I dag hyrde jag en cykel. Precis som förra året (länk till när jag gjorde samma cykeltur förra året) hyrde jag på Bike Station Gomera, som ligger i La Puntilla. Jag har hyrt cykel där även tidigare, och det är mest av vana som jag går till samma ställe igen. Men det finns även en cykeluthyrare i Vueltas och en i La Playa.
I förra årets cykelinlägg skrev jag om hur dålig kondis jag hade, och den hade inte blivit bättre sedan dess kan jag meddela. Jag konditionstränar i princip aldrig numera och det är förstås en nackdel när man ska ta sig upp ur en dal.
Den första biten var jobbigast. Då går vägen verkligen bara upp upp upp utan någon variation. Jag pausade ungefär fyrahundra gånger, och minst en gång satt jag och vilade i säkert en kvart.
Jag trodde inte att jag skulle orka upp till den första tunneln den här gången. Men någonstans efter Los Granados så började det kännas bättre. Då blir vägen mer snirklig vilket ger en aningen planare väg ibland, och alltså lite vila.
Dessutom tog jag en kort avstickare förbi restaurangen Macondo. Jag var inte inne men sneglade in genom dörren. Det såg mysigt ut och utsikten ner över dalen – åt vänster på bilden nedan – går inte av för hackor.
Det här ligger vid busshållplatsen Lomo del Balo, och härifrån går vandringen upp till Las Hayas som är nummer 25 i den röda vandringsboken och som jag har gått en gång och sedan försökt gå en gång till men inte lyckats hitta början på. Jag letade inte på rätt ställe, helt enkelt; Lomo del Balo ligger längre upp i dalen än jag trodde. Nästa gång jag ska gå den här vandringen till Las Hayas ska jag nog ta en taxi hit. Om jag inte orkar upp till åttabussen förstås; jag har ju börjat ett nytt liv nu och gör sånt. (Ehum, det hände i alla fall en gång den här vintern.)
Ungefär som på bilden nedan borde utsikten se ut för den som tittar ut genom fönstret på Macondo. Det vita huset längst upp i bild är kyrkan Ermita San Antonio, som jag skrev mer om i cykelinlägget från förra året.
Jag fortsatte upp till första tunneln – det var inte så långt kvar nu. Det går att cykla bredvid tunneln på en gammal väg – det som var vägen innan det fanns en tunnel. Där är det vackra vyer ner över dalen.
Inklusive den lilla avstickaren förbi Macondo så tog det två timmar för mig att ta mig upp till den första tunneln för den här tanten med noll kondis. Vad ska jag gissa att det tar för en van cyklist med kondis? Halva tiden? Kanske betydligt mindre; alltså förstå hur många pauser jag tog ;-) Hen borde i alla fall hinna se betydligt mer av La Gomera än vad jag gjorde på två timmars cykling.
För mig var det här tillräckligt med äventyr för en dag. Jag stannade där och åt min matsäck.
Och sedan susade jag ner i dalen igen. Det är nog det jag tycker är den största fördelen med att cykla jämfört med att vandra: jag har med mig mitt transportmedel och det är bara att vända och susa hem när som helst. Jag behöver inte vänta på någon buss eller vandra i fyra timmar för att komma ner igen. Svish bara. Tjugo minuter tog det ner.
Uppdatering: Ha, ha nu har jag läst cykelinlägget jag hänvisar till i det här inlägget och kan konstatera att det sista stycket här är i princip identiskt med det sista stycket i det inlägget. Allting går i cirklar :-)