För två vintrar sedan bestämde jag mig för att sluta tro att jag skulle lära mig spanska här, eftersom de flesta jag pratar med är tyskar, och i stället försöka lära mig tyska. I bagaget hade jag en gymasiekurs i tyska som bara hade gått in genom det ena örat och ut genom det andra, men jag tog tag i det och repeterade lite, och förra året började jag försöka hänga med i tyskan på allvar, när jag var och sjöng och dansade och gjorde annat som var på tyska. Och i slutet av min förra vintervistelse här gjorde jag även några försök att prata lite tyska själv. Det gick framåt, helt enkelt.
Men jag har svårt att upprätthålla motivationen till att lära mig ett språk som jag bara behöver i två månader om året. Så under resten av året la jag inte mycket tid på att behålla mina kunskaper. Jag har svårt att prioritera det.
När jag kom hit den här vintern hade mina kunskaper i tyska backat rejält. Men jag försöker igen, och det har börjat komma tillbaka nu, lagom tills det snart är dags att åka hem igen. Jag får acceptera att jag inte kan prioritera det, hur kul det än är. Men jag gillar att befinna mig i den här internationella miljön där jag utsätts för både tyska och spanska varje dag, även om mina kunskaper inte direkt förbättras :-)
Eftersom jag hör tyska och spanska i lite olika sammanhang lär jag mig också olika typer av ord. På spanska kan jag prata om grönsaker och klara mig i en mataffär. Jag kan säga ”tre morötter och ett kilo bananer”, ”en påse, tack” och ”finns det persilja?” På tyska kan jag säga ”sopranstämma”, ”struphuvud” och ”det är en fin sång”. Ha, ha, snacka om begränsat område :-)
