Kategoriarkiv: Vandring

En liten bergspromenad

Även om jag inte kan göra några längre vandringar just nu så blir det i alla fall kortare promenader. Eftersom jag bor i La Calera är jag redan på berget, vid fotänden av La Mérica för att vara specifik. Så om jag vill ha en bergspromenad är det bara att börja gå.

Jag behöver bara gå fem, tio minuter för att komma till starten av vandringsleden som går upp till Arure. Eftersom jag redan är en bra bit över havet blir det schyst utsikt direkt. Så här ser det ut om jag tittar mot Vueltas.

Om jag går vandringsstigen uppåt i kanske en kvart så kommer jag snart till en vägskylt där det går att, i stället för att fortsätta uppåt, ta vänster och gå ner längs en annan mindre stig. Det blir min reträttväg, men först fortsätter jag oftast uppåt en liten bit till – jag vill ju ha ännu bättre utsikt.

När jag har sett mig mätt för stunden vänder jag ner och går den alternativa stigen tillbaka. I år är den tyvärr inte lika njutbar som förra året eftersom det pågår byggarbeten och den egentliga vägen är stängd. Det blir en kort sträcka på en ännu mindre stig, men sedan är jag tillbaka i La Calera igen, med utsikt ner mot La Playa.

Att få prassla i bougainvilleablad är nästan ännu roligare än att prassla i höstlöv.

Snart är jag nere igen, och om jag har tur så väntar den här kompisen på mig när jag kommer hem. Den heter Chili. Oklart om det stavas så, men det låter så i alla fall :-)

Jag har gått den här promenaden många gånger under de fyra veckor som jag har varit här nu. Kanske blir det en gång till lite senare i eftermiddag.

Nya guide- och vandringsböcker om La Gomera

Jag har uppdaterat länkarna till La Gomera-böcker till höger här på bloggen. Högst upp ligger nu en ny vandringsbok på svenska, översatt från norska. Den är jag sugen på att skaffa.

 

Jag funderar på formatet dock – jag är så van vid att kunna ha vandringsboken i fickan på shortsen, men den här verkar större. Är det någon som har den här boken? Och har vandrat med hjälp av den? Hör gärna av dig och berätta om vad du tyckte!

Sedan såg jag precis att det i vintras kom en ny version av Lonely Planet Canary Islands. Lonely Planet-böckerna brukar vara mycket bra tycker jag. Men eftersom de är detaljerade med uppgifter om restauranger och liknande så blir de snabbt inaktuella, så om du tänker upptäcka en ny plats på Kanarieöarna i vinter är det en bra idé att uppgradera guideboken; den förra har fyra år på nacken.

 

Även La Gomera and Southern Tenerife – Car Tours and Walks har kommit med en ny version. Jag som aldrig ens köpte den gamla; kanske är det dags nu då :-)

 

Annars brukar jag ju alltid hänvisa till den röda vandringsboken som jag själv använder. Den har också kommit i en ny upplaga sedan jag köpte den. Och av någon anledning finns den engelska versionen inte att köpa i de svenska internetbokhandlarna. Däremot vill jag minnas att jag har sett den på Amazon. Enligt vad jag har hört så har den senaste upplagan en annan numrering på vandringarna än den äldre upplagan som jag har, så om du läser gamla inlägg här på bloggen och har den nya versionen av den röda vandringsboken så stämmer inte numreringen längre.

På Adlibris finns den i alla fall på tyska och spanska, så om du är bekväm med de språken går det bra att köpa den där:

Röda vandringsboken om La Gomera på tyska hos Adlibris

Röda vandringsboken om La Gomera på spanska hos Adlibris

Själv ska jag nog se om jag hittar den på engelska i någon av butikerna i Valle Gran Rey i vinter.

För övrigt är det nu en månad tills jag åker söderut! Det blir några dagar på Teneriffa först och sedan kommer jag till Valle Gran Rey strax före jul och stannar till i början av februari. Ungefär som vanligt alltså :-) Jag får se om jag tar mig upp i bergen i vinter. Just nu verkar den här tantens skröpliga kropp inte alls sugen på att vandra. Annars får jag nöja mig med att betrakta bergen nerifrån. Det är mäktiga från det hållet också, men det slår ju inte utsikter som den här förstås.

Barranco de Argaga

Plocka kaktusfikon

kaktusar

På vintern, när jag är på La Gomera, finns det gott om kaktusar med kaktusfikon på i bergen. Jag vet inte hur lång säsong de har – om de bara finns på vintern eller hela året. Någon som vet? Jag har i alla fall aldrig vågat plocka dem av rädsla för att få stickor. Men nu i vintras när jag vandrade tillsammans med Ingalill så visade hon hur det ska gå till. Du behöver ha med dig en kniv, och du behöver en pinne att använda som skaft till frukten. Så här gick det till:

  1. Leta reda på en pinne och stick in den i frukten.
  2. Skär av frukten med kniven.

Ingalill skar kaktusfikon

3. Skala frukten med hjälp av kniven. Tänk på att inte ta i frukten, inte ens hålla emot med tummen, utan bara hålla i pinnen.

Ingalill skalar kaktusfikon

Ingalill skalar kaktusfikon 2

4. Nu kan du äta frukten från pinnen.

kaktusfikonklubba

Fruktköttet är mjukt och sött och gott. Frukten innehåller även en hel del små stenhårda kärnor, som jag tyckte var lite knepiga och spottade ut de flesta av. Jag som gillar att kunna gå ut och plocka min egen mat uppskattade förstås att kunna göra det även på La Gomera.

Hur lång tid tar det att gå till vattenfallet i Valle Gran Rey?

För en dryg vecka sedan gick jag till vattenfallet här i Valle Gran Rey igen. Det är en rolig och inte för lång vandring som jag har skrivit om flera gånger tidigare, så jag tänkte inte gå in på några detaljer här. Men eftersom jag själv alltid undrar hur lång tid den här vandringen tar, och kanske är det någon annan som också undrar, så tänkte jag skriva ut det tydligt här nu. Jag startade från lägenheten i La Calera som jag hyr just nu. Om man går nerifrån Vueltas får man lägga till kanske 20 minuter eller så. Från La Calera går jag bilvägen upp till parkeringen i El Guro/Casa La Seda, där det står en skylt som säger Cascada och Wasserfall.

La Calera – El Guro: 30 min

El Guro – vattenfallet: 1 h

vattenfallet – El Guro: 1 h

El Guro – La Calera 30 min

En tretimmarsvandring från La Calera och tillbaka alltså.

20160109_151524

Här har jag skrivit om mina tidigare vattenfallsvandringar:

Vandring på La Gomera: vattenfallet i Barranco de Arure

En återkommande programpunkt: vandra till vattenfallet

Vattenfallsvandring på La Gomera (på min författarblogg innan jag hade startat den här bloggen)

Vandring: Barranco de Argaga

Jag har gått upp för Barranco de Argaga, Argaga-ravinen alltså, två gånger tidigare. En gång med mina sångvänner när vi inte hade en aning om vad vi gav oss in på, och en gång ensam (vilket jag inte rekommenderar).

Argaga-ravinen är en av mina favoritvandringar här i Valle Gran Rey. Den har nummer 31 i den röda vandringsboken. Den är markerad som en svart led, svår alltså. Och den är svår på riktigt – en av de svåraste vandringarna här. Men den är så rolig! Det är mycket klättring, där man behöver använda både händer och fötter och ta sig upp.

Nu var det tre år sedan jag gjorde den här vandringen sist, och min trasiga kropp har blivit ytterligare skröplig på den tiden. Då gick jag upp till Gerián, vidare förbi Ermita de Nuestra Señora de Guadalupe och ner till vänster i Argaga-ravinen igen för att sedan gå över berget och så småningom komma ner vid kyrkan Ermita de los Reyes nära Casa de la Seda. Det tog mig runt sju timmar då.

Numera ska jag inte utsätta mig för så långa vandringar, och jag hade nog inte tänkt göra den här vandringen i år, men så började Ingalill prata om den, och då blev jag riktigt sugen. När hon dessutom ordnade skjuts från Gerián var saken klar. Hennes make hade hyrt en bil och kunde komma och hämta oss. Det var för bra för att avstå. (Annars är det inte obligatoriskt att gå hela vägen ner till Valle Gran Rey igen, det går att gå till Chipude eller El Cercado och ta bussen ner.)

Barranco de Argaga är den ravin som börjar vid Finca Argayall och fruktträdgården. Det är en rolig och annorlunda väg redan från början. Innan vi började det första – och nog det värsta – ordentliga klätterpartiet tog vi en kort fikapaus. När vi satt där så fick vi se en brunbränd, vältränad och senig man komma skuttande ner för berget.  Vi funderade på var han kunde ha startat – han kunde väl inte ha gått hela vägen ner för ravinen redan? Klockan var bara tio på morgonen. Och vem kan ens klara av att gå nerför Argaga-ravinen? Det är tillräckligt svårt att ta sig upp för den.

Det visade sig att mannen, som var österrikare, inte bara hade gått ner för ravinen. Han hade startat halv sju nerifrån La Calera, gått upp för berget hela vägen upp till Gerián och sedan ner för Argaga-ravinen. Say what? Han berättade att han bor här i Valle Gran Rey och gör den här nätta vandringen cirka två gånger i veckan. Snacka om bergsget!

Vi inledde klättringen upp för berget. Vi tog gott om tid på oss och framför allt tog vi många pauser. Jag smååt hela dagen och var ändå tokhungrig. Vi hade den stora grottan som etappmål för att stanna och äta lunch vid. Som jag mindes det så är det den bästa lunchutsikten. Det visade sig att det ställe där jag brukar äta lunch inte var den grottan utan en avsats ett par hundra meter före den. Därefter kommer grottan. Vi pausade på båda ställena, och jag skulle säga att den första avsatsen är ett bra lunchställe om det är en kall vinter som förra året. Där kan man sitta i solen och värma sig. Om det är varmt som den här vintern så är det däremot inte dumt att fortsätta en liten bit till och sätta sig i skuggan i den stora grottan – och det går att sitta i solen där också om det skulle vara så.

Sista timmen av vandringen kroknade jag ordentligt. Jag fick håll och hade inte konditionen med mig alls.

Inklusive pauser tog det oss fem timmar att gå från Finca Argayall till Gerián. Gissningsvis var 3,5-4 timmar av det faktisk vandringstid. Den röda vandringsboken säger att det ska ta 2 timmar och 45 minuter. Om du ska gå från La Calera får du lägga på en halvtimme. Enligt boken ska det ta 5 timmar och 45 minuter om man fortsätter hela vägen över nästa berg och ner över Valle Gran Rey igen. Jag vågar knappt tänka på hur lång tid det skulle ta för mig om jag skulle göra det nu. Tio timmar med pauser? Nej, det kommer inte att hända igen.

Taxiskylten på sista bilden nedan tror jag bestämt att jag har haft med förr. Det är det första som möter när man äntligen kommer över bergskanten och upp till Gerián. Onekligen smart marknadsföring.

Vi blev upphämtade i Gerián. Så lyxigt! Därefter åkte vi till Chipude och åt vattenkrassesoppa, en specialitet här på La Gomera, som man strör gofio, rostat majsmjöl över om man vill. Jag mådde inte helt bra efter vandringen, utan fick ont i magen. Och det hade jag sedan nästan hela kvällen. Ytterligare ett tecken på att jag inte ska göra så långa vandringar längre. Jag gissar att jag överansträngde mig, helt enkelt. Det var en varm och stundtals solig dag dag, och jag kunde helt klart ha haft mer vatten med mig än vad jag hade. En dryg liter drack jag under vandringen, och sedan hade jag mer vatten i bilen så jag kunde fylla på lite mer efteråt.

Men jag är ändå nöjd med vandringen. Lite magont fick det vara värt. Och i dag känns det bra i kroppen; jag är inte alls lika sliten i benen som jag har varit efter de andra vandringarna jag har gjort i år. Min kropp verkar klara bättre att klättra än att gå.

Jag vet att många avråder från att gå Argaga-ravinen, och det händer nog nästan varje år att någon dör eller skadar sig illa av att gå den i dåligt väder. Du måste själv fatta beslutet om du ska gå den. Det jag i alla fall kan rekommendera är:

  • gå den absolut inte när det regnar eller är blött på marken eller om det finns risk för regn – kolla väderprognosen
  • gå den absolut inte nerför (om du inte är en österrikisk bergsget)
  • gå den inte ensam (Ja, jag vet att jag har gjort det, men det betyder inte att jag rekommenderar det. Det är en led som inte är särskilt trafikerad; vi träffade om jag minns rätt bara tre människor på hela dagen.)

Här kommer lite bilder från vandringsdagen. Foto på mig: Ingalill Andreasson.

Berg Argaga Damm Argaga Mera berg Argaga grotta palm Tall berg hav

Jenny i bergen

Barranco de Argaga palm + el hierro taxiskylt gerian

Vandring: Fortaleza

LaFortaleza

Det här berget heter Fortaleza, och jag har även hört att det kallas table mountain. Den karakteristiska profilen gör att det sticker ut och syns. Så jag har ofta sett det på andra vandringar och tänkt att jag ska gå upp där en dag. När vandringssuget började pocka på så tänkte jag på det här berget. Utan att speca någon särskild vandring skickade jag iväg en fråga till Ingalill om hon ville vandra i dag och fick svaret ”Vad tror du om Fortaleza?”

Ingalill har vandrat i de gomeriska bergen i 17 år, och hon har koll på snart sagt varenda stig, åtminstone på den västra delen av ön. Vilken lyx för en nybörjarvandrare som jag att få följa med henne upp i bergen!

Till Fortaleza kommer man till exempel genom att ta bussen från Chipude. Och för första gången i världshistorien var jag uppe i tid för att ta åttabussen upp ur Valle Gran Rey. Vi var uppe i Chipude strax efter nio, och tillbaka där i tid för att ta tolvbussen tillbaka. (Den kommer till Chipude tidigast 12.40.)

Vandringen har nummer 16 i den röda vandringsboken och är markerad som en svart led. Den svåraste alltså. Men den är inte svår. Eller det beror på hur man ser det. Den som är höjdrädd eller har dålig balans bör nog inte gå den – det finns en passage där det kan bli både läskigt och svårt i så fall. Det är även en kort bit som har en rejäl stigning, men eftersom hela vandringen är kort så är det inga problem att orka med det om du inte har särskilt svårt för just brant klättring. Den branta stigen är dessutom uppbyggd med trappor, så det är inte svårt att ta sig upp, men lite svårare en kort bit på vägen ner. Den här vandringen borde inte vara några problem att göra utan vandringsbok. Berget syns tydligt och fungerar som vägvisare, och det är även tydligt var vägen upp på berget går.

Som vanligt i bergen på La Gomera är vyerna fantastiska.

utsikt från La Fortaleza

Jag på toppen av berget:

Jenny Fortaleza

Det har varit oerhört soligt och fint väder här på La Gomera de senaste veckorna. Nere i Valle Gran Rey tänker man kanske inte så mycket på det. Jag har ju bara varit här i några dagar, men jag har noterat att det är betydligt varmare än förra vintern, särskilt på morgnar och kvällar. När man kommer upp i bergen så blir det tydligare. Det gick utmärkt att gå i t-shirt hela dagen, bortsett från precis i början när jag hade en långärmad tröja på mig.

Och det är just när det är klart och soligt väder som det är bäst att göra turen upp på Fortaleza. Då får man se både El Hierro och La Palma liksom sväva ovan molnen vid horisonten. De här bilderna visar delar av vår utsikt när vi satt uppe på platån och åt en tidig lunch:

El Hierro Fortaleza utsikt La Fortaleza 2

På vägen till berget gick vi ungefär den väg som är beskriven i den röda vandringsboken. Fast självklart med lite kringelkrokar här och var som Ingalill hade koll på. När vi hade gått ner från berget gick vi dock en av Ingalills hemliga stigar  som hon har hittat genom att prova sig fram, och som inte står i någon guidebok. Än. Ny fin utsikt, fast den är hemlig så den får du inte se på bild :-)

Det här var ju en kort vandring. Runt tre och en halv timme inklusive lunchpaus, småpauser och hemliga stigar. Min skröpliga kropp ska nog inte göra längre vandringar än så här egentligen. Anledningen till att jag ofta vandrar längre är att jag för det mesta går hela vägen upp ur dalen, och det tar tid. Det är ju mest för att slippa ta åttabussen, men jag kan nog tänka mig att ta den någon mer gång under min vistelse här. Och kanske bli bättre på att ta taxi upp annars. Till Arure kostar en taxi 15 euro (eller gjorde förra vintern i alla fall). Jag ska nog kosta på mig det lite oftare framöver än vad jag har gjort hittills.

Ingalill Andreasson: Min variant av La Gomera

I dag har Gomerabloggen besök av en gästbloggare, nämligen Ingalill Andreasson, som är i Valle Gran Rey just nu. När Ingalill inte vandrar i bergen på La Gomera är hon författare och skrivkursledare. Hon är också redaktör för min kommande roman Tsunamin, som släpps under våren.

Idag har jag gjort en typisk Gomeravandring – min modell. En fin mix av möten och ensamhet. På bussen upp mot Arure fick jag bättre koll på vind och väder, ändrade (som ofta) plan. Och slog följe med Gunilla och Lisa, två andra ”långliggare” härnere, en halvmil mot Santa Clara (ovanför Vallehermoso). Sedan ensam tillbaka till Epina, där jag fördrev en stunds bussväntan ihop med: en man från Arizona som bor nere i Arguamul med sin finska fru sen trettio år – en kvinna från Luxemburg som bor i San Sebastian – några vandrare från Chicago. Buss, bussbyte, och utbyte av tips med en kvinna som hade vintervandrat här i tjugo år. (Själv började jag 1998) Av en äldre lokal dam fick jag veta att lilla Tazo har en Sankta Lucia-fest av något slag, lite kul så här i december.

Ön är liten men kosmopolitisk. Varje dag brukar jag få träna både spanska, engelska, tyska, och norska eller danska. Motion för hjärnan. Här finns bra kurser i spanska, jag har gått tre-fyra gånger plus en termins invandrarspanska, och har stor glädje av att kunna slänga käft eller få svar på undringar.

Icke-vandringsdagar börjar på hamnstranden när solen kryper över berget, oftast har jag sällskap av något dussin människor som står utströdda och rör sig: diverse yogavarianter, pilates, styrka, dans. En pratsam f.d. general född 1917 tar sin dagliga morgonpromenad: tio vändor utmed vattenbrynet. Och så är vi en handfull simmare, den där första timman. Var och en blir salig på sin tro.

I takt med värmen kommer fler och fler, många tyska familjer med småbarn (bra ställe att vara barnledig på!) och många övervintrare som man känner igen och hejar på. Först framåt onsdag brukar fler av veckoturisterna (Tui, Ving, Apollo etc) hitta hit; de har få dagar att spendera och ett späckat utflyktsprogram.

Kan du klara av ett par timmar till fots, då vill jag verkligen uppmana till en vandring, såvitt det inte regnar eller stormar för då är bergen och stigarna hala och förrädiska. Helikoptrarna svävade över Argagaravinen för några dagar sedan, en holländare hade fallit tio meter men lär ha överlevt. Gå inte den om du inte är van vandrare, även om det är frestande att vilja knalla vidare just från stranden och se allt uppifrån. Gå istället upp i tid, och ta åttabussen, då får du dussintals andra och säkrare alternativ. Vandringsturismen här har nämligen (långsamt ) fått service! Skyltar och ledmarkeringar, och en bra vandringskarta att hämta gratis på turistbyråerna. När bilism och därmed vägnät bredde ut sig föll ju många gamla stigar i glömska. Men tack vare alla vandrare har de röjts, och de hålls efter. Fina slingor, ofta forna tiders förbindelselänkar mellan byar och dalar. Medan man går där, tätt inpå odlingsterasser och omväxlande bebodda och övergivna hus, kan man begripa och imponeras av tidigare generationers strävan.

Man behöver alls inte klara alla de grandiosa turerna med 6-700 meters höjdskillnad: det räcker med korta sträckor eller vanliga promenader för att steg för steg närma sig landskapet. (Medan den som nöjer sig med en bil- eller bussrundtur lätt kan få för sig att ”jaha, nu har jag sett La Gomera så vad blir det nästa vinter?”)

Så mitt absoluta tips till dig som läser Jennys blogg för att få veta mer om ön: unna dig att vandra! Du kommer närmre, och du kan rentav bli en av oss som tycker att när man reser hit flyttar man sig hemifrån och hem. Välkommen!

//Ingalill Andreasson

Gästbloggare: Kina & L-G Edin

Jag har fått en fin reseberättelse med tillhörande bilder från Kina och L-G Edin, som var på La Gomera nyligen. Jag har även fått tillåtelse att lägga ut berättelsen här på bloggen, så här kommer den – oj, vad jag längtar till La Gomera när jag läser det här. 

Dan före valborgsmässoafton klev vi i land på La Gomera och bara bussresan över ön till Valle Gran Rey bjöd på många fina vyer och kill i magen. Vi bodde fyra nätter på Hotel Jardín Concha i La Calera och det var faktiskt riktigt mysigt. Efter det flyttade vi till Los Tarajales nere i La Playa och det var en höjdare! På andra våningen hyrde vi en liten lägenhet med ”sea-view” och vi vaknade och somnade till havets bränningar som slog mot stranden. Dessutom fanns det en pool i området som var skön att svalka av sig i efter vandringarna. Det var nära till restauranger och affärer och vi gillade det coola folklivet nere i La Playa och även nära till stranden Playa del Inglés där det också var så avspänt och trevligt.

Så till vandringarna; vi hade köpt en bra karta med tillhörande bok och det är a och o. Första dagen gick vi upp från La Calera på leden La Mérica och det var rejält svettigt! När vi kom upp på bergskammen tappade vi nästan andan av den fantastiska utsikten. Vi fortsatte till Arure där vi käkade lunch och sen tog vi bussen hem.

IMG_6610

Dag två tog vi morgonbussen till Arure och promenerade till Las Hayas, vidare över några terrassodlingar upp till Cercado där vi åt lunch och pustade ut i skuggan. När vi hämtat kraft gick vi ner i dalen Barranco de la Matanza, tillbaka till Valle Gran Rey och det var rätt tufft. Långa passager brant nedåt (och brant på sidan!) och man måste vara fokuserad. Här skulle det inte vara så kul att ramla…. När vi kom ner, sen eftermiddag i den lilla byn Lomo del Balo var vi sååå trötta och bara längtade efter att få slänga oss i havet.

IMG_6628

En dag gick vi till det lilla vattenfallet vid Barranco de Arure (som du har skrivit om) och det var också fint. Vi hyrde bil en dag och åkte runt ön och runt i Garajonay där vi gjorde några vandringar, bl.a upp till Alto de Garajonay. Vi tyckte dock att den södra delen av ön var trevligare även om Vallehermoso var riktigt mysigt. Sista vandringen blev upp till det heliga berget Fortaleza (från Chipude) och det var såå vackert! Sen åt vi en kanonlunch på Sonias i Chipude.

Ja, vi gillade verkligen La Gomera. Mina förväntningar var högt ställda och infriades med råge. Så trevliga människor överallt, så coolt och fritt från kommersialism. Vi var på pianobaren några kvällar nere i La Playa och lyssnade på bra musik och gladdes åt alla fria, glada och vänliga människor som dansade och sjöng med.

Vi kommer att återvända till La Gomera.

/ Kina och L-G Edin från Luleå

FullSizeRender

Gästbloggare: Jonas Söderblom, del 2

Det här är en fortsättning på gästbloggaren Jonas Söderbloms inlägg. Del 1 publicerades den 11 februari. Jonas var nyligen på La Gomera med sin fru Cecilia och delar generöst med sig av sin reseberättelse här på Gomerabloggen. Här kommer fortsättningen:

Nästkommande dag skulle komma att tillbringas i bilen. Vi startade på förmiddagen och åkte först till San Sebastián – öns största stad som vi anlände till med färjan några dagar tidigare. Vi tog en promenad genom staden men tyckte inte att den var särskilt lockande så snart bar det av igen, bilen sköt fart upp bland molnen, genom tunnlar och förbi små samhällen. Snart passerade vi Hermigua och vidare till Agulo och Las Rosas. Där lämnade vi den vindpinade nordöstra kuststräckan och svängde in mot öns mitt igen, färden gick uppför tillbaka mot nationalparken Garajonay och ner på andra sidan innan vi nådde den numera ganska bekanta vägsträckan ner till Tecina vid Playa de Santiago.

20150131_100931
Hamnen i San Sebastián

Jag hade inhandlat en vandringsbok La Gomera and southern Tenerife – car tours and walks av Noel Rochford som jag suttit och dämpat min resfeber med innan vi lämnade Sverige. Vi ville ge den norra sidan av ön en chans också och i bergen kring Vallehermoso fanns det par intressanta vandringsleder. Vi valde den som gick upp till kapellet Ermita Santa Clara vidare längs bergsryggarna bort till Playa de Vallehermoso och tillbaka i en cirkel. Så vår näst sista dag bar det återigen iväg över nationalparken och ner på andra sidan, fullastade med mackor, frukt och massa vatten. Vi parkerade vid busstationen på det lilla torget i byns mitt och följde därefter exakt de instruktioner som angavs i guiden. På några bänkar invid torget satt ett gäng gamlingar och diskuterade högljutt, ett par ungar jagade varandra kring en lekplats med gungor och några män satt och blängde på oss när vi kom gående med våra ryggsäckar och kängor. De hejade dock glatt när vi nickade åt dem.

Vi gick förbi kyrkan och upp till den avsides belägna kyrkogården där guiden visade oss fram till en oansenlig skylt med orden ”Santa Clara” och en pil som vette mot den första lilla stigningen upp i bergen. Vi gav oss av och snart kändes det som om vi gick i någons trädgård, hade vi inte haft guiden i vår hand hade vi aldrig självmant vågat gå i den riktningen där vi snek utanför dörren till två ensamstående små hus. Till slut övergick stigen till en bredare led och i guiden läste vi att vi efter 40 minuter skulle komma fram till en reservoar och en rund stenlagd yta där citat; ”Falcons hover overhead”. Vi stannade vid denna stenbeläggning och tittade oss omkring och mycket riktigt; åtminstone två rovfåglar svävade i luften ovanför oss i den lilla dalen… – vilken magisk guide! Leden blev åter en stig när vi korsade en uttorkad flodfåra och vi klev rakt in i en flock getter som skuttade åt alla håll innan vi trampade vidare upp för den allt brantare sluttningen. Jag började få ”Arurevibbar” efter onsdagens tokvandring från VGR men stigen blev aldrig riktigt så utmanande och vi passerade en grönskande liten skog innan vi plötsligt stod på krönet precis nedanför toppen ”Teselinde” som nådde knappt 900 möh.

I dalgången som sluttar ner mot Vallehermoso
I dalgången som sluttar ner mot Vallehermoso

Vi passerade vid kanten av ravinen strax under toppen och kom fram till en utkiksplats vid kapellet Santa Clara med magnifik vy över havet västerut. Vid klart väder hade vi enligt uppgift kunnat se både La Palma och El Hierro men denna dag låg molnen tunga över havet. Bakom kapellet fanns ett litet grönområde där någon verkade bo – det fanns vattendunkar och kokkärl och på en sten hade man lagt ut frukt och öl tillsammans med en prislista. Vi såg inte till någon och valde att lämna platsen via en större grusväg som sakta men säkert tog oss ner mot lägre mark. Vi passerade ytterligare ett kapell (Ermita de Coromoto) och nådde efter ca 3 timmars vandring till miradoren ”Buenavista” med utsikt ner över Playa de Vallehermoso. Härifrån såg vi även ut över hela dalen upp mot Vallehermoso och hur molnen över de omgivande bergen sakta men säkert sänkte sig ner över dalen. Vi anade faktiskt med blotta ögat hur molnen sjönk och vi beslöt oss för att ta oss ner längs den sista utförslöpan innan de var över oss.

Sjunkande moln över Vallehermoso
Sjunkande moln över Vallehermoso

Nerstigningen var inte riktigt lika brant som den mot Valle Gran Rey men det var stenigt och vi ville inte hamna i en vit soppa där vi riskerade att inte se någonting framför oss. Så på väg ner för stigen slängde vi ett öga ut över havet och såg hur en väldig vit vägg plötsligt var på väg mot oss även därifrån, och en engelsman som vi mötte på stigen kommenterade det hela med ”Who put the sea on fire?”. Fem minuter senare befann vi oss omgivna av dimma och promenaden nerför berget blev lite vanskligare än vad vi hade tänkt oss från början. Trots detta fortsatte vi ändå att möta på vandrare som var på väg upp för berget, fast beslutna om att trotsa den dåliga sikten. Vi kom säkert ner till asfaltsvägen in mot Vallehermoso och gick i lätt duggregn längs den botaniska trädgården vid dalens botten och efter 4,5 timmar var vi tillbaka vid bilen.

Sista dagen tog vi en kortare promenad längs kusten, österut från hotellet. Vi passerade tre mindre stränder och nådde fram till en dalgång med bananplantager och betande getter. På många platser – framför allt vid stränderna – såg vi en mängd små tält uppsatta i skydd av buskar och naturliga grottor i bergen. Speciellt vid en strand där vi räknade till över 20 tält vilket såg ut som ett väl fungerande litet samhälle med eldstäder och klädstreck och matplatser. Vi beslöt oss för att inmundiga lunchen vid en av dessa stränder men satte maten vrångstrupen då vi plötsligt såg oss omgivna av ett gäng nakna människor som ogenerat kastade sig i havet. Inga konstigheter, ingen blygsel – vi käkade upp vår mat och drog oss rodnandes tillbaka mot vårt väldigt påklädda hotell.

Jonas & Cecilia Cramby Söderblom februari 2015

Gästbloggare: Jonas Söderblom, del 1

I dag har jag finbesök här på Gomerabloggen. Gästbloggare är Jonas Söderblom, som nyligen var på La Gomera och vandrade tillsammans med sin fru Cecilia. Missa inte de fina bilderna. Extra spännande, tycker jag, att läsa om vandringar på delar av ön där jag själv inte har vandrat, eftersom jag inte är bilburen och därför i allmänhet bara vandrar i närheten av Valle Gran Rey. Här kommer första delen av Jonas berättelse:

Jag och min fru lämnade Sverige i slutet av januari 2015 för att tillbringa en vecka på den lilla ön La Gomera, en resa i avslappningens och motionens tecken. Det här blev starten på mitt 40-årsfirande som är tänkt att pågå med flera resor under året, b.la med en resa till Bruksvallarna i Härjedalen under sommaren samt en tur till Skottland under tidig höst. Resan mot La Gomera omfattade en något utdragen transfer från ön Teneriffa, allt som allt tog det 15 timmar innan vi stupade i säng på hotellet invid Playa de Santiago. Allt hade dock gått smidigt trots den långa restiden.

I soluppgången morgonen efter bekantade vi oss med omgivningarna och hämtade ut vår lilla hyrbil som utan knussel skulle komma att släpa oss runt nästan hela ön under veckan som kom. Vi åt en rejäl äggbaserad bufféfrukost, snörade på oss kängorna och satte oss att köra upp till Garajonay på slingriga vägar – en resa som på bara en halvtimme förflyttade oss från strålande solsken och dryga 20 grader till dis och dimma och en snål vind som fick oss att inse att kortärmat inte var att tänka på för stunden. Solen kämpade sig dock fram mellan dimsjoken medan vi rustade oss med polotröjor, jackor och långbyxor.

Trots det något kärva klimatet på dryga 1000 m höjd var det en hel del folk i omlopp uppe i bergen. Vi mötte flanörer i finkläder och flipflop, leriga mountainbikecyklister och tyska vandrare med gåstavar i högsta hugg. Även en brittisk joggare som sprang om oss på vägen upp mot högsta toppen (1484 möh) där dimman låg tät. Vi fortsatte därför ner på andra sidan och mötte solen igen när vi kommit ner ett par hundra meter. Längs återfärden mot parkeringen mötte vi flera arbetslag som höll på att såga ner och flisa träd som förstördes under den stora skogsbrand som härjade i nationalparken för ett par år sedan. Dessa arbetslag fick ideligen avbryta sina åtaganden då vandrare och cyklister i en strid ström passerade deras arbetsplatser. Två timmar senare var vi tillbaka vid bilen och vi for rakt ner till solen på Playa de Santiago igen. En risotto med skaldjur och en kall öl senare låg vi vid poolen och laddade för den betydligt mer krävande uppgift som vi stod inför kommande dag.

20150128_111218
Utsikt i närheten av Igualero

Utrustade med kläder för alla former av väder samt matsäck och mycket vatten körde vi via bergen ner till Valle Gran Rey, en resa på en dryg timma. Vi parkerade bilen invid vägen i höjd med Ermita del los Reyes och promenerade nerför dalgången ca 1 km till den branta stigning som inledde vandringen bort mot Arure, inspirerade av Jennys inlägg och beskrivning av turen på Gomera.nu. Knappt hade vandringen börjat i morgonsolen på sluttningen innan den långärmade tröjan åkte av och svetten började rinna. Det tog en dryg timma uppför innan vi nådde det ensamma trädet ovanför VGR och kunde äta välförtjänta mackor samt språka med en pigg engelsk herre som liksom skuttade runt däruppe utan minsta antydan till trötthet efter den våldsamma stigningen. Vandringen fortsatte längs med sluttningarna till vänster om huvudstigen vidare över krönet och utsikten blev allt mer imponerande. Vi såg serpentinvägen ner mot dalen med bilar som små glittrande prickar i solskenet och på andra sidan dalen hängde stora vita moln på toppen av bergsväggarna. En regnskur med en kall efterföljande vind kom över oss och vi bylsade på oss igen, bara för att snabbt åter bli svettvarma.

Så höll vi på resten av vägen fram till byn – av och på med kläder i takt med att vädret skiftade mellan sol, moln, regn och sol igen. Vi nådde en grusad bilväg som tog oss den sista biten in mot Arure och vi vände då vi fick asfalt under våra fötter och begav oss tillbaka samma väg som vi kom. Vi trodde att hemvägen skulle gå enklare då vi redan gjort den värsta stigningen upp ur dalen, men nerstigningen skulle visa sig bli en minst lika stor pärs. Knäna värkte och trötta vrister fick slita ont över det ojämna underlaget innan vi 5,5 timmar senare lastade in våra ledbrutna kroppar i bilen igen. Trötta men stolta över ett gott dagsverke somnade vi redan innan kl. 21 den kvällen…

Vi hade tänkt vila dagen efter men konstigt nog kände vi oss fräscha efter våra nära nog 10 timmars sömn (!) så vi stack iväg upp i bergen igen. Denna dag var det dock riktigt dimmigt och kallt på hög höjd så vi letade upp en vandringsled som inte var alltför lång i Laguna Grande och parkerade bilen innan vi gav oss av ner i den skyddande lagerskogen.

Vid Laguna Grande
Vid Laguna Grande

Det var som att gå in i ett svalt växthus, helt vindstilla och tyst sånär som på någon enstaka fågel som satt och pep inne bland de fuktiga träden. De första 20 minuterna av promenaden var magiska, sedan sprack skogen upp i en stor glänta och vi bevittnade ytterligare hur hårt branden slagit mot omgivningarna. Ett arbetslag med skogsarbetare satt och kurade i en vit pickup och nickade åt oss medan vi fortsatte uppför i terrängen via en ganska sönderkörd grusväg. Överallt fanns det väl utmärkta stigar som verkade leda till i stort sett alla delar av ön och möjligheten att ta sig fram till fots även över de mest kuperade och otillgängliga platserna på ön lockade. Men vi var ej utrustade för några större vildmarksäventyr så snart stod vi på parkeringsplatsen igen och vände tillbaka mot kusten. Vi återfick värmen med hjälp av bad och sol och började smida planer inför kommande dag. På kvällen fascinerades vi över kaoset under buffémiddagen – finklädda damer och herrar som trängde sig samt gärna åt med händerna direkt från de framdukade faten. Vi åt upp snabbt och retirerade till vårt rum.

/Jonas & Cecilia Cramby Söderblom februari 2015

Fortsättning följer i del 2, som kommer på fredag.