På några ställen behövde jag ta hjälp av händerna för att ta mig ner. Om du har den minsta höjdskräck ska du inte välja den här vandringen. Det var ganska långa delar av vägen där stigen visserligen var stabil och bra men bara en liten bit bredvid stigen så störtade berget brant ner. Alltså, det framgår nog inte av den här bilden, men det är verkligen brant.

20150103_131323

På den här delen av vandringen så mötte jag inte en enda människa. Jag gillar det där med att det bara är jag och berget.20150103_133638

Neråt, neråt, neråt. På några ställen var stigen knappt någon stig, utan jag gick liksom bara direkt i ravinen. Men så småningom så blev stigen stenlagd och mer som en trappa.

20150103_140509

Och därefter kom jag ut på vägen i La Vizcaína.

20150103_141520

Den här sista biten är för övrigt samma stig som jag och två svenska sångkamrater slutligen hittade januaridag för tre år sedan, när det redan hade blivit mörkt och vi hade gått vilse och irrat runt i bergen i flera timmar och undrat om vi över huvud taget skulle hitta ner. Då hade jag ingen aning om att den här delen av dalen heter La Vizcaína, vi var bara så glada att vi äntligen hade en väg under fötterna.

Härifrån går det att gå upp på huvudvägen som går ner i Valle Gran Rey-dalen och gå längs vägen. Om man i stället går fortsätter längs den lilla vägen så kan man svänga av på en cementerad vandringsväg längs berget.

20150103_144015

Den leden har jag gått på många gånger, men inte ända bort dit. Jag fortsatte längs med den och kom bort till stället där jag hade gått upp i bergen på förmiddagen, och en kort stund senare var jag framme vid kyrkan Ermita de los Reyes igen, där jag satte mig på en bänk och vilade benen.

Jag blir så otroligt trött i kroppen av att vandra. Blir alla det eller är det bara jag som är en mesvandrare? Min kropp är rätt skröplig, men den trasiga höften höll ihop bra under dagen. (Fast oj, vad stel den blev sedan när jag kom hem och hade vilat lite.) Jag fortsatte ner till La Calera, där jag tog en färskpressad juice på Zumeriá Carlos (zumo = juice, zumería = juicebar) innan jag skröplade mig upp för trapporna till min lägenhet.

Jag startade vid 10 i morse och var nere vid Ermita de los Reyes klockan 15. Det kommer jag tydligt ihåg eftersom jag hoppade högt när kyrkklockan drog igång. Det tog nog ytterligare en halvtimme ner till zumerían. Fem och en halv timme alltså, inklusive lunchpaus och flera småpauser. Det är en av de kortare vandringarna, och den kändes lagom lång för en lite skröplig tant som jag.

Om man struntar i den långa omvägen längs bergen och bara går närmaste vägen till La Vizcaína, alltså den vägen som jag gick tillbaka, tar det nog runt en timme. Och så en timme till tillbaka då. Det kan kanske vara en lagom promenad någon dag när man inte är sugen på att ge sig ut på en ordentlig vandring?

3 tankar kring ”Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – bergen – La Vizcaína

  1. Tack för inspirerande och intressant läsning om dina utflykter på La Gomera! Jag och min fru skall till ön i slutet av januari och vi tänkte liksom du ägna mycket tid åt att vandra. Området kring Valle Gran Rey verkar vara väldigt fint och jag har försökt kika lite på Google Maps för att få en överblick. Jag har en fråga; Kyrkan du har skrivit om (Ermita de los Reyes) verkar vara en bra utgångspunkt för vandringsturer. Kan man parkera bilen vid eller i närheten av denna kyrka?

    Jag kanske återkommer med lite fler undringar vad det lider :)

    1. Kul att ni snart ska till La Gomera! Det finns en parkering längs med bilvägen, i El Guro eller Casa de la Seda. Från parkeringen går ni ner åt höger (det finns en trappa någonstans där) om ni har ryggen ner mot dalen, och sedan är det några hundra meter att gå bland odlingar och terräng för att komma till trappan som leder till kyrkan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.