Jag har promenerat en del här i Valle Gran Rey i dag också. Det är ju inte så stort, så man skulle kunna tänka sig att man tröttnar på att promenera här ganska snabbt. Men inte. Dessutom har jag alltid några matinköp som behöver göras – och gärna i flera olika mataffärer.
Ett besök på gymmet blev det också. Jag tränar på det gamla gymmet som ligger i Borbalán, runt hörnet från Spar. Det är gammalt och slitet, och musiken som spelas är från ca 1990. Utrustningen är nog från samma tid, förresten. Jag har inte gymmat på ett par veckor, så det blir nog träningsvärk i morgon.
Det finns också ett nytt gym, där jag bara har gått förbi och tittat in. Det ligger på huvudgatan i Vueltas, alltså den gatan som är fortsättningen på huvudgatan i Borbalán om man promenerar bort mot Vueltas-stranden och Finca Argayall. Där finns kettlebells och crosstraining och sådana där nymodigheter. Nej, tacka vet jag gamla hederliga 1900-talsgym! Sa tanten.
Apropå tant så bor jag cirka granne med en gomerisk surtant. När jag möter henne så stirrar hon bara. ”Hola!” (ja, fast med upp-och-nervänt utropstecken före också) säger jag och ler. Hon fortsätter bara att stirra, och sedan när jag har ryggen mot henne muttrar hon något på spanska som jag inte förstår. Hon är nog den första person som jag har råkat på i Valle Gran Rey som jag inte uppfattar som trevlig.
Vid solnedgången kollade jag in den här snygghimlen från min lägenhet. Japp, det är El Hierro som solen försvinner ner bakom. Det känns som att jag kan leva med den här utsikten.
