Allt bra med en stad utan att behöva vara i en stad

Något som är bra med Valle Gran Rey är att där finns allt som jag gillar med att bo i en stad – samtidigt som jag slipper nackdelarna med att faktiskt bo i en stad.

Jag ska förklara vad jag menar. Jag är supernöjd med utbudet av restauranger – särskilt att det finns många som har mycket vegetariskt på menyn. Det finns många bra mataffärer, varav flera är inriktade på ekologisk, nyttig, vegetarisk och lite alternativ mat om man så vill. Sådant som jag äter :-) Men kanske inte sådant som man normalt hittar i en liten by.

Det finns ett fantastiskt kulturutbud, särskilt inom musik med konserter var och varannan kväll. Det finns även ett grymt utbud av roliga fritidsaktiviteter av den typen som jag gillar, som sång, dans, yoga och gym.

Samtidigt så är det ju inte en stad utan snarare en liten by, och det för också med sig stora fördelar: det finns fantastisk natur, folk odlar grönsaker mitt i byn, det är inte så trångt med folk – särskilt inte när den värsta högsäsongen runt jul och nyår har lagt sig – och det är lätt att lära känna folk om man vill. Och framför allt är det nära till allt, så att jag kan gå dit jag behöver.

I Sverige, där jag bor i en Stockholmsförort, är jag van vid att allt visserligen finns i stan, men det är just i stan och inte ute i förorten där jag är. Jag får alltid räkna med en timmes restid enkel resa när jag ska göra någon aktivitet eller utnyttja utbudet. Och på sistone har jag allt mer valt bort den restiden ur mitt liv och stannat hemma i stället. Jag borde bo i en motsvarighet till Valle Gran Rey även i Sverige också alltså. Var borde jag bo då?

Hemresa med vandring i Los Cristianos

Nu är jag hemma i Sverige igen. Det känns mycket bra, förutom att det är vinter här förstås ;-) För mig är det dock en enorm skillnad på hur jag upplever vintern nu i februari än hur det känns i november. Då är det så oändligt långt kvar. Och så har jag de mörkaste månaderna december och januari framför mig, för att inte tala om juleländet. Nu däremot finns det ljus en bra bit in på eftermiddagen och snart är det vår :-)

Jag ägnade som vanligt två dagar åt att åka hem. Tog Fred Olsens morgonbåt från Valle Gran Rey i måndags. Min separationsångest av att åka från Valle Gran Rey var faktiskt aningen mindre än vad den har varit andra vintrar. Det var regn och ganska kallt, vilket hade fördelen att jag fick se en fantastisk regnbåge på vägen. Svårt att få den att se snygg ut på bild genom den smutsiga och regniga fönsterrutan på båten dock.

I San Sebastián väntade jag ett par timmar på Armasbåten som tog mig till Los Cristianos på Teneriffa. Där var det bättre väder. Jag hälsade på min språkkonsultkollega Hanna, som är i Los Cristianos i tre månader med familjen, inklusive de två barnen som går i den svenska skolan där. De hade fått tag i en grymt mysig lägenhet med en helt fantastisk balkong – jag vill säga terrass eftersom den är stor som ett vardagsrum, men man säger kanske alltid balkong om en terrass som är ovanför markhöjd?

När man är uppe i den här lägenheten så märker man liksom inte att man är i Los Cristianos – en stor fördel om man som jag inte är särskilt förtjust i den staden. Det är lugnt och skönt och trafiken hörs i princip inte alls. Och så småningom har man utsikt över solnedgången. På bilden nedan ser det ut som om jag inte är särskilt högt upp, men poolen ett par våningar ner ligger också långt över markytan.

Hanna och jag ägnade eftermiddagen åt att promenera upp på berget Guaza. Berget markerar slutet på staden både åt söder och väster, eftersom det är ett avlångt berg. Om du kommer in till Los Cristianos med Gomerabåten så ser du berget längst till höger. Den delen av berget som vi var uppe på är närmast havet, alltså längst söderut.

Om jag minns rätt tog det en och en halv timme för oss att gå upp på berget. Sedan belönades vi med den här utsikten.

Snyggt va? Det kändes kul att se Los Cristianos från den här vinkeln. Och så var det roligt med en liten vandring. Man kan även gå vidare västerut på berget, och jag kan tänka mig att det nästan kan bli en heldagsvandring om man vill – någon som vet? Vi nöjde oss dock med den här lilla turen.

På bilden nedan har jag ringat in ett annat berg, Chaoyfita, som man också kan gå upp på. Hanna gjorde det häromveckan, och det verkar också vara en lagom liten vandring om man har ett par timmar över i Los Cristianos. Och det verkar jag ju ha någon gång om året eller så. Nu vet jag vad jag ska göra nästa gång.

På tisdagen gick mitt plan hem till Sverige, och nu är jag alltså hemma. Men om sisådär tio månader kommer jag tillbaka till Valle Gran Rey. För det är ju där jag ska vara på vintern.

Dåligt väder och sönderblåst vindkraftverk

Det är ju vinter även på Kanarieöarna, och de senaste dagarna – eller är det en vecka nu? – har det varit ostadigt väder. Mycket blåst. Faktiskt har det även varit en hel del regnskurar, vilket är fantastiskt bra med tanke på den torka som råder här sedan flera år tillbaka. Och om det ändå ska vara dåligt väder kan det väl lika gärna komma regn så att vattenbristen blir lite mindre allvarlig.

Det brukar alltid vara en eller ett par perioder av ostadigt väder på vintern. Min minnesbild är att det brukar vara runt jul snarare än så här sent på säsongen, men det kan säkert variera.

Vindkraftverk sönderblåst på La Gomera

Det stora som har hänt här på La Gomera är att ett av öns två vindkraftverk har blåst omkull. Vindkraftverken ligger vid Epina, och syns på den här bilden som jag tog från Mirador de Alojera på den vandringstur som jag gick för tre veckor sedan.

Nu är alltså bara ett av vindkraftverken kvar. Jag läser på Willies gomerablogg (engelska) att det ena av vindkraftverken var taget ur drift för reparation, och att det klarade sig, medan det andra, som var nyrenoverat och igång igen, blev förstört.

Det här känns ju supertråkigt, tycker jag som är ett stort fan av alternativa energikällor.  (Här har jag skrivit om vindkraft på El Hierro.) På bilderna på länken ovan och i det här inlägget i Diario de Avisos (spanska), så ser det inte direkt ut att vara någon lättare skada utan snarare som att det bara blev spillror kvar.

För övrigt har jag undrat över varför det inte finns fler vindkraftverk på La Gomera – på Teneriffa ser man dem ju överallt. Någon som är insatt i ämnet? Skriv gärna en kommentar!

Flygplan tvingades vända

Jag pratade med en person som i måndags försökte flyga mellan Teneriffa och La Gomera med det kanariska flygbolaget Binter, men planet var tvunget att vända på grund av vädret. Personen som berättade det här sa att hen och medpassagerarna trodde att planet skulle störta och att de fruktade för sina liv, och även personer på marken som såg det här planet ska ha varit övertygade om att ingen skulle överleva (Jag inser att jag kommer med rykten och tredjehandsinformation här; jag har inga källor på det här.) Ingen kom till skada, men planet tvingades vända och passagerarna fick övernatta på Teneriffa.

Tornado på La Palma och Teneriffa

Här hittar jag spektakulära bilder på en tornado på La Palma. (Inlägget är på spanska men det räcker att titta på bilderna.) Och jag har även hört rykten om att det var (minst) en tornado på Teneriffa i veckan.

Blåst och regn i Valle Gran Rey

Själv har jag hållit mig nere i dalen och varit förskonad från dramatiska upplevelser. Här i Valle Gran Rey har det varit betydligt svalare än det oftast är. Och gott om regnskurar. Visst har det blåst, men min känsla är att det blåste betydligt mer runt årsskiftet 2016/2017.

Nu håller jag tummarna för att det blåser mindre när jag ska åka båt härifrån på måndag. Men utsikterna för det ser inget vidare ut tyvärr :-/

Mina fritidsaktiviteter i Valle Gran Rey i vinter

En av mina absoluta favoritsaker med att vara i Valle Gran Rey är alla mina roliga fritidsaktiviteter. Den här vintern har det framför allt handlat om att sjunga. Jag har tre fasta sångaktiviteter i veckan:

Stimmbildung på tisdagar kl 11. Röstträning alltså. En sånglektion i grupp, kan man säga. En liten grupp, vi har nog varit mellan 8 och 12 personer ungefär den här vintern. Flera av oss återkommer vecka efter vecka. Nästan lika roligt som sjungandet är det tyska språkbadet som jag får på köpet. Oj, vad mycket energi jag har när jag kommer ut därifrån!

Den stora sånggruppen på torsdagar 13.30. Eller kören som alla säger. Det här har varit ohemult populärt den här vintern. Vi har varit uppemot 50 personer. Även det här sker främst på tyska, även om det blir lite engelska också emellanåt. Kul!

Mantrasång på yogastudion Vikara på söndagar kl. 19.30. En lugn och mysig sångstund. Så skön kvällsaktivitet!

Förutom det här så finns det gott om yoga, även om det inte har blivit så mycket för min del. Det har krockat med annat, eller så är det inte min typ av yoga eller så har jag bara inte lyckats klämma in det – jag behöver ju hinna jobba ibland också :-) På nämnda yogastudio Vikara finns ett antal pass i veckan. En yogalärare därifrån har även yoga på Vueltasstranden flera förmiddagar i veckan, något som jag verkligen hade tänkt prova, men ja ja, det kommer ju fler vintrar. Yinyogan på Soul-spa (nära Vueltasstranden) kom jag inte heller iväg till. Men en gång var jag på yogan som är på onsdagsmorgnar på stranden i närheten av Baby Beach (Charco del Conde). Supermysig miljö men inte riktigt min typ av yoga.

Dansa har jag inte gjort alls här i år. Men det finns Biodanza både på Soul-spa och på Vikara. Och så är det dans ibland på Finca Argayall, men jag har ju bestämt mig för att inte gå vägen dit. Där brukar det även finnas Heart Chakra Meditation, kundalinimeditation och ibland yoga.

En gång var jag på Heart Chakra Meditation, som är på onsdagskvällar på Soul-spa. Det var fint.

Och på lördag är jag lite sugen på att gå på någon typ av röstworkshop som också är på Vikara. Jag får se när det närmar sig om det är det jag vill ägna min sista lördag här åt. Det finns i alla fall mycket roligheter att ägna sig åt här, och det skulle knappast vara några problem att fördriva tiden även om jag inte behövde jobba.

Bakom den bruna dörren, mitt emot stranden i Vueltas, är det sång på torsdagar 13.30.

Jag går inte vägen till Argaga den här vintern

Tidigare vintrar har jag bloggat mycket om alla roliga aktiviteter som jag har ägnat mig åt på mysiga Finca Argayall. Det är lite som en resort kan man säga, med enkel standard. Det ligger fantastiskt mysigt mellan berget och havet, och nästan dagligen har de meditationer på morgnarna och sedan någon aktivitet på eftermiddagen, som yoga, olika meditationer och ibland dans. Jag har haft många superhärliga upplevelser där.

Men.

Vägen dit är farlig att gå. Den går längs med en horisontell klippvägg där det är risk för ras. Det finns stora skyltar som varnar för att man går där på egen risk. Det här är även vägen man går för att komma till den häftiga fruktträdgården, som har guidade visningar någon eller några dagar i veckan. Man behöver även gå den här vägen om man händelsevis skulle vilja ge sig på att vandra upp på berget i Argagaravinen – en svår men mycket läcker vandring som jag har gjort tre gånger men som jag känner mig färdig med nu. Sök på argaga här på bloggen så bör du hitta vad jag har skrivit om de vandringarna.

Det här är alltså det enda sättet att komma till Finca Argayall, fruktträdgården, Argagaravinen eller Playa Argaga, som stranden där heter – om man inte hyr en båt eller kanot eller så och tar sig dit med.

Många går där ändå, och de första åren tror jag inte ens att jag tänkte så mycket på hur farligt det är. Men så läste jag fler och fler varningar på bloggar och googlade lite. Blev mer nervös fast gick där ändå, men undvek det när det var dåligt väder.

Förra året var det inte aktuellt för mig att gå den här vägen för att det var för långt för mig att gå från La Calera där jag bodde då, och bort till Finca Argayall med min skröpliga kropp (som är mindre skröplig nu när jag har fått en ny höft). Och nu i vinter så har min magkänsla sagt nej. Jag vill inte utsätta mig för risken som det innebär att gå längs den här farliga vägen. Förra hösten, alltså 2016, var det en kvinna som dog på den vägen för att det föll ner en sten på henne. Antagligen är det större risk att det händer något om jag går över gatan i Stockholm, men nu säger magkänslan nej, så då lyssnar jag på den. Dessutom blev jag stärkt i den känslan när jag en mycket blåsig morgon häromveckan från min balkong hörde ett ras från samma berg, dock inte ovanför den här vägen utan längre in mot byn. Jag tittade runt hörnet på balkongen och såg ett dammoln där stenarna hade störtat ner och träffat marken.

Så jag går inte den här vägen längre. Och när jag simmar i havet vid Vueltasstranden så vänder jag innan jag kommer alltför nära berget. Jag tänker inte säga åt dig vad du ska göra rent generellt, men en definitiv rekommendation från min sida är att undvika den här vägen när det regnar, nyss har regnat eller blåser mycket.

Bilden visar stranden i Vueltas, och vägen jag pratar syns om som ett streck längst ner på berget. Långt till höger i bild kommer vägen fram till Playa de Argaga.

Diskborste för vikingar

Något som jag inte brukar få tag i på Kanarieöarna är en diskborste. Det är i det närmaste okänt här; man diskar med en svamp i stället. Det är så klart inte ett problem att diska med svamp utan bara att ta sedan dit man kommer.

Dagen efter att jag hade kommit till Valle Gran Rey gick som vanligt åt till att fylla på skafferiet och i det ingick även att handla husgeråd. Jag undrar hur många kökssaxar jag har köpt på Kanarieöarna, med tanke på att jag köper en varje gång jag kommer till en ny lägenhet. Och jag undrar var de tar vägen efteråt eftersom de aldrig finns kvar året efter om jag hyr samma lägenhet då. Även en vettig kökskniv brukar jag behöva köpa om jag inte ska stå och såga mig svettig över grönsakerna med någon oslipad värdelös kniv. Kanske ibland en skalare till morötterna och ett rivjärn.

Så jag gick till Clas Ohlson för att handla. Jo, jag fattar att den inte heter så, men jag pratar om järnaffären som ligger på en tvärgata från huvudgatan i Borbalán, alldeles vid banken. Det finns även en järnaffär på den huvudgatan, men där handlar man över disk. Visserligen har jag vid det här laget lärt mig vad sax heter på spanska (tijera), men jag gillar att kunna gå in i butiken och själv titta på hyllorna efter vad jag behöver. Det kan man på sagda Clas Ohlson.

Där visade det sig även finnas diskborstar. Kolla in vad de heter! Cepillo lavavavjillas vikingo. Vikingo! Diskborste för vikingar. Ha ha! Gissa om jag köpte?

Handla grönsaker direkt från odlare

Jag pratar ofta om alla fantastiska frukter och grönsaker som går att få tag på här i Valle Gran Rey. Det gäller för övrigt livsmedel över huvud taget. Nytt för den här vintern är ytterligare en butik med ekoinriktning och massor av veganska och lite mer speciella skafferivaror bara några meter från där jag bor i Vueltas. Det är samma familj som har eminenta Supermercado Valle Gran Rey, som även har öppnat butik tvärs över gatan. Jag handlar där minst varannan dag.

En hel del av frukten och grönsakerna i butikerna är närodlade. För att verkligen maxa det närodlade går det att köpa sina grönsaker direkt från vissa odlare. Det finns en grönsaksförsäljare på vägen mellan Borbalán och den stora busstationen i La Calera. Jag brukar aldrig lyckas handla där, för de har inte öppet varje dag och inte hela dagarna, men om jag minns rätt så är öppettiderna något i stil med på förmiddagarna måndag, onsdag, fredag och kanske lördag.

Jag blev även tipsad om ytterligare en sådan försäljare, som odlar och säljer sina grönsaker på det stora fältet mitt i Borbalán, alltså i utrymmet bredvid huvudgatan i Borbalán, mellan Spar och hotellkomplexet Laurisilva. Grönsakshandlaren där skulle öppna strax efter att jag fick det här tipset, så jag gick dit då. Och fick tag så färska grönsaker som det är möjligt. Handlaren drog nämligen upp dem direkt ur jorden. Jag gillar ju att odla också, så det kändes hemtrevligt. (Om somrarna brukar jag babbla om det på mitt instagramkonto.)

Här hade jag verkligen nytta av att det enda som jag kan prata om på spanska är grönsaker. Jag bad honom visa vad som fanns och han rabblade upp grönsaker, och jag valde ut några av dem. Och så tog han sin kniv och gick ut på fältet och plockade. Jag gick därifrån med broccoli, blomkål, vitkål, lök, paprika och basilika. Och kanske något mer som jag har glömt nu. Och inte var det dyrt heller.

Kvarteret i Vueltas där allt händer

Det är fyra år sedan jag bodde i den här lägenheten senast, och jag hade glömt hur mycket det händer här utanför. Det är verkligen underhållande att sitta på balkongen här i Vueltas och titta på människor – om jag inte var en sådan som hade ett jobb att sköta skulle jag kunna tänka mig att göra det hela dagarna.

Just nu dras jag med en förkylning som inte vill lämna mig i fred – jag som alltid skryter med att jag aldrig är förkyld, och det är definitivt första gången jag är sjuk här i Valle Gran Rey – så då är det extra tacksamt när det bjuds på underhållning direkt utanför lägenheten.

Vad sägs till exempel om killen som klättrade på muren? Två dagar i rad såg jag honom göra det här. Faktum är att jag blev riktigt sugen på att själv testa, men det har inte blivit av än.

På den stora parkeringen utanför träffas folk och står och pratar en stund. Ofta har de med sig sina söta hundar.

Precis nedanför min balkong finns en restaurang och en bar. Där pågår alltid några samtal – på spanska, tyska, engelska, franska, eller kanske svenska ibland, som jag brukar tjuvlyssna på.


Och så alla som tar kort på den fantastiska bougainvilleahäcken – med eller utan sig själva eller andra på bilden.

Inte kan väl jag vara en av dem?

Vandring från Arure till Mirador de Alojera

Förra vintern blev det inget vandrat för mig, eftersom min skröpliga kropp inte ville gå alls. Sedan några månader tillbaka har jag dock en ny höftled (Här kan du läsa om min höftoperation om du är nyfiken.) så nu kan jag gå igen. Jag känner mig inte i form för att göra några heldagsvandringar och gå hela vägen upp ur Valle Gran Rey-dalen som jag har gjort tidigare, men kortare turer går bra. Så när Ingalill frågade om jag ville följa med på en tur i fredags så tackade jag ja.

Vi tog åttabussen från Valle Gran Rey till Arure. Det är inte ofta jag masar mig iväg så där tidigt på morgonen, men någon gång ibland kan det vara värt besväret :-) I Arure finns tre busshållplatser. Den första vid restaurangen El Jape, som jag alltid har sett som huvudbusshållplatsen i Arure; det är där de flesta kliver av och på, en i centrala Arure (Arure Centro kan den kanske heta) och sedan den som heter Acardece, som var den där vi klev av den här dagen. Vi höll på att inte komma av bussen för att stoppknapparna i bussen strulade, men det gick bra till slut.

Det var kallt uppe i Arure den här morgonen. Det kom rök när vi andades och vi gissade på en temperatur på 8–9 grader. Jag går alltid i shorts, men jag brukar ha långa strumpor i vandringskängorna som går att dra upp ända till knäna, och de kom väl till pass den här morgonen. (Japp, det är fult men det bjuder jag på.) Och så är det bara att hasa ner strumporna igen när solen börjar värma. Perfekt.

Vi började gå på högra sidan av bilvägen om man kommer nerifrån Valle Gran Rey. Ganska snart kom vi till en skylt där det står Mirador Piedra Hincada. Där finns en vandringsled att gå. Vi hade kunnat gå den leden rakt av men Ingalill är fena på att gå på upptäcktsfärd på nya stigar där ingen annan går. Och jag hängde glatt på, så vi hamnade snart på en skogstur utanför leden.  

Så småningom hade kom vi upp på bilvägen igen alldeles vid Mirador de Alojero. Det här tog kanske en och en halv timme, och det går alltså alldeles utmärkt att gå den vanliga vandringsleden dit utan att göra några avstickare.

På Mirador de Alojero tog vi paus och åt matsäck.

Och tittade på utsikten förstås. Det är La Palma som syns vid horisonten.

Därefter gick vi tillbaka mot Arure, nu med havsutsikt.

Men vi fick även se berg, La Fortaleza till exempel …

… och fält och dalar.

Vi var tillbaka på busshållplatsen i Acardece vid 11.30, där vi fick vänta i en halvtimme innan bussen dök upp och tog oss ner till Valle Gran Rey igen.

En alldeles lagom tur för den här tanten. Trots att vi inte gick så långt så fick jag ändå se så många olika typer av natur: skog, berg, fält, dalar, palmer och hav. Just variationen tycker jag är en av de stora fördelarna med att vandra här på La Gomera, förutom att det är så vackert förstås.

Nu är jag förkyld, så det blir varken några korta vandringar eller ännu kortare promenader för närvarande utan jag håller mig stilla nere i dalen.