På färjeterminalen i San Sebastián i dag betalade jag min båtbiljett till Teneriffa. Mannen i biljettluckan sa att nu var det klart och jag behövde inget annat än mitt pass för att gå ombord på båten. Jahapp, hajtäck har kommit även till La Gomera, tänkte jag och började gå bort från biljettluckan.
Det fungerade på samma sätt när jag åkte mellan Gran Canaria och Teneriffa för några veckor sedan; personalen har en läsare där de drar passet och sedan är det bara att gå ombord. Men då fick jag ändå ett papper på att jag hade betalat.
I dag fick jag ingenting, och jag hann bara fem meter innan det började kännas dåligt. Dels hade jag betalat utan att få något tillbaka, inte ens ett kvitto. Dels har det blivit fel förr när jag har köpt båtbiljetter för att åka mellan kanarieöar och jag ville ha ett papper där jag kunde dubbelkolla att dagen och tiden var rätt.
Jag vände tillbaka till biljettluckan och bad om ett kvitto. Det fick jag, och mannen i kassan poängterade att kvittot bara var mitt eget – det behövdes inte för att kliva på båten.
Så blev det dags att gå ombord. Jag gissar att du redan har förstått poängen. Jag räckte fram mitt pass och fick frågan om jag inte hade någon biljett. Jag sa att jag inte hade det. ”Solo pasaporte”, försökte jag. Men nej, fick jag veta, om man åker Fred Olsen räcker det att visa passet men på Armasbåtarna behöver man biljett. Ehh? Jag blev uppmanad att traska tillbaka till väntsalen och biljettluckan för att be om en biljett. Jag var ute i god tid, så det skulle inte vara några problem att hinna gå hela vägen tillbaka och be om en biljett. Men jag gjorde i alla fall ett försök med att räcka fram mitt kvitto, och se då gick det bra. Det som jag fick tydligt påpekat för mig att det bara var mitt eget kvitto var nämligen en biljett, enligt mannen som kollade biljetterna. Ehh? Men nu var det bara att kliva på båten.
Undrar hur många som inte hade lika gott om tid på sig och som inte fick följa med båten? Rimligtvis måste ju alla som köpte biljett i dag fått samma besked: att det var betalat och klart, och sedan fått veta att de inte fick kliva på båten.
Av någon anledning – kanske för att det är karnevalstider? – så körde ingen av rederierna någon mitt-på-dagen-båt idag. Jag var tvungen att lämna min lägenhet 10.30 men båten gick inte förrän 16.30. Eftersom jag alltid får separationsångest, i livet i allmänhet och när jag ska lämna Valle Gran Rey i synnerhet, så ville jag inte dra ut på avskedet längre än nödvändigt genom att sitta och vänta på 13-bussen. Och vad jag tycker om att ta åttabussen är ju allom bekant vid det här laget. Jag kostade på mig en taxi till San Sebastián vid 10.30-tiden (57 euro, hu!). Och sedan ägnade jag dagen åt att sitta och jobba på en bänk utanför färjeterminalen.
Nu är jag alltså i Los Cristianos på Teneriffa. Jag gick ut och åt en tidig middag på veganska snabbmatsstället K-Vegan, som ligger i en food court som jag har glömt vad den heter. Men googla K-vegan om du vill hitta en karta. Jag åt deras mycket goda falafel redan förra året och körde en repris på det i dag. Tyvärr var hummusen slut dock. Över en annan disk i samma food court köpte jag en färskpressad apelsin-, morots- och ingefärsjuice. Mums! Genom att att jag gick ut och åt tidigt (strax före 19) slapp jag dessutom tiden när inkastarna härjar som värst utanför restaurangerna.
Och i morgon flyger jag till Sverige. Märkligt. Sa jag att jag har bokat samma lägenhet i Apartamentos Rivas till nästa vinter? Jag har betalat depositionsavgiften och allt. Om typ tio månader åker jag till Valle Gran Rey igen. Jag längtar redan.