Kategoriarkiv: Uncategorized

Diskborste för vikingar

Något som jag inte brukar få tag i på Kanarieöarna är en diskborste. Det är i det närmaste okänt här; man diskar med en svamp i stället. Det är så klart inte ett problem att diska med svamp utan bara att ta sedan dit man kommer.

Dagen efter att jag hade kommit till Valle Gran Rey gick som vanligt åt till att fylla på skafferiet och i det ingick även att handla husgeråd. Jag undrar hur många kökssaxar jag har köpt på Kanarieöarna, med tanke på att jag köper en varje gång jag kommer till en ny lägenhet. Och jag undrar var de tar vägen efteråt eftersom de aldrig finns kvar året efter om jag hyr samma lägenhet då. Även en vettig kökskniv brukar jag behöva köpa om jag inte ska stå och såga mig svettig över grönsakerna med någon oslipad värdelös kniv. Kanske ibland en skalare till morötterna och ett rivjärn.

Så jag gick till Clas Ohlson för att handla. Jo, jag fattar att den inte heter så, men jag pratar om järnaffären som ligger på en tvärgata från huvudgatan i Borbalán, alldeles vid banken. Det finns även en järnaffär på den huvudgatan, men där handlar man över disk. Visserligen har jag vid det här laget lärt mig vad sax heter på spanska (tijera), men jag gillar att kunna gå in i butiken och själv titta på hyllorna efter vad jag behöver. Det kan man på sagda Clas Ohlson.

Där visade det sig även finnas diskborstar. Kolla in vad de heter! Cepillo lavavavjillas vikingo. Vikingo! Diskborste för vikingar. Ha ha! Gissa om jag köpte?

Sång- och qi gong-dag

I går var jag på sång- och qi gong-dag. Vi var en liten grupp, typ tolv personer inklusive de två ledarna. Alla var tyskar utom jag – eller om jag ska vara noga var det minst en person till som inte har tyska som modersmål men hon bor i Tyskland och pratar tyska obehindrat. Jag inledde dagen starkt genom att säga inför gruppen att ”Heute spreche ich Deutch” – i dag pratar jag tyska. Och sedan gjorde jag det!

Både sången och qi gongen var helt på tyska – någon enstaka gång fick jag förklaringar på engelska av korta saker jag inte hade förstått, men annars fungerade det bra. Jag förstod förstås inte allt, men tillräckligt för att hänga med och få ut det jag ville få ut av dagen. Fram tills i går har jag inte alls kommit igång med att själv prata tyska. Men de senaste dagarna har jag känt att det har lossnat lite; jag har varit på flera sångaktiviteter och annat som har varit helt på tyska, och nu var det dags att kasta sig ut. Mina snälla medsångare hade överseende med min extremt knaggliga tyska och hjälpte mig när jag körde fast.

Vi började med qi gong på stranden i La Puntilla klockan 10 på morgonen. Den här varma vintern är det på gränsen till för varmt för fysiska aktiviteter på stranden redan vid den tiden på morgonen. Men det var härligt med qi gong. Jag har provat det några gånger tidigare men det är inget jag gör regelbundet. Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra det. Så många potentiella fritidsaktiviteter, så lite tid. Serva, som höll i qi gongen, har regelbundna qi gong-pass här i Valle Gran Rey om jag uppfattade tyskan rätt. Och så gillar jag verkligen att göra den här typen av aktiviteter med utsikt över havet.

Därefter gick vi till Vueltas och lokalen där vi brukar sjunga på onsdagar. Där var det en del teori om röstträning, inklusive praktiska övningar förstås, några sånger och lite improviserad sång.

Efter en lunchpaus åkte vi bil upp till Arure och miradoren där. Jag har inte varit där i år, så det var härligt att få komma dit – det är en fantastisk utsikt över Taguluche-dalen. Det var kallt och blåsigt uppe i Arure och det kom även några enstaka regnstänk. Jag trodde inte att det skulle bli någon skön eftermiddag, men så fort vi kom ner i miradoren, som är en stenbyggnad i två våningar, så var det lä och i solen var det precis hur skönt som helst. Så jag stod där och sjöng i shorts och linne hela eftermiddagen, barfota på den varma stenläggningen.

Det var en intensiv dag, och jag har nog inte hunnit smälta intrycken ordentligt än. Den viktiga biten för mig var nog ändå det tyska språkbadet och att jag kom över tröskeln och gjorde mina första försök att prata tyska. Sången och röstträningen var mer en bonus :-)

Vi sjöng tills solen gick ner – bild på det nedan. Då blev det kallt och vi gick upp ur miradoren igen och höll på att frysa ihjäl på väg till bilarna. Det var skönt att komma ner till varma Valle Gran Rey igen. Jag hade en helt fantastisk dag – kanske min bästa hittills i år. Och då har jag haft många bra dagar i år.

Mirador Arure Sunset

Hej då La Gomera

Jag är tillbaka i Sverige igen. Som vanligt hade jag svår separationsångest när jag skulle lämna Valle Gran Rey. Men nu när jag väl är hemma känns det helt okej. En stor del av vintern är passerad, ljuset är på väg tillbaka och om sisådär tio veckor är det vår i Stockholm.

Så vad händer här på bloggen nu, blir det tyst? Nej då. Jag har fortfarande massor av saker att berätta om La Gomera och Valle Gran Rey men kanske inte så mycket tid att skriva här. Förhoppningsvis hinner jag få till flera nya inlägg de närmaste veckorna. Därefter räknar jag med runt ett inlägg i månaden. Och sedan skriver jag mer när jag är på La Gomera nästa vinter förstås.

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – bergen – La Vizcaína

I dag har jag varit ute och vandrat. Jag började med att lusläsa den röda vandringsguideboken och hittade en vandring som jag inte har gått tidigare och som både utgår härifrån Valle Gran Rey och går tillbaka ner hit efteråt. Bästa sorten!

Den här vandringen går till La Vizcaína, som inte alls ligger uppe i bergen, fast vandringen går via bergen.

Jag började i La Calera, där jag bor just nu, och gick sedan upp till Ermita de los Reyes, som är kyrkan som ligger en liten bit upp i dalen, strax bredvid huvudvägen, i höjd med Casa la Seda eller El Guro. Där gick jag och kände mig nöjd vid tanken på att det enda jag behöver göra i dag är att sätta den ena foten framför den andra.

Från Ermita de los Reyes tog jag samma väg upp över bergen som man även kan göra om man ska gå till exempel till Chipude eller El Cercado. Eller till Las Pilas. Jag har gått den första biten många gånger, just eftersom den är utgångspunkt för många av vandringarna. Ganska snart kom jag ikapp ett tyskt par som brukar vara med och sjunga i Vueltas på onsdagarna. Vi tog sällskap upp. De berättade att det är nionde vintern de är här. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)

Det tog ett par timmar upp och över krönet, som heter Degollada del Cerrillal. Det kommer jag aldrig ihåg att det heter; jag tjuvläser det i vandringsboken nu. Det var även den högsta punkten på dagens vandring, med 658 meter över havet enligt boken. Det är där man går till höger om man ska till Las Pilas och vänster om man ska till Chipude eller El Cercado. Men bara 50 meter senare ska man ta av upp till vänster på en liten stig för att komma tillbaka ner igen till La Vizcaína. Den stigen hade jag aldrig ens upptäckt om jag inte hade lusläst vandringsboken.

Så jag tackade det tyska paret för sällskapet och gick iväg på egen hand. Bara en kort bit senare så gick stigen över krönet igen och jag hade utsikt tillbaka ner över Valle Gran Rey.

20150103_130757

Vi hade gått i skuggan upp, och eftersom den här vägen ner gick på samma sida av berget var den också i skugga. Det var inte så varmt, och tanken på att sitta och frysa i skuggan och äta matsäck lockade inte, så jag stannade kvar där uppe på krönet och åt min lunch i solen med den här utsikten:

20150103_123732

Sedan började jag vandringen ner, nu på en stig där jag inte hade gått tidigare.

Det var en rolig väg ner, men lite svår ibland och ofta brant. På några ställen behövde jag ta hjälp av händerna för att ta mig ner. Om du har den minsta höjdskräck ska du inte välja den här vandringen. Det var ganska långa delar av vägen där stigen visserligen var stabil och bra men bara en liten bit bredvid stigen så störtade berget brant ner. Alltså, det framgår nog inte av den här bilden, men det är verkligen brant.

20150103_131323

På den här delen av vandringen så mötte jag inte en enda människa. Jag gillar det där med att det bara är jag och berget.20150103_133638

Neråt, neråt, neråt. På några ställen var stigen knappt någon stig, utan jag gick liksom bara direkt i ravinen. Men så småningom så blev stigen stenlagd och mer som en trappa.

20150103_140509

Och därefter kom jag ut på vägen i La Vizcaína.

20150103_141520

Den här sista biten är för övrigt samma stig som jag och två svenska sångkamrater slutligen hittade januaridag för tre år sedan, när det redan hade blivit mörkt och vi hade gått vilse och irrat runt i bergen i flera timmar och undrat om vi över huvud taget skulle hitta ner. Då hade jag ingen aning om att den här delen av dalen heter La Vizcaína, vi var bara så glada att vi äntligen hade en väg under fötterna.

Härifrån går det att gå upp på huvudvägen som går ner i Valle Gran Rey-dalen och gå längs vägen. Om man i stället går fortsätter längs den lilla vägen så kan man svänga av på en cementerad vandringsväg längs berget.

20150103_144015

Den leden har jag gått på många gånger, men inte ända bort dit. Jag fortsatte längs med den och kom bort till stället där jag hade gått upp i bergen på förmiddagen, och en kort stund senare var jag framme vid kyrkan Ermita de los Reyes igen, där jag satte mig på en bänk och vilade benen.

Jag blir så otroligt trött i kroppen av att vandra. Blir alla det eller är det bara jag som är en mesvandrare? Min kropp är rätt skröplig, men den trasiga höften höll ihop bra under dagen. (Fast oj, vad stel den blev sedan när jag kom hem och hade vilat lite.) Jag fortsatte ner till La Calera, där jag tog en färskpressad juice på Zumeriá Carlos (zumo = juice, zumería = juicebar) innan jag skröplade mig upp för trapporna till min lägenhet.

Jag startade vid 10 i morse och var nere vid Ermita de los Reyes klockan 15. Det kommer jag tydligt ihåg eftersom jag hoppade högt när kyrkklockan drog igång. Det tog nog ytterligare en halvtimme ner till zumerían. Fem och en halv timme alltså, inklusive lunchpaus och flera småpauser. Det är en av de kortare vandringarna, och den kändes lagom lång för en lite skröplig tant som jag.

Om man struntar i den långa omvägen längs bergen och bara går närmaste vägen till La Vizcaína, alltså den vägen som jag gick tillbaka, tar det nog runt en timme. Och så en timme till tillbaka då. Det kan kanske vara en lagom promenad någon dag när man inte är sugen på att ge sig ut på en ordentlig vandring?

Vad ska jag göra i en dag på Teneriffa eller La Gomera?

På vägen hem från Valle Gran Rey har jag två dygn som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag behöver lämna den lägenhet jag hyr här den 28 januari senast klockan 12, och mitt flyg går den 30 januari från Tenerife Sur, runt 11 på förmiddagen om jag inte minns fel. Jag behöver förstås åka direkt till flygplatsen på morgonen den 30, och själva resan mellan Valle Gran Rey och Tenerife Sur tar ju en del tid med flera byten, så i praktiken är det en dag jag inte vet vad jag ska göra med.

Möjligheterna är förstås oändliga, men det är tyvärr inte min budget. Jag behöver övernatta två nätter så billigt som möjligt utan att passera gränsen för sunkställe.

Det enklaste men tråkigaste alternativet är att bara åka över till Los Cristianos och bo två nätter på hotell där. Det är där jag hamnar när jag kliver av Gomerabåten och det är nära till flygplatsen. Det kan vara en okej lösning om jag har mycket jobb och ändå bara behöver sitta och jobba (fast då behöver jag hitta ett ställe med wifi på rummet). Tyvärr har jag inte just nu koll på om jag kommer att ha mycket jobb då eller inte, vilket förstås gör det hela lite svårare att planera.

En annan lösning är att jag stannar en natt extra i Valle Gran Rey och att det sedan blir en natt i Los Cristianos. Om det inte hade råkat vara en tisdag hade jag gärna bott ett dygn på Finca Argayall. Men nu är det en tisdag, vilket är deras lediga dag och det betyder att det varken är någon middag eller några meditationer den dagen. Fördelen med att stanna i Valle Gran Rey är förstås att jag får en dag till här. Nackdelen är att det kanske snarare kommer att kännas som ett utdraget avsked om jag har packat ihop alla mina saker och liksom påbörjat resan.

Lösning nummer tre: åka någon annanstans på La Gomera och stanna där en natt och sedan bo i Los Cristianos en natt. Om ”någon annanstans” är i San Sebastián kanske jag till och med kan stanna två nätter och ta båten samma morgon som flyget går. Ska kolla båttiderna och den exakta avgångstiden för flyget. Å andra sidan är San Sebastián det enda stället på La Gomera förutom Valle Gran Rey där jag faktiskt har bott ett par nätter. Så det vore ju roligare att se något annat.

Lösning nummer fyra: passa på att se något nytt på Teneriffa. Precis som jag gjorde på vägen till La Gomera kan jag förstås passa på att upptäcka något nytt ställe på Teneriffa när jag nu ändå behöver passera där. Jag ska klura på det.

Hur det blev så här dåligt planering? Jo, om man vill vara säker på att hitta en lägenhet i Valle Gran Rey över jul och nyår så behöver man boka tidigt som tusan. Så jag bokade lägenheten i april. Då hade jag ingen aning om … nånting egentligen, till exempel när det gick några bra flyg eller hur länge jag skulle vilja/ha möjlighet att vara borta. Så jag bokade något slumpmässigt och tänkte att jag säkert skulle kunna förlänga vistelsen i lägenheten om jag behövde. När jag sedan planerade resan på allvar i höstas och letade flyg och sånt så hittade jag ett flyg den 30 januari, men då var det försent att hyra lägenheten en natt till; den var redan bokad. Och flyget till Stockholm den 29 januari var jäääättedyrt, åtminstone just då. Så jag köpte flygbiljett till den 30 och tänkte att jag får hitta på något.

Så nu behöver jag alltså hitta på något :-) Kanske har du något tips? Något jag borde se på Teneriffa eller La Gomera?

Vandring på La Gomera: Arure–Taguluche–Arure

I tisdags vandrade jag från Arure till Taguluche och sedan tillbaka till Arure igen. Eftersom jag inte är bilburen har jag hittills bara gjort vandringar som har utgått från Valle Gran Rey. Men nu ville jag göra den här vandringen som börjar i Arure.

Enklast vore om jag kunde ta bussen till Arure. Men busstidtabellen är tyvärr inte anpassad efter vandrare som är ovilliga att jäkta iväg på morgonen. Morgonbussen går klockan åtta (gäääsp!) och sedan går nästa buss inte förrän ett på eftermiddagen. Och ett-bussen blir lite sent om man vill vara säker på att hinna tillbaka innan det blir mörkt. Det brukar ju gå bra att lifta här, men jag hade en känsla av att det inte skulle vara lika lätt att lifta upp ur dalen på förmiddagen – jag var dessutom extra sen den här dagen, klockan var över elva när jag kom upp till La Calera där jag försökte få skjuts – som ner på eftermiddagen när alla vandrare ska tillbaka. Min känsla stämde. Jag gav upp liftförsöken ganska snart – det kändes liksom så förnedrande att stå där utan att bli upplockad. I stället tog jag en taxi upp till Arure. Det kostade 15 euro. Är man flera som delar är det kanske det bästa sättet att ta sig upp på?

Vandringen till Taguluche börjar på samma ställe som de flesta andra vandringar som utgår från Arure. Om du har varit i Arure har du kanske sett den här akvedukten?

20131224_115328gomera.nu

På andra sidan om den finns en mirador, en utsiktspunkt, med en fantastisk vy över dalen. Jag började gå neråt. Om du har den röda vandringsguideboken så är det här vandring nummer 35, som är märkt som en svår vandring.

Så här ser utsikten ut alldeles i början av vandringen. Notera grannön La Palma vid horisonten.

20131224_121247gomera.nu

Början av vandringen var ordentligt brant. Det är svårare med brant klättring när man ska neråt tycker jag. Några gånger var jag tvungen att sätta mig på rumpan för att kunna ta mig vidare neråt. Och vid ett tillfälle tappade jag bort stigen. Var är den nu då?

20131224_123340gomera.nu

Men jag hittade snart rätt igen och kunde fortsätta.

Vandringen ner tog drygt två timmar. Det var första gången jag gjorde en vandring som började på den högsta punkten – med den finaste utsikten. Vilket antiklimax det var att inte få ta sig över något krön utan bara: ”jaha, nu är jag … nere?”

Nere i Taguluche ska det finnas en bar/restaurang, som jag aldrig gick till. Guideboken berättar också om en båtplats som inte används längre men där det är fint. Men det skulle ta en extra timme att gå dit och tillbaka, och jag tyckte inte riktigt att jag hade tid med det. Jag hade en viss förhoppning om att hinna med bussen tillbaka som går runt 16.30 från Arure. Dessutom var jag redan trött i benen, och jag måste ju orka gå hela vägen upp igen.

Så jag vände ganska omedelbart. Satte mig snart och tog lunchpaus och fortsatte sedan min väg upp. Det var inte lika jobbigt att gå uppför. Visserligen fick hjärtat jobba hårdare och jag blev svettigare på väg upp, men kroppen blev inte lika sliten. (Jag har en del strul med kroppen; de mer permanenta skadorna är en trasig höft och ett mindre diskbråck. För tillfället (hoppas jag) dras jag även med ischias.)

En bra sak med att ha en guidebok är att man kan få tips på flera olika vägar. Om man följer vandringsboken för den här vandringen så är det en ny rutt på vägen upp.

På vägen upp såg jag den här dammen. Kul effekt med de upp-och-nervända palmerna som speglar sig i den!

20131224_143237gomera.nu

När jag nästan var uppe mötte jag ett gäng getter. Det finns en gård uppe på krönet, och jag har sett getter där förut, så jag antar att de hör dit.

20131224_154717gomera.nu

Det är så roligt att se getter klättra. För övrigt har jag sett getter klättra inte bara i berg utan också i träd. Men det är en annan historia, som inte utspelar sig på La Gomera.

20131224_154757gomera.nu

Getterna verkade för övrigt digga utsikten lika mycket som jag:

20131224_154852gomera.nu

Vandringen upp tog ungefär lika lång tid som den ner för mig. Sammanlagt tog det 4,5 timmar inklusive lunchpaus på 20–30 minuter och några korta pauser. En van vandrare med mindre trasig kropp bör kunna kapa åtminstone en halvtimme på nervägen. Vandringsboken säger att den här vandringen ska ta 3 timmar och 45 minuter.

Jag var uppe strax efter fyra och ställde mig utanför restaurangen för att vänta på bussen.

20131224_162322gomera.nu

Den dök upp kvart i fem. Jag  betalade 2 euro och var snart nere i Valle Gran Rey igen.

Vandring: Valle Gran Rey–Arure via Barranco de Arure

I dag har jag vandrat. Jag har gått till Arure flera gånger tidigare på berget La Mérica (här kan du läsa om första gången jag vandrade till Arure ). Men jag visste att man kan gå upp genom att ta en vandringsstig från stora vägen också och det var jag sugen på att prova, kanske framför allt för att det öppnar för att kombinera La Mérica-vandringen med den här till en cirkelvandring i stället för att behöva ta samma väg tillbaka.

För den som använder den röda vandringsguideboken så är det här vandring 24 och den betecknas som en medelsvår vandring.

Jag började alltså längs bilvägen upp från Valle Gran Rey. Vandringen enligt guideboken började i Los Granados, vilket var en timmes promenad upp längs vägen för mig. (Jag har dock en känsla av att jag gick rätt långsamt i dag.) En timmes uppförsbacke är ju ganska jobbigt, så jag började bli trött i benen redan när den egentliga vandringen började. Om jag ska gå den här vägen fler gånger skulle jag behöva ta mig upp till Los Granados på något annat sätt än till fots för att spara energi till den verkliga vandringen.

Under min promenad längs vägen träffade jag en icke-vandrare som ändå vandrade. Alltså, han hade spontant bara börjat gå utan någon egentlig plan. Nu undrade han vart jag skulle. Jag sa att jag funderade på att gå till Arure och han tyckte att jag var galen ”You must be Norwegian.” :-) (En vandrare skulle inte ha tyckt att jag var det minsta konstig – folk vandrar från Valle Gran Rey till Arure och tillbaka igen varje dag.) Jag berättade att jag är svensk och han att han var irländare men boende i Danmark sedan 30 år tillbaka. Han pratade förstås danska  men kunde även en gnutta svenska och hade varit i Stockholm flera gånger.

Sedan började själva turen enligt vandringsboken. Jag gick upp på berget och hade fin utsikt ner över Valle Gran Rey.

20131222_121445 gomera.nu

Orsaken till att jag valde den här vandringen just i dag var att nästan hela vandringen är i närheten av den stora vägen. Jag tänkte att om jag inte orkar gå längre, eftersom det är säsongens första vandring, kan jag alltid lifta ner igen. Men jag fortsatte förstås – det är liksom inte min grej att stanna halvvägs.

Enligt vandringsboken kan man gå upp en väg till Arure och ner en annan – åtminstone den första biten från Arure är en annan. Sedan kommer man till samma väg som den man tog upp. Jag var sugen på att se båda vägarna. Men längs vägen blev jag så trött i benen att jag bestämde mig för att låta vandringen sluta i Arure och lifta ner därifrån.

Till slut tog jag i alla fall lunchpaus. Då hade jag gått i tre timmar (inklusive flera småpauser) och var uppe på bergets platå. Sämre lunchutsikter än den här har man ju haft:

20131222_133518gomera.nu

Här och var så syns det fortfarande spår av den stora branden på La Gomera i augusti 2012, till exempel i form av brända träd:

20131222_143230gomera.nu

Arure kan väl nästan inte kallas en by ens. Det är bara några hus längs en väg. Men det är fint ändå:

20131222_145209gomera.nu

I Arure gick jag in i baren El Jape för att låna toaletten och köpa en flaska vatten. Jag har aldrig ätit där, men det är alla vandrares vattenhål. Det är många vandringar som utgår från Arure, så det är vanligt att vandrare tar bilen dit, och då tar man kanske något att äta eller dricka innan man kör tillbaka ner i dalen. Det är också utanför El Jape som bussen stannar, så för den som planerar att ta bussen ner till Valle Gran Rey är det ett bra ställe att fördriva tiden.

När jag kom ut igen var jag så nyfiken på var den andra vägen ner började. Jag tänkte bara titta på det lite snabbt. Den gick uppför en trappa och sedan fortsatte den uppåt en bit – och vips så hade jag börjat gå igen.

Jag inbillar mig ibland att alla berg är spetsiga och har en topp, som Teide. Men ofta är det ju inte så, utan det finns platåer där man kan vandra helt plant. Så var den här biten av vandringen, efter en första stigning. Två kilometer plan vandring. Såååå skönt när man liksom har gått upp för en trappa i en hel dag.

20131222_154548gomera.nu

Snart kom jag tillbaka till stället där jag hade suttit och ätit lunch. Och efter ytterligare en stund var jag tillbaka nere på stora vägen där jag hade kommit upp ur Barranco de Arure (Arure-ravinen) tidigare. Där tog orken slut. Jag satte upp tummen och fick lift ner av den första bilen som passerade. Det var ett tyskt par som hade varit på La Gomera i oktober i år och nu redan var tillbaka igen. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)

Santa Cruz de Tenerife–Valle Gran Rey, La Gomera

Jag började dagen i ett regnigt och småkyligt Santa Cruz. Alltså med småkyligt menar jag typ 19 grader, men det gråa vädret gjorde att jag kände mig frusen. Jag tog spårvagnen till ändstationen Intercambiador. Det fungerade att ta resväskan på spårvagnen – och det är bara tio minuters resa.

Jag hade kollat upp i förväg vilken buss jag skulle ta och hur ofta den gick. När jag åkte för två år sedan hade jag inte kollat något i förväg, men det blir faktiskt lättare när man gör det. Och jag som inte gillar att resa vill gärna göra det så smidigt som möjligt.

På den stora tavlan med bussavgångar stod det att bussen skulle gå en helt annan tid än jag hade kollat upp. Men det verkade vara samma buss som gällde i alla fall. Alltid något.

Bussen kom en stund efter avgångstid. Chauffören klev ur och stängde bussen. Ett gäng passagerare stod kvar och väntade. Chauffören kom tillbaka efter en stund, och sisådär en tjugofem minuter efter avgångstid så gick faktiskt bussen. Äh, jag raljerar nu. Busstrafiken på Teneriffa är verkligen smidig. Bra vägar och tät trafik – bussen mellan Santa Cruz och Los Cristianos skulle enligt tidtabellen gå ungefär en gång i halvtimmen. Bussen tog en timme och sedan promenerade jag till Gomerabåten.

Jag var där i god tid och köpte biljett till Naviera Armas-båten 14.30. Jag åker helst med Naviera Armas. Det finns bättre möjligheter att sitta ute på de båtarna. Dessutom är de billigare (och lite långsammare men det känns inte som om det spelar någon roll när resan bara tar en timme). Det var varmt som sjutton, och jag hade långbyxor och regnjacka. Fel. Bytte till shorts och smetade solkräm på axlarna. Och så blev det en skön båtresa.

När jag kom fram till San Sebastián på La Gomera så var det två och en halv timme kvar tills bussen mot Valle Gran Rey skulle gå. Jag slog mig ner på strandpromenaden och kom ihåg att jag hade läst att det skulle finnas gratis wifi där numera, så det var inte svårt att fördriva tiden en stund. Det var faktiskt där jag skrev större delen av det här blogginlägget.

Men det här var inte någon särskilt varm dag på La Gomera, så när solen försvann bakom berget var mina shorts helt fel. Jag lämnade strandpromenaden och gick mot busstationen.

Bussturen gick bra. Det tar en och en halv timme att åka. Och jag blev inte så farligt åksjuk den här gången. Det är så olika det där. Undrar vad det är som avgör. Jag hade åksjukearmbanden på mig, men det har jag ju alltid, och så satt jag och åt kanderad ingefära och var lagom ohungrig. Jag får absolut inte åka någonstans med tom mage; då mår jag pyton.

Tänk att det ska ta så lång tid att resa! Jag som aldrig åker hela vägen från Täby till Valle Gran Rey, eftersom jag tycker att det blir en så lång resa, och så blev det ändå en tiotimmarsresa bara att åka från Santa Cruz till Valle Gran Rey. Nu ska jag inte resa någonstans förrän i slutet av januari.

Och så känslan när jag åkte ner i dalen Valle Gran Rey. Det är ju här jag ska vara! Och nu är jag här. Den känslan.