Gästbloggare: Jonas Söderblom, del 1

I dag har jag finbesök här på Gomerabloggen. Gästbloggare är Jonas Söderblom, som nyligen var på La Gomera och vandrade tillsammans med sin fru Cecilia. Missa inte de fina bilderna. Extra spännande, tycker jag, att läsa om vandringar på delar av ön där jag själv inte har vandrat, eftersom jag inte är bilburen och därför i allmänhet bara vandrar i närheten av Valle Gran Rey. Här kommer första delen av Jonas berättelse:

Jag och min fru lämnade Sverige i slutet av januari 2015 för att tillbringa en vecka på den lilla ön La Gomera, en resa i avslappningens och motionens tecken. Det här blev starten på mitt 40-årsfirande som är tänkt att pågå med flera resor under året, b.la med en resa till Bruksvallarna i Härjedalen under sommaren samt en tur till Skottland under tidig höst. Resan mot La Gomera omfattade en något utdragen transfer från ön Teneriffa, allt som allt tog det 15 timmar innan vi stupade i säng på hotellet invid Playa de Santiago. Allt hade dock gått smidigt trots den långa restiden.

I soluppgången morgonen efter bekantade vi oss med omgivningarna och hämtade ut vår lilla hyrbil som utan knussel skulle komma att släpa oss runt nästan hela ön under veckan som kom. Vi åt en rejäl äggbaserad bufféfrukost, snörade på oss kängorna och satte oss att köra upp till Garajonay på slingriga vägar – en resa som på bara en halvtimme förflyttade oss från strålande solsken och dryga 20 grader till dis och dimma och en snål vind som fick oss att inse att kortärmat inte var att tänka på för stunden. Solen kämpade sig dock fram mellan dimsjoken medan vi rustade oss med polotröjor, jackor och långbyxor.

Trots det något kärva klimatet på dryga 1000 m höjd var det en hel del folk i omlopp uppe i bergen. Vi mötte flanörer i finkläder och flipflop, leriga mountainbikecyklister och tyska vandrare med gåstavar i högsta hugg. Även en brittisk joggare som sprang om oss på vägen upp mot högsta toppen (1484 möh) där dimman låg tät. Vi fortsatte därför ner på andra sidan och mötte solen igen när vi kommit ner ett par hundra meter. Längs återfärden mot parkeringen mötte vi flera arbetslag som höll på att såga ner och flisa träd som förstördes under den stora skogsbrand som härjade i nationalparken för ett par år sedan. Dessa arbetslag fick ideligen avbryta sina åtaganden då vandrare och cyklister i en strid ström passerade deras arbetsplatser. Två timmar senare var vi tillbaka vid bilen och vi for rakt ner till solen på Playa de Santiago igen. En risotto med skaldjur och en kall öl senare låg vi vid poolen och laddade för den betydligt mer krävande uppgift som vi stod inför kommande dag.

20150128_111218
Utsikt i närheten av Igualero

Utrustade med kläder för alla former av väder samt matsäck och mycket vatten körde vi via bergen ner till Valle Gran Rey, en resa på en dryg timma. Vi parkerade bilen invid vägen i höjd med Ermita del los Reyes och promenerade nerför dalgången ca 1 km till den branta stigning som inledde vandringen bort mot Arure, inspirerade av Jennys inlägg och beskrivning av turen på Gomera.nu. Knappt hade vandringen börjat i morgonsolen på sluttningen innan den långärmade tröjan åkte av och svetten började rinna. Det tog en dryg timma uppför innan vi nådde det ensamma trädet ovanför VGR och kunde äta välförtjänta mackor samt språka med en pigg engelsk herre som liksom skuttade runt däruppe utan minsta antydan till trötthet efter den våldsamma stigningen. Vandringen fortsatte längs med sluttningarna till vänster om huvudstigen vidare över krönet och utsikten blev allt mer imponerande. Vi såg serpentinvägen ner mot dalen med bilar som små glittrande prickar i solskenet och på andra sidan dalen hängde stora vita moln på toppen av bergsväggarna. En regnskur med en kall efterföljande vind kom över oss och vi bylsade på oss igen, bara för att snabbt åter bli svettvarma.

Så höll vi på resten av vägen fram till byn – av och på med kläder i takt med att vädret skiftade mellan sol, moln, regn och sol igen. Vi nådde en grusad bilväg som tog oss den sista biten in mot Arure och vi vände då vi fick asfalt under våra fötter och begav oss tillbaka samma väg som vi kom. Vi trodde att hemvägen skulle gå enklare då vi redan gjort den värsta stigningen upp ur dalen, men nerstigningen skulle visa sig bli en minst lika stor pärs. Knäna värkte och trötta vrister fick slita ont över det ojämna underlaget innan vi 5,5 timmar senare lastade in våra ledbrutna kroppar i bilen igen. Trötta men stolta över ett gott dagsverke somnade vi redan innan kl. 21 den kvällen…

Vi hade tänkt vila dagen efter men konstigt nog kände vi oss fräscha efter våra nära nog 10 timmars sömn (!) så vi stack iväg upp i bergen igen. Denna dag var det dock riktigt dimmigt och kallt på hög höjd så vi letade upp en vandringsled som inte var alltför lång i Laguna Grande och parkerade bilen innan vi gav oss av ner i den skyddande lagerskogen.

Vid Laguna Grande
Vid Laguna Grande

Det var som att gå in i ett svalt växthus, helt vindstilla och tyst sånär som på någon enstaka fågel som satt och pep inne bland de fuktiga träden. De första 20 minuterna av promenaden var magiska, sedan sprack skogen upp i en stor glänta och vi bevittnade ytterligare hur hårt branden slagit mot omgivningarna. Ett arbetslag med skogsarbetare satt och kurade i en vit pickup och nickade åt oss medan vi fortsatte uppför i terrängen via en ganska sönderkörd grusväg. Överallt fanns det väl utmärkta stigar som verkade leda till i stort sett alla delar av ön och möjligheten att ta sig fram till fots även över de mest kuperade och otillgängliga platserna på ön lockade. Men vi var ej utrustade för några större vildmarksäventyr så snart stod vi på parkeringsplatsen igen och vände tillbaka mot kusten. Vi återfick värmen med hjälp av bad och sol och började smida planer inför kommande dag. På kvällen fascinerades vi över kaoset under buffémiddagen – finklädda damer och herrar som trängde sig samt gärna åt med händerna direkt från de framdukade faten. Vi åt upp snabbt och retirerade till vårt rum.

/Jonas & Cecilia Cramby Söderblom februari 2015

Fortsättning följer i del 2, som kommer på fredag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *