Gästblogginlägg: vinter på Kanarieöarna med barn

Ett av mina syften med den här bloggen är att inspirera andra som inte heller gillar svensk vinter att tillbringa (delar av) vinterhalvåret på varmare breddgrader. När min coola författarkollega Susanne Boll berättade att hon skulle ta med sig familjen och tillbringa tre månader på Gran Canaria den här våren frågade jag genast om hon hade lust att skriva ett gästblogginlägg här, och det ville hon! Jag är extra glad för att Susanne berättar om att ta med sig barnen och låta dem gå i skolan utomlands – ett perspektiv som jag som barnfri inte kan bidra med.

Susanne Boll har skrivit tre romaner som jag gillar mycket – relationsromaner med dragning åt psykologisk thriller. Dessutom sjunger hon i ett band som heter Keep it up. Jag ska också sjunga i ett band när jag blir stor! I alla fall: här kommer Susannes berättelse. Mycket nöje! :-)

Jag, förra året, i samtal med maken:

”Flytta utomlands? Knappast! Vi har det ju så bra här. Barnen trivs i skolan, du trivs på jobbet och jag kan ju i och för sig skriva böcker varsomhelst, men bandet …! Musiken! Och släkt och vänner. Jag kommer att längta ihjäl mig!”

Det kan hända att den här trygghetsknarkaren fällde en och annan tår, och då hade jag ändå inte hunnit nämna för min galna make de tusen andra saker jag var rädd för. Som att barnen inte skulle trivas i skolan och huset vi hyrde kunde vara fullt av kryp. Vad händer om någon blir sjuk? Och Barbie hund! Måste hon flyga nu? I bagageutrymmet!?

Men maken stod på sig. Han har närt drömmen om att flytta utomlands länge. Han längtade efter en vinter med sol och värme och ville ta en paus i det ekorrhjul som vi hamnar i emellanåt. Han ville ha mer tid för barnen och familjen. Och barnen börjar bli stora. Det är troligen lättare att få med sig en nioåring och en tolvåring nu än två tonåringar längre fram.

Jag såg hans poänger men mitt motstånd var hårt och rädslan stor. Jag älskar ju hela paketet: villa, volvo, vovve. That’s me. Jag älskar hemma. Älskar invanda rutiner.
Efter många, långa diskussioner hittade vi till slut ett sätt att göra detta, som båda kunde trivas med. Istället för ett år i till exempel Thailand (som ju många andra åker till) valde vi att spendera tre månader på Gran Canaria.

Tryggt och bra för mig. Nära för folk att hälsa på. Soligt och varmt för maken.

På Gran Canaria, i San Agustin, finns en väldigt bra svensk skola med gott renommé: Svenska skolan Gran Canaria.

Här finns bra sjukvård. Mängder av svenska pensionärer (=trygghet i min värld). Här finns vackra berg för maken att vandra i och surfmöjligheter dessutom. Sol, bad, god mat. Och ön ligger bara sex timmar med flyg från Sverige!

Vi mejlade skolan här i höstas och fick plats för tjejerna i februari. Såhär i efterhand är vi glada att vi fick plats, för skolan är populär och man bör vara ute i tid med sin anmälan.
Det tog en stund för rektorn i Sverige att svara ja till detta tillfälliga skolbyte och inte förrän i november fick vi klartecken att åka (barnens respektive klasslärare sa redan från början att de inte tyckte att det skulle bli några som helst problem).

Skolpengen får man inte med sig från vår kommun, vilket man får från vissa andra. Om barnen går minst sex månader på Colegio Sueco (som Svenska Skolan här heter) och studerar här i oktober så kan man få en statlig peng också, men vi – som valde en kortare period – fick betala 3500 kronor per månad och barn för att gå på skolan. Klart överkomligt, tycker vi!

I november någon gång berättade vi för barnen om våra planer och responsen blev delad. En av tjejerna blev överlycklig medan den andra blev ledsen och arg. Något som ganska snart övergick i försiktig förväntan.

Nu blev det med ens lite bråttom med att få allt att gå i lås. Det är svårt att få boende härnere och vi var sent ute. Vi hade ren tur som hittade ett (!) bra boende som tog emot oss + lilla hunden. Mycket tack vare att maken kan spanska och hittade en Las Palmas-boende kvinna som hyr ut familjens sommarradhus (en bostadsrätt i ett fd bungalowhotell).

Huset ligger en halvtimmes promenad från skolan och en bit från där de flesta svenskar bor (områdena Monte Rojo och Rocas Rojas ligger precis vid skolan och där bor de flesta). Vi tycker att det är skönt med stillheten och kul att dela område med alldeles äkta kanarier :-)

Maken gjorde upp med sitt jobb så att han under dessa 12 veckor kunde jobba på distans, ta ut semester och vara en del tjänstledig.

Jag hade möte med min chef, och bosspersonan i Bollhuvudet var också väldigt tillmötesgående. Det gick bra att skriva på distans :-)

Hunden fick pass och rabiesspruta och möten med lärare bokades. Det gäller ju att barnen inte missar något klassen arbetar med hemma, och de nationella proven måste göras. Vilket lärarna här och i Sverige löste finfint!

Vi bestämde oss för att inte hyra ut huset. Delvis för att det var skönt att ha en utväg för mig OM allt skulle gå åt fanders härnere. Men om vi får till ett äventyr liknande detta igen, så hyr vi ut det. Det är bra mycket smartare att bekosta boendet här på det viset, än att ta av besparingar, som vi gör nu.

Efter en del packningsvåndor och kramiga farväl så kom vi iväg. Lördagen den 4 februari. Jag grät krokodiltårar på flygplatsen när Barbie kördes ner till lastning, men resan verkade ha gått bra för henne, för det var en pigg och glad hund som kom rullande i sin bur på specialbagagebandet på Las Palmas flygplats.

Redan på måndagen var det dags för tjejerna att börja skolan. Den ena var förväntansfull och den andra djupt skeptisk. Jag och maken skulle vara med hela första dagen men blev ivägskickade av två glada barn redan efter en timme. Barnen på skolan här nere är vana vid och rena proffs på att bemöta nya elever.

Skolan är som en liten byskola med totalt bara 60-70 elever från förskoleklass till nian. Alla känner alla och personaltätheten hög. Klasserna är små (en förskoleklass, en 1-3:a, en 4-6:a och några högstadiebarn som studerar via Sofia Distans) och det är lätt att få arbetsro. Barnen leker över åldersgränserna och det är som en riktig liten idyll, faktiskt.

Allt gick alltså väldigt mycket bättre än jag trott och mina rädslor gällande barnens väl och ve kom på skam.

Och jag då? Jag kom också att trivas här. Snabbt. Jag skriver, läser, yogar och simmar mest. Hämtar barnen klockan tre varje dag (11.50 på fredagar) och umgås tätt med dem, maken och andra barn och föräldrar på skolan.

Barnen har haft både sportlov och påsklov på plats, vilket har varit jätteskönt. För även om vi befinner oss i paradiset så finns här såklart läxor, prov och tidiga mornar. Samt de vanliga vintersjukdomarna såväl som löss :-)

På loven har vi tagit igen oss och gjort utflykter till bergen och stränder som ligger lite längre bort. Gran Canaria är så mycket mer än turiststäderna i sydväst. Naturen i norr är STORSLAGEN. Och eftersom ön är så liten tar det bara en dryg timme att ta sig till de norra delarna. Rekommenderas verkligen!

Maken hade rätt och jag tackar honom nu för att han utmanade min rädsla och fick mig att våga det här äventyret <3

Det VAR bra för vår familj att åka hit. Det tycker vi allihop. Nu blir den stora utmaningen att komma hem. Till en stor skola med stora klasser i en stor stad och ett liv som snurrar bra mycket snabbare än här. Förhoppningsvis gör vi det som en sammansvetsad liten liga och med ett större lugn i kroppen.

Om vi kan tänka oss att göra om det här någon gång? Absolut!

Om vi kan rekommendera andra att göra det? LÄTT!

På väg till skolan
På väg hem från skolan
Barbie i bergen
Fika med Barbie på mitt favoritfik: Café Suecia
Lite sjunga blev det här också, till exempel på en bar i Arguineguin

13 reaktioner på ”Gästblogginlägg: vinter på Kanarieöarna med barn

  1. Åh vad vi kommer att sakna er Susanne! Hela familjen!!
    Vi gjorde ju precis som ni förra året. Vi trivdes så bra att det nu blev/blir 8 månader! Skolan här verkar ha den effekten. Enda nackdelen är väl att barnen får något att jämföra med och inte vill tillbaka till den svenska skolan sen…

  2. Det går att dra iväg ännu enklare! Man tar barnen ur svensk skola och skriver in dem i spansk (eller annan, gissar jag, det är skolplikt i de flesta länder). Man behöver inte be om ”lov” då. Kostnadsfritt i Spanien, plus att både barn och man själv får ett intressant nytt perspektiv på världen när läroplanen inte har fokus på Sverige. Vi gjorde som ni en termin, fast på La Gomera. Dessutom fick vi vuxna invandrarstatus och fick gå på nybörjarspanska gratis. Att ”missa” ett svenskt år på de tretton år ungarna går i skola är en bra paus!

    1. Det låter också som en utmärkt lösning – och bra att du påminner om det; det är nog inte så många som tänker så.

    2. Väldigt bra idé. Men jag tänker på att det blir svårare för barnen i skolan eftersom de då ska läsa ALLA ämnen på (t.ex.) spanska. Hur lång tid tar det innan en åttondeklassare hänger med i biologin? Har du någon erfarenhet eller gott råd?

      1. Vitsen med att åka till just San Agustin med barn är att det är där svenska skolan ligger. Det är alltså undervisning på svenska.

  3. Som gammal lärare vill jag UPPMUNTRA föräldrar att göra så som Ni har gjort. De lär sig allt som kamraterna hemma i Sverige gör och mer därtill men framförallt så får de distans till sitt liv. Dvs de får en förståelse och en öppenhet mot världen. De inser att livet kan levas på många sätt och de funderar över ”vart skall vi resa härnäst”?Tyvärr blir de lystna på att ge sig iväg som unga vuxna. Alla mina barn bor utomlands nu.

    1. Å, det låter fint! Men det var ju förstås en nackdel det där med att de försvinner iväg sedan …

    2. Ojojoj, vad har vi gjort!? :-) Nämen allvarligt talat så ser vi det så också. Som en bonus har de aldrig varit såhär studiemotiverade och aldrig fått så goda skolresultat!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *