Häromdagen gick jag vandringen till vattenfallet i Barranco de Arure. Det är den kortaste vandringen med utgångspunkt i Valle Gran Rey som jag känner till.

Jag hade för mig att det fanns en väg till vattenfallet som började i La Calera, så jag snurrade runt där ett tag och letade. Men jag hittade inte, och till slut gav jag upp och gick den stora vägen upp till El Guro, där jag visste att det fanns en väg upp. Eller rättare sagt två. Den här vägen börjar mitt emot den stora parkeringen som ligger ungefär på gränsen mellan El Guro och Casa de la Seda:

Den andra vägen börjar något hundratal meter längre upp längs vägen, i Casa de la Seda.

Vandringen till vattenfallet skiljer sig ganska mycket från de andra vandringarna jag har gjort här i Valle Gran Rey. Den stora skillnaden är att man inte går upp på något berg, utan håller sig nere i ravinen. Vandringen innehåller alltså inte de fantastiska utsikter från bergen som man annars får när man vandrar här på La Gomera. Å andra sidan är bergen mäktiga även när man ser dem nerifrån (även om det kanske inte syns på bild):

Vandringsleden går längs med den å som vattenfallet ger upphov till. Det betyder att vägen kan se lite olika ut beroende på hur torrt det är i markerna. Vandringsboken avråder starkt från att göra den här vandringen när det regnar – eller om det har regnat mycket på sistone. Så här ungefär ser en stor del av vägen ut:

Något som är roligt med den här vandringen är att man träffar på så många som inte vandrar i vanliga fall. Första gången jag gjorde den här vandringen var det helt oplanerat. Jag var bara ute och tog en promenad och så såg jag en skylt mot ett vattenfall och så följde jag skylten. Jag misstänker att det är fler som gör likadant. Och ytterligare fler som väljer den för att det är en kort vandring.

Det här är den enda vandringsled som jag har gått där jag möter hela familjer. Det är föräldrar med små och stora barn – den här gången var det till och med en man som hade det minsta barnet  på ryggen – och ibland folk som går i flippfloppsandaler.

Med det sagt: Det här är verkligen ingen lätt vandring. Den är markerad som medelsvår i vandringsboken, men jag tycker att den lika gärna skulle kunna betecknas som svår. Trots att det inte är någon stigning att tala om är det flera passager där man behöver använda händerna för att klättra. Att gå på hala stenar är standard, och man får räkna med att bli blöt om fötterna för på ett par ställen behöver man kliva ner i ån för att ta sig fram. På ett ställe hänger ett rep som man behöver använda för att ta sig upp – eller ner; det är samma väg tillbaka.

Till slut kommer man fram till vattenfallet:

Det är fint men inte fantastiskt. Det  är kul att ha ett mål att gå till, men det är framför allt vägen som är målet med den här vandringen. Det är en riktigt rolig vandring , och jag vill definitivt göra den minst en gång varje vinter.

På vägen tillbaka var jag fortfarande övertygad om att det skulle gå att komma ner i La Calera, så jag irrade runt på berget i sällskap med ett par tyska vandrare ett bra tag innan vi lyckades hitta ner. Rätt väg att gå är alltså att ta stora vägen upp till El Guro eller Casa de la Seda.

För att få omväxling kan man alltså välja vägen mot Casa de la Seda den sista biten tillbaka om man startade i El Guro. Det är tydligt skyltat, och den här vandringen går utmärkt att göra utan vare sig karta eller guidebok.

För den som är bilburen och parkerar på den stora parkeringen i El Guro/Casa de la Seda borde den här vandringen ta runt två och en halv timmar. Kanske till och med två timmar om man är en van vandrare. Om man går nerifrån Vueltas får man nog räkna med minst tre timmar fram och tillbaka, kanske något längre.

Jag rekommenderar den här vandringen för den som vill ha ett litet äventyr utan att behöva göra en heldagsvandring. Jag tycker absolut att man kan göra ett försök med vattenfallsvandringen även som ovan vandrare – det är ju faktiskt bara att vända om man inte vill gå längre; det är ändå samma väg tillbaka.  Men jag vill verkligen uppmana till respekt och försiktighet. Ta inga onödiga risker och tänk på att våta stenar är hala. De barn jag såg verkade ha roligt, och ofta var de både snabbare och skickligare än sina föräldrar på att ta sig fram.