Glasmiradoren Mirador de Abrante med utsikt över Agulo på La Gomera har funnits i några år nu. Men jag som inte kör bil, och som mest håller till i Valle Gran Rey-dalen, har inte varit där förrän nu. Maken var här på La Gomera en dryg vecka nyligen och vi hade semester tillsammans. Han hade hyrt bil, så vi passade på att göra lite utflykter. Bland annat till Mirador de Abrante.
Miradoren – utsiktsplatsen alltså – är en byggnad av glas, inklusive glasgolv, på 600 meters höjd. Trots att det var ganska molnigt fick vi en snygg vy av Teneriffa med Teide.
Och så syns byn Agulo nedanför.
Det pirrade lite i benen när jag klev ut på glasgolvet, och det är inget för den höjdrädda. För dig som inte är så höjdrädd utan bara lite tveksam så lovar jag att det är värt det.
Det speciella med den här miradoren är egentligen inte utsikten – det finns många fantastiska utsiktsplatser på La Gomera – utan själva byggnaden med glasgolvet. Det är en häftig upplevelse att stå där och kunna titta rakt ner genom golvet.
Efteråt åkte vi ner till Agulo, och då tog jag den här bilden på miradoren, som knappt syns där nerifrån:
Det finns också en vandringsled som går nerifrån Agulo och upp till miradoren – eller tvärtom. En ganska tuff vandring förstås eftersom stigningen är brant. Men jag tror att den är fin; de jag vet som har gått den verkar uppskatta den.
Mirador de Abrante har snabbt blivit en av de största sevärdheterna på La Gomera, och jag rekommenderar verkligen ett besök där. Det finns också en restaurang i samma hus som miradoren. Jag vet inte hur maten är men jag kan garantera en utsikt som heter duga.
Jag har varit där några gånger. En av dem gick vi stigen rakt upp från Agulo. Jobbigt är bara förnamnet. Tyvärr var det stängt (överhuvudtaget inte öppnat ännu) och regn och dimma när vi kom upp.
(Försöker att bifoga bild)
Jag kan tänka mig att det är en riktigt jobbig vandring!
Vi vandrade just den stigen ner därifrån i januari 2018 – en pirrig vandring – ordentliga branter- men det gick bra bara man tog det lugnt.Vi var två par i pensionärsåldern som strax innan vi var nere mötte en rask norska som var på väg uppför. Vi stannade för att äta i Agulo – innan vi hade ätit hela måltiden kom norskan igen – hade varit upp och ner!!!! – förmodligen på kortare tid än vår hela vår nedstigning hade tagit… Men vi kände oss mycket duktiga ändå!
Härligt att höra om vandringen – jag är nyfiken på den. Och det finns alltid de som är snabbare än en själv – det gäller att inte få prestationsångest; alla utgår från sin egen nivå :-)