Jag började dagen i ett regnigt och småkyligt Santa Cruz. Alltså med småkyligt menar jag typ 19 grader, men det gråa vädret gjorde att jag kände mig frusen. Jag tog spårvagnen till ändstationen Intercambiador. Det fungerade att ta resväskan på spårvagnen – och det är bara tio minuters resa.
Jag hade kollat upp i förväg vilken buss jag skulle ta och hur ofta den gick. När jag åkte för två år sedan hade jag inte kollat något i förväg, men det blir faktiskt lättare när man gör det. Och jag som inte gillar att resa vill gärna göra det så smidigt som möjligt.
På den stora tavlan med bussavgångar stod det att bussen skulle gå en helt annan tid än jag hade kollat upp. Men det verkade vara samma buss som gällde i alla fall. Alltid något.
Bussen kom en stund efter avgångstid. Chauffören klev ur och stängde bussen. Ett gäng passagerare stod kvar och väntade. Chauffören kom tillbaka efter en stund, och sisådär en tjugofem minuter efter avgångstid så gick faktiskt bussen. Äh, jag raljerar nu. Busstrafiken på Teneriffa är verkligen smidig. Bra vägar och tät trafik – bussen mellan Santa Cruz och Los Cristianos skulle enligt tidtabellen gå ungefär en gång i halvtimmen. Bussen tog en timme och sedan promenerade jag till Gomerabåten.
Jag var där i god tid och köpte biljett till Naviera Armas-båten 14.30. Jag åker helst med Naviera Armas. Det finns bättre möjligheter att sitta ute på de båtarna. Dessutom är de billigare (och lite långsammare men det känns inte som om det spelar någon roll när resan bara tar en timme). Det var varmt som sjutton, och jag hade långbyxor och regnjacka. Fel. Bytte till shorts och smetade solkräm på axlarna. Och så blev det en skön båtresa.
När jag kom fram till San Sebastián på La Gomera så var det två och en halv timme kvar tills bussen mot Valle Gran Rey skulle gå. Jag slog mig ner på strandpromenaden och kom ihåg att jag hade läst att det skulle finnas gratis wifi där numera, så det var inte svårt att fördriva tiden en stund. Det var faktiskt där jag skrev större delen av det här blogginlägget.
Men det här var inte någon särskilt varm dag på La Gomera, så när solen försvann bakom berget var mina shorts helt fel. Jag lämnade strandpromenaden och gick mot busstationen.
Bussturen gick bra. Det tar en och en halv timme att åka. Och jag blev inte så farligt åksjuk den här gången. Det är så olika det där. Undrar vad det är som avgör. Jag hade åksjukearmbanden på mig, men det har jag ju alltid, och så satt jag och åt kanderad ingefära och var lagom ohungrig. Jag får absolut inte åka någonstans med tom mage; då mår jag pyton.
Tänk att det ska ta så lång tid att resa! Jag som aldrig åker hela vägen från Täby till Valle Gran Rey, eftersom jag tycker att det blir en så lång resa, och så blev det ändå en tiotimmarsresa bara att åka från Santa Cruz till Valle Gran Rey. Nu ska jag inte resa någonstans förrän i slutet av januari.
Och så känslan när jag åkte ner i dalen Valle Gran Rey. Det är ju här jag ska vara! Och nu är jag här. Den känslan.