Kategoriarkiv: Vandring

Vandring från Arure till Mirador de Alojera

Förra vintern blev det inget vandrat för mig, eftersom min skröpliga kropp inte ville gå alls. Sedan några månader tillbaka har jag dock en ny höftled (Här kan du läsa om min höftoperation om du är nyfiken.) så nu kan jag gå igen. Jag känner mig inte i form för att göra några heldagsvandringar och gå hela vägen upp ur Valle Gran Rey-dalen som jag har gjort tidigare, men kortare turer går bra. Så när Ingalill frågade om jag ville följa med på en tur i fredags så tackade jag ja.

Vi tog åttabussen från Valle Gran Rey till Arure. Det är inte ofta jag masar mig iväg så där tidigt på morgonen, men någon gång ibland kan det vara värt besväret :-) I Arure finns tre busshållplatser. Den första vid restaurangen El Jape, som jag alltid har sett som huvudbusshållplatsen i Arure; det är där de flesta kliver av och på, en i centrala Arure (Arure Centro kan den kanske heta) och sedan den som heter Acardece, som var den där vi klev av den här dagen. Vi höll på att inte komma av bussen för att stoppknapparna i bussen strulade, men det gick bra till slut.

Det var kallt uppe i Arure den här morgonen. Det kom rök när vi andades och vi gissade på en temperatur på 8–9 grader. Jag går alltid i shorts, men jag brukar ha långa strumpor i vandringskängorna som går att dra upp ända till knäna, och de kom väl till pass den här morgonen. (Japp, det är fult men det bjuder jag på.) Och så är det bara att hasa ner strumporna igen när solen börjar värma. Perfekt.

Vi började gå på högra sidan av bilvägen om man kommer nerifrån Valle Gran Rey. Ganska snart kom vi till en skylt där det står Mirador Piedra Hincada. Där finns en vandringsled att gå. Vi hade kunnat gå den leden rakt av men Ingalill är fena på att gå på upptäcktsfärd på nya stigar där ingen annan går. Och jag hängde glatt på, så vi hamnade snart på en skogstur utanför leden.  

Så småningom hade kom vi upp på bilvägen igen alldeles vid Mirador de Alojero. Det här tog kanske en och en halv timme, och det går alltså alldeles utmärkt att gå den vanliga vandringsleden dit utan att göra några avstickare.

På Mirador de Alojero tog vi paus och åt matsäck.

Och tittade på utsikten förstås. Det är La Palma som syns vid horisonten.

Därefter gick vi tillbaka mot Arure, nu med havsutsikt.

Men vi fick även se berg, La Fortaleza till exempel …

… och fält och dalar.

Vi var tillbaka på busshållplatsen i Acardece vid 11.30, där vi fick vänta i en halvtimme innan bussen dök upp och tog oss ner till Valle Gran Rey igen.

En alldeles lagom tur för den här tanten. Trots att vi inte gick så långt så fick jag ändå se så många olika typer av natur: skog, berg, fält, dalar, palmer och hav. Just variationen tycker jag är en av de stora fördelarna med att vandra här på La Gomera, förutom att det är så vackert förstås.

Nu är jag förkyld, så det blir varken några korta vandringar eller ännu kortare promenader för närvarande utan jag håller mig stilla nere i dalen.

Utflykt till Playa de Santiago

Jag skrev ju om båtresan till Playa de Santiago som jag gjorde i soluppgången en dag i förra veckan. I det här blogginlägget berättar jag om när jag väl kom dit.

Det första som slog mig i Playa de Santiago var hur extremt lugnt det var. Den upplevelsen påverkades förstås av att jag var framme före nio på morgonen, men det var inte en själ på stranden eller någon annanstans ute heller. De enda människor jag såg var de som satt och åt frukost på sina balkonger.

Playa de Santiago är betydligt mindre än Valle Gran Rey. Wikipedia säger faktiskt att det bara bor 1100 personer där, medan det bor drygt 4000 i Valle Gran Rey (Det vore kul att se siffror på hur många fler än så som är i Valle Gran Rey under vintern. Måååånga lär det vara!).

Havet och bergen är lika närvarande som i Valle Gran Rey. Det finns ett antal kvarter med hus precis nere vid stranden. Det är byns kärna. Det är där de flesta restaurangerna och butikerna finns. Det finns ett torg, och på kvällen skulle det vara konsert på en scen som jag uppfattade som tillfälligt uppbyggd. Det finns ett Spar och flera andra matbutiker. Jag åt inte på någon restaurang den här dagen, men det fanns ganska många längs strandpromenaden, och flera såg mysiga ut. Det såg inte ut att vara lika vegovänligt som i Valle Gran Rey dock.

Jag gick en bit längs vägen som går upp ur byn. På vänster sida av vägen om man kommer från stranden finns en del av byn som inte är helt olik La Calera här i Valle Gran Rey, fast mindre: hus som ligger vid foten av berget och även en bit upp på berget, trappor, avsatser, söta gränder.

På höger sida av vägen kan man gå upp för en lång trappa. Det här är också en utgångspunkt för att vandra från Playa de Santiago. Där är skyltat för vandrare med avstånd till San Sebastián och andra platser på ön, och vandringsleden är markerad i naturen. Utsikten från den här trappan gick inte av för hackor.

Så småningom kom jag upp på bilvägen igen. Här finns också någon restaurang och till höger ligger hotellet Jardín Tecina, där många golfare bor eftersom La Gomeras enda golfbana ligger alldeles bredvid. Det fanns vägskyltar mot Playa de Tapahuga och Playa del Medio, och eftersom jag tidigare nere på stranden hade funderat på om jag skulle gå till (någon av) de stränderna under dagen, fast då längs med vattnet, så tänkte jag att jag lika gärna kunde ta den här vägen dit, och så kunde jag ta strandvägen tillbaka.

Jag gick alltså längs med bilvägen genom golfbanan och fick så småningom den här snygga utsikten över Playa de Tapahuga:

Jag gick dit. Det var fortfarande förmiddag och jag fick ha den här stranden helt för mig själv i åtminstone någon timme innan någon annan människa visade sig där. En riktigt skön upplevelse.

Ingen är här

 

Förutom jag.

 

Och ingen annan.

Jag fick inte uppfattningen att det brukade vara någon direkt trängsel på den här stranden annars heller. Jag stannade där ett par, tre timmar, och som mest var det tre sällskap förutom jag som var där. Jag låg och läste på stenstranden, badade ett par gånger – det var svårbadat med stenarna; jag badade i vattenbrynet – och så åt jag min medhavda lunch. Det var varmt, och jag hade absolut haft nytta av något som kunde ge skugga.

Vandringsleden längs med vattnet som jag hade tänkt gå tillbaka hade en varningsskylt som sa att det är risk för ras och att man går där på egen risk. Och eftersom jag har blivit feg med sådant på sistone, och inte heller går till Finca Argayall i Valle Gran Rey längre – den vägen är också varningsskyltad på grund av rasrisk – så valde jag att gå upp längs bilvägen igen och samma väg tillbaka.

Det var varmt att gå och när jag kom tillbaka ner till den delen av byn som jag liknade vid La Calera så blev jag sittande länge i skuggan under ett träd och läste. Och så gick jag tillbaka till den centrala delen av Playa Santiago. Jag promenerade runt en stund till där nere, för att se de kvarter som jag missade på morgonen, köpte vatten och frukt i en mataffär, hängde en stund i en park – eller ett utegym var det faktiskt – och åt mellanmål. Sedan gick jag till stranden, tog ett dopp, satte mig på en mur och läste någon timme, och så var det dags att ta båten hem till Valle Gran Rey igen.

Det finns flera vandringar som utgår från Playa de Santiago, och med den nya båtlinjen är det lätt att gå dem även om du har din bas i Valle Gran Rey. Bara att ta båten på morgonen, vandra hela dagen, och så båt hem igen. För dig som är lite mer hardcore går det också att vandra hela vägen mellan Playa Santiago och San Sebastián. Enligt den röda vandringsboken som jag brukar nämna här på bloggen ska den vandringen ta sju timmar. Då går det alltså för dig som har den läggningen att ta båten till San Sebastián på morgonen, vandra till Playa de Santiago på en dag och sedan ta båten tillbaka till Valle Gran Rey på kvällen. Själv var jag alldeles nöjd med min lilla vandringstur till Playa de Tapahuga.

Det blev en skön utflyktsdag som avslutades med en mysig båtresa rakt in i solnedgången.

Gästbloggare: vandring till Roque de Agando

I dag gästbloggar Eric Eklund här på Gomerabloggen. Eric är i Valle Gran Rey för andra gången just nu, den här gången i sex månader. Det är inte utan att jag är lite avundsjuk. Det blev ju inga vandringsinlägg från mig den här vintern och därför är jag glad att Eric delar med sig av en vandring som han och hans fru gjorde till Roque de Agando tidigare under vintern. Visst ser det härligt ut – och vilka fantastiska bilder! Tack Eric för blogginlägget! Eric bloggar annars på sin blogg vardagsprat.

Efter att ha vandrat i princip alla leder på hemmaplan runt Valle Gran Rey så tyckte vi att det var dags att utöka vårt revir. Efter att ha konsulterat vår vandringsbok bestämde vi oss för att ta bussen till sockertoppsberget Roque de Agando för att undersöka den delen av ön. Roque de Agando är ett känt landmärke med en mörk historia. Under en skogsbrand 1984 blev 20 personer omringade av eld när vinden plötsligt vände. De tog sin tillflykt till berget men värmen var så stark så ingen av de 20 överlevde. Vid foten av berget står idag ett monument till deras minne.

Berget och dess omgivningar är en fantastisk plats med vyer som är helt fantastiska. Eftersom den ligger längs vår busslinje så är det ganska enkelt att ta sig dit. Enda svårigheten är att ta sig ur sängen och till bussen i tid på morgonen.

När vi klev av bussen runt 9 så var det fortfarande lite kyligt i luften. Den helt molnfria himlen indikerade att det snart skulle bli rejält mycket varmare. Vår vandring började med en rejäl utförsbacke. Att gå nerför är oftast värre för knäna än att gå uppför. Här var dock lutningen ganska behaglig så det var inga bekymmer. Efter 20 minuters vandring i terräng med mest buskar ändrades omgivningarna och vi befann oss i en jättefin tallskog. Här är tallbarren uppemot 20 centimeter långa och ligger i drivor på marken. Det är som att gå på halm, mjukt och skönt, men lite halkigt.

Efter knappt två timmars vandring kunde vi skönja hus lite längre ner. Vi hade då kommit fram till La Laja. Byn som är ganska liten ligger djupt ner i en dal och känns väldigt isolerad. Att vandra längs den lilla bygatan är nästan som att gå i ett växthus. Helt vindstilla och en värme som var bedövande. Uppenbarligen var detta perfekta förhållanden för allt som växer, överallt var det grönt och lummigt.

Vid La Laja var det slut på nedförsbacken, nu var det uppåt som gällde. När vi väl snirklat oss ur byn så började vårt sicksackande upp mot den första åsen. Nu var det kaktusar och småbuskar som kantade vår väg. På grund av vårt maniska fotograferande tog vandringen uppför en del tid. Trots att vi vid det här laget varit på ön i över tre månader upphör vi aldrig att förundras över naturen och vyerna.

När vi klarat av den ganska långa och krävande vandringen uppför var vi framme vid Degollada de Peraza. Vandringen hade tömt oss på en del energi så vi bestämde oss för att stanna och luncha på den lilla restaurangen som ligger där. På grund av en intern kommunikationsmiss hade vi inte fått med oss nog med pengar till både mat, öl och bussfärd hem. Efter ett snabbt rådslag prioriterades mat och öl.

Mätta och belåtna vandrade vi snart vidare. Vid det här laget hade vi avverkat två tredjedelar av hela turen. Leden gick längs en ås, och det var relativt lättpromenerat utan några höjdskillnader. Nu var det de typiska enbuskarna som dominerade landskapet och långt under oss kunde vi se Atlanten. En helt storslagen utsikt!

Ett par kilometer senare kom vi fram till kyrkan: Ermita de Nuesta Señora de las Nieves.
Eftersom vi inte hade några busspengar så hade vi heller ingen buss att passa. Vi tog därför tillfället i akt och lade oss ner för en liten vilopaus. Pausen var kanske inte helt nödvändig, men känslan att ligga i gröngräset och ”bara vara” är oemotståndlig.

Från kyrkan var det nu bara ett par kilometer kvar till målet vid  Roque de Agando. Dessa sista kilometer gick igenom en tät och lummig skog av lagerträd. Det är inte riktigt samma träd som de vi får lagerblad till matlagning från. Bladen är dock identiska så vi plockade lite för att ta hem och torka och prova att ha i maten.

Väl framme vid målet så började vi genast lifta. Det var ännu inte mörkt, men när skymningen kommer så går det ganska fort. Att bli ståendes utan lift var inget alternativ som verkade så värst lockande. Som tur så behövde vi inte vänta länge innan vi fick lift av ett jättetrevligt tyskt par. De körde en stor van med en soffa där vi kunde breda ut oss. Dessutom så körde de oss nästan ända fram till dörren. Det kan man kalla en perfekt avslutning på en perfekt dag.

PS från Jenny: Om du har den senaste upplagan av den röda vandringsboken, den från 2014, så är det här en variant på vandring nummer 4, som börjar och slutar i Degollada de Peraza. Vandringsboken på svenska har en variant på den här vandringen nummer 1.1. Jag frågade även Eric vad busshållplatsen heter som man ska åka till om man vill gå den här turen, och han trodde att den heter Los Roques.

Vandringstips och annat – fem frågor till Lisa

Jag intervjuade ju Lisa här på bloggen i januari, och hon hade så mycket att berätta att jag inte fick med allt i det blogginlägget. Så här kommer några matnyttiga bonustips från Lisa.

Kan du tipsa om några vandringar med utgångspunkt i Valle Gran Rey?

  • Ta taxi till Pastrana (en by inte så långt från Playa de Santiago, och där det finns en mysig restaurang) och gå upp till Benchijigua och sedan vidare till Degollada de Agando. Därifrån kan man ta buss 1 tillbaka till Valle Gran Rey (eller San Sebastián). Om man inte vill lifta förstås.
  • Ta bussen från Valle Gran Rey till Degollada de Agando. Gå ner via Benchijigua till Pastrana. Ät på restaurangen (se till att det inte är måndag, för då är den stängd). Ta en taxi till Playa de Santiago och ta Tina-båten tillbaka – som inte går alla dagar, så kolla upp vilka dagar man kan göra det här.
  • Gå från Epina till Santa Clara, som ligger norr om Vallehermoso. Till Epina kan man åka buss från Valle Gran Rey. Då kliver man av vid Apartacaminos och tar bussen mot Vallehermoso och kliver av vid Epina. I Epina finns det källor och om man dricker vattnet där ska man enligt sägnen bli både både vacker och lycklig, typ. Inget dåligt sätt att inleda en vandring.

Vilket är ditt bästa utflyktstips för den som inte vill vandra?

För den som inte vill eller kan vandra tipsar Lisa om en busstur som ordnas av Timah, som annars mest anordnar vandringsutflykter. Men en gång i veckan har de en guidad örundtur med buss där man får man lära sig mycket om ön. De guidar på tyska och engelska.

Är det något som har förändrats i Valle Gran Rey under de nio år som du har åkt hit?

Det är färre hippies numera. Och i år är det fler skandinaver här, särskilt svenskar, och bland dem finns även fler yngre och barnfamiljer. Det är kul, tycker Lisa, att de visar sina barn den vackra naturen och inte bara ligger vid en pool någonstans. Det är också kul, tycker hon, om det blir mer blandning mellan olika nationaliteter och inte bara tyskar.

Vad är det bästa med La Gomera?

Klimatet och naturen. Och att det är så lätt att få kontakt med människor.

Det är också ett utmärkt ställe att åka till som ensam kvinna. Det är ingen kriminalitet och man behöver inte vara rädd för något och man lär känna andra kvinnor som också åker ensamma hit, för det är vanligt här.

När på året ska man vara på La Gomera?

Lisa har flera gånger varit på La Gomera från november till februari, och hon tycker att november är den allra bästa tiden att vara här. Då är det bäst klimat och inte alls lika mycket turister som runt jul.

Lisa bloggar också om vad hon har för sig på La Gomera. Här hittar du hennes blogg.

Lisa om Vallehermoso och Playa de Santiago

Jag måste erkänna att den här bloggen har ett lite väl Valle Gran Rey-inriktat perspektiv, och i år är det ännu värre än vanligt eftersom jag inte vandrar och faktiskt inte har varit uppe ur dalen en enda gång sedan jag kom hit för en månad sedan. Snart får jag kalla den för Valle Gran Rey-bloggen i stället för Gomerabloggen.

För att motverka det snäva perspektivet frågade jag svenska Lisa om jag fick intervjua henne, och det fick jag. Hon har varit mycket i Valle Gran Rey, men till skillnad från mig rör hon sig även över andra delar av ön. I dag satt vi på min terrass i La Calera och drack te, och jag fick höra allt om vad hon har haft för sig sedan hon kom hit i november.

Lisa bloggar också om sina vistelser på La Gomera. Det här är tredje vintern som hon är här en längre period. Fyra månader har det blivit varje vinter sedan hon gick i pension. Men även innan dess brukade hon åka hit på semester. Sammanlagt har hon varit här nio gånger. Första gången åkte hon charter till La Gomera i en vecka. Eftersom veckan inkluderade övernattning på Teneriffa på både nerresan och hemresan så blev det inte många dagar på plats, men den korta tiden hann alltså ge mersmak. Lisa brukar resa ensam till La Gomera, och hennes man brukar komma ner en något kortare period, runt sex veckor.

Den här vintern har Lisa bott på flera olika platser i Valle Gran Rey, men hon har även bott en dryg vecka i Vallehermoso och en vecka i Playa de Santiago. Och så vandrar hon ofta, runt tre gånger i veckan brukar det bli. Lisa var ingen vandrare innan hon började åka till La Gomera, men här har hon lärt känna ett gäng som gillar att vandra och som har varit här i många år och därför har koll. Så Lisa började följa med på vandringarna.

Fina vandringar i Vallehermoso

Tillsammans med två kvinnor som Lisa har lärt känna i Valle Gran Rey hyrde hon en lägenhet i Vallehermoso i elva nätter. Stället där de bodde heter Pensión Hostal Casa Amaya på booking.com, där Lisa hittade det. Det hade en mysig trädgård och ägaren var supertrevlig. Däremot strulade det lite med rummen, så de fick inte de rum som de faktiskt hade bokat och lägenheten där de bodde var så där, bland annat för att ett av rummen saknade fönster.

Tanken med att vara i Vallehermoso var framför allt att vandra. Lisa berättar att de vandrade nästan varje dag. Den finaste vandringen var från Garbato via Roque Blanco och Roque Cano. Då tog de taxi från Vallehermoso till Garabato och gick mot Cruz de Tierno men inte ända fram för innan dess kommer man till Roque Blanco, och där finns en restaurang som Lisa rekommenderar. Bra mat i stora portioner och trevlig personal. Dock är den stängd på måndagar. Därifrån gick de ner till Roque Cano och så småningom vidare ner till Vallehermoso igen. Lisa bedömer att de här vandringen tog runt fyra timmar i lugnt tempo. Plus restaurangbesöket och lite fler raster.

Och så konstaterar vi att de som skriver vandringsböckerna går betydligt fortare än vad vi själva brukar göra. När jag tittar i röda vandringsboken (här på plats i Valle Gran Rey har jag nu köpt den nya upplagan på engelska från 2014 som inte går att köpa i svenska internetbokhandlar) stämmer det här ungefär överens med vandringen som har nummer 47. Och i den vandringsbok som finns på svenska och heter Vandra på La Gomera så har den här vandringen nummer 5.4.

Det Lisa berättar om Vallehermoso i övrigt, alltså själva byn, stämmer bra överens med min egen bild av den från två korta besök där: den är snabbt avklarad. Det finns två restauranger, varav ingen är jättebra. Det finns två caféer på torget, och Lisa avslöjar att det till höger har bäst kaffe. Det finns två bra mataffärer, en Spar och en annan. En av Lisas vänner är vegetarian, och hon tyckte inte att det fanns särskilt mycket mat för henne på restaurangerna. Så jag tänker så här om du vill bo i Vallehermoso:

  1. Om du gillar att vandra så är Vallehermoso en bra utgångspunkt.
  2. Om vandring inte är din grej så kan en dagsutflykt till byn duga bra.
  3. Se till att du har en lägenhet så att du kan laga din egen mat, och särskilt om du vill äta vegetariskt.

Lisa och hennes vänner hade tur med vädret och det var soligt och rätt så varmt under hela vistelsen. Normalt är det kallare och regnigare i Vallehermoso än i Valle Gran Rey.

Foto av Vallehermoso: Lisa Kotzur.

Playa de Santiago

Playa de Santiago ligger längst söderut på La Gomera. Jag har inte varit där. Du som brukar läsa den här bloggen vet att jag brukar prata om att jag vill ta mig dit, men att det aldrig blir av för att jag är så lat när det gäller att resa.  Men Lisa har varit där och hon berättar hur man kommer dit:

Hur åker man från Valle Gran Rey till Playa de Santiago?

Ett par dagar i veckan kan man åka båt med Excursiones Tina, som ordnar valsafari och som då passerar Playa de Santiago. Kolla med dem vilka dagar som gäller just nu om du vill åka. Även Yani, en annan liknande utflyktsarrangör passerar Playa de Santiago ibland, så kolla deras schema också om du vill åka.

Man kan också ta buss nummer 6 från Valle Gran Rey. Det är den buss som går till flygplatsen. Och med den får man inte åka någon annanstans än just till flygplatsen. Därifrån tar man sedan buss 7 till Playa de Santiago.

På hemvägen tog Lisa och maken, som var med i Playa de Santiago, buss 7 till San Sebastián och sedan buss 1 till Valle Gran Rey. Detta för att det annars hade blivit så lång väntetid med bussbytet om de hade åkt via flygplatsen. Lisa varnar även för att bussen kan bli full på väg upp från Playa de Santiago om man vill hoppa på vid någon av hållplatserna på vägen, eftersom det är en liten buss.

Jag har en hög tröskel för dessa bussbyten, men det där med båten låter ju inte så jobbigt. Vilken vinter som helst nu kommer jag att åka till Playa de Santiago :-)

Playa de Santiago – bästa vädret på La Gomera

I Playa Santiago bodde Lisa och hennes man i en lägenhet i Apartamentos La Banda. Hon beskriver det som att lägenheterna liksom ligger på en hylla ovanför byn – lite som La Calera här i Valle Gran Rey. Hon tyckte att de bodde mycket bra där med utsikt både över vattnet och över byn. Det enda negativa var att sängarna inte var så bra.

I Playa de Santiago finns flera restauranger och alla var bra enligt Lisa. Det finns också bra mataffärer, både en Spar och flera mindre butiker. Vädret är ofta bättre än i Valle Gran Rey.

I utkanten av Playa de Santiago ligger även golfhotellet Hotel Jardín Tecina, där man kan bo om man vill ha en lite lyxigare semester.

Foto av Playa de Santiago: Lisa Kotzur

Tre vandringar med Playa de Santiago som utgångspunkt

Inte så långt från Playa de Santiago ligger byn Pastrana, som har en restaurang som Lisa beskriver som La Gomeras mysigaste. Lisa och maken vandrade dit och hem, vilket var en tur på ett par timmar i en riktning. Restaurangen är stängd på måndagar. Om man inte vill vandra så kan man ta en taxi till restaurangen.

En annan vandringstur är att ta buss 3 från Playa de Santiago till Alajeró och vandra till Imada därifrån. Från Imada kan man sedan ta samma buss tillbaka till Playa de Santiago.

Lisa och maken vandrade även  från Playa de Santiago till Playa del Medio och Playa de Tapahuga och sedan tillbaka samma väg. Det är inte någon lång sträcka men ganska besvärlig vandring. Låter roligt, tycker jag. På de här stränderna bor det folk i grottor, och när Lisa har varit där tidigare så har hon till och med träffat på en svensk kvinna som bor så.

En liten bergspromenad

Även om jag inte kan göra några längre vandringar just nu så blir det i alla fall kortare promenader. Eftersom jag bor i La Calera är jag redan på berget, vid fotänden av La Mérica för att vara specifik. Så om jag vill ha en bergspromenad är det bara att börja gå.

Jag behöver bara gå fem, tio minuter för att komma till starten av vandringsleden som går upp till Arure. Eftersom jag redan är en bra bit över havet blir det schyst utsikt direkt. Så här ser det ut om jag tittar mot Vueltas.

Om jag går vandringsstigen uppåt i kanske en kvart så kommer jag snart till en vägskylt där det går att, i stället för att fortsätta uppåt, ta vänster och gå ner längs en annan mindre stig. Det blir min reträttväg, men först fortsätter jag oftast uppåt en liten bit till – jag vill ju ha ännu bättre utsikt.

När jag har sett mig mätt för stunden vänder jag ner och går den alternativa stigen tillbaka. I år är den tyvärr inte lika njutbar som förra året eftersom det pågår byggarbeten och den egentliga vägen är stängd. Det blir en kort sträcka på en ännu mindre stig, men sedan är jag tillbaka i La Calera igen, med utsikt ner mot La Playa.

Att få prassla i bougainvilleablad är nästan ännu roligare än att prassla i höstlöv.

Snart är jag nere igen, och om jag har tur så väntar den här kompisen på mig när jag kommer hem. Den heter Chili. Oklart om det stavas så, men det låter så i alla fall :-)

Jag har gått den här promenaden många gånger under de fyra veckor som jag har varit här nu. Kanske blir det en gång till lite senare i eftermiddag.

Nya guide- och vandringsböcker om La Gomera

Jag har uppdaterat länkarna till La Gomera-böcker till höger här på bloggen. Högst upp ligger nu en ny vandringsbok på svenska, översatt från norska. Den är jag sugen på att skaffa.

 

Jag funderar på formatet dock – jag är så van vid att kunna ha vandringsboken i fickan på shortsen, men den här verkar större. Är det någon som har den här boken? Och har vandrat med hjälp av den? Hör gärna av dig och berätta om vad du tyckte!

Sedan såg jag precis att det i vintras kom en ny version av Lonely Planet Canary Islands. Lonely Planet-böckerna brukar vara mycket bra tycker jag. Men eftersom de är detaljerade med uppgifter om restauranger och liknande så blir de snabbt inaktuella, så om du tänker upptäcka en ny plats på Kanarieöarna i vinter är det en bra idé att uppgradera guideboken; den förra har fyra år på nacken.

 

Även La Gomera and Southern Tenerife – Car Tours and Walks har kommit med en ny version. Jag som aldrig ens köpte den gamla; kanske är det dags nu då :-)

 

Annars brukar jag ju alltid hänvisa till den röda vandringsboken som jag själv använder. Den har också kommit i en ny upplaga sedan jag köpte den. Och av någon anledning finns den engelska versionen inte att köpa i de svenska internetbokhandlarna. Däremot vill jag minnas att jag har sett den på Amazon. Enligt vad jag har hört så har den senaste upplagan en annan numrering på vandringarna än den äldre upplagan som jag har, så om du läser gamla inlägg här på bloggen och har den nya versionen av den röda vandringsboken så stämmer inte numreringen längre.

På Adlibris finns den i alla fall på tyska och spanska, så om du är bekväm med de språken går det bra att köpa den där:

Röda vandringsboken om La Gomera på tyska hos Adlibris

Röda vandringsboken om La Gomera på spanska hos Adlibris

Själv ska jag nog se om jag hittar den på engelska i någon av butikerna i Valle Gran Rey i vinter.

För övrigt är det nu en månad tills jag åker söderut! Det blir några dagar på Teneriffa först och sedan kommer jag till Valle Gran Rey strax före jul och stannar till i början av februari. Ungefär som vanligt alltså :-) Jag får se om jag tar mig upp i bergen i vinter. Just nu verkar den här tantens skröpliga kropp inte alls sugen på att vandra. Annars får jag nöja mig med att betrakta bergen nerifrån. Det är mäktiga från det hållet också, men det slår ju inte utsikter som den här förstås.

Barranco de Argaga

Plocka kaktusfikon

kaktusar

På vintern, när jag är på La Gomera, finns det gott om kaktusar med kaktusfikon på i bergen. Jag vet inte hur lång säsong de har – om de bara finns på vintern eller hela året. Någon som vet? Jag har i alla fall aldrig vågat plocka dem av rädsla för att få stickor. Men nu i vintras när jag vandrade tillsammans med Ingalill så visade hon hur det ska gå till. Du behöver ha med dig en kniv, och du behöver en pinne att använda som skaft till frukten. Så här gick det till:

  1. Leta reda på en pinne och stick in den i frukten.
  2. Skär av frukten med kniven.

Ingalill skar kaktusfikon

3. Skala frukten med hjälp av kniven. Tänk på att inte ta i frukten, inte ens hålla emot med tummen, utan bara hålla i pinnen.

Ingalill skalar kaktusfikon

Ingalill skalar kaktusfikon 2

4. Nu kan du äta frukten från pinnen.

kaktusfikonklubba

Fruktköttet är mjukt och sött och gott. Frukten innehåller även en hel del små stenhårda kärnor, som jag tyckte var lite knepiga och spottade ut de flesta av. Jag som gillar att kunna gå ut och plocka min egen mat uppskattade förstås att kunna göra det även på La Gomera.

Vill du läsa mer om att gå ut och plocka sin egen mat? Jag skriver en del om det på rawfoodsidan.se under sommarhalvåret. Till exempel det här inlägget om att plocka vilda ätbara växter.

Hur lång tid tar det att gå till vattenfallet i Valle Gran Rey?

För en dryg vecka sedan gick jag till vattenfallet här i Valle Gran Rey igen. Det är en rolig och inte för lång vandring som jag har skrivit om flera gånger tidigare, så jag tänkte inte gå in på några detaljer här. Men eftersom jag själv alltid undrar hur lång tid den här vandringen tar, och kanske är det någon annan som också undrar, så tänkte jag skriva ut det tydligt här nu. Jag startade från lägenheten i La Calera som jag hyr just nu. Om man går nerifrån Vueltas får man lägga till kanske 20 minuter eller så. Från La Calera går jag bilvägen upp till parkeringen i El Guro/Casa La Seda, där det står en skylt som säger Cascada och Wasserfall.

La Calera – El Guro: 30 min

El Guro – vattenfallet: 1 h

vattenfallet – El Guro: 1 h

El Guro – La Calera 30 min

En tretimmarsvandring från La Calera och tillbaka alltså.

20160109_151524

Här har jag skrivit om mina tidigare vattenfallsvandringar:

Vandring på La Gomera: vattenfallet i Barranco de Arure

En återkommande programpunkt: vandra till vattenfallet

Vattenfallsvandring på La Gomera (på min författarblogg innan jag hade startat den här bloggen)

Vandring: Barranco de Argaga

Jag har gått upp för Barranco de Argaga, Argaga-ravinen alltså, två gånger tidigare. En gång med mina sångvänner när vi inte hade en aning om vad vi gav oss in på, och en gång ensam (vilket jag inte rekommenderar).

Argaga-ravinen är en av mina favoritvandringar här i Valle Gran Rey. Den har nummer 31 i den röda vandringsboken. Den är markerad som en svart led, svår alltså. Och den är svår på riktigt – en av de svåraste vandringarna här. Men den är så rolig! Det är mycket klättring, där man behöver använda både händer och fötter och ta sig upp.

Nu var det tre år sedan jag gjorde den här vandringen sist, och min trasiga kropp har blivit ytterligare skröplig på den tiden. Då gick jag upp till Gerián, vidare förbi Ermita de Nuestra Señora de Guadalupe och ner till vänster i Argaga-ravinen igen för att sedan gå över berget och så småningom komma ner vid kyrkan Ermita de los Reyes nära Casa de la Seda. Det tog mig runt sju timmar då.

Numera ska jag inte utsätta mig för så långa vandringar, och jag hade nog inte tänkt göra den här vandringen i år, men så började Ingalill prata om den, och då blev jag riktigt sugen. När hon dessutom ordnade skjuts från Gerián var saken klar. Hennes make hade hyrt en bil och kunde komma och hämta oss. Det var för bra för att avstå. (Annars är det inte obligatoriskt att gå hela vägen ner till Valle Gran Rey igen, det går att gå till Chipude eller El Cercado och ta bussen ner.)

Barranco de Argaga är den ravin som börjar vid Finca Argayall och fruktträdgården. Det är en rolig och annorlunda väg redan från början. Innan vi började det första – och nog det värsta – ordentliga klätterpartiet tog vi en kort fikapaus. När vi satt där så fick vi se en brunbränd, vältränad och senig man komma skuttande ner för berget.  Vi funderade på var han kunde ha startat – han kunde väl inte ha gått hela vägen ner för ravinen redan? Klockan var bara tio på morgonen. Och vem kan ens klara av att gå nerför Argaga-ravinen? Det är tillräckligt svårt att ta sig upp för den.

Det visade sig att mannen, som var österrikare, inte bara hade gått ner för ravinen. Han hade startat halv sju nerifrån La Calera, gått upp för berget hela vägen upp till Gerián och sedan ner för Argaga-ravinen. Say what? Han berättade att han bor här i Valle Gran Rey och gör den här nätta vandringen cirka två gånger i veckan. Snacka om bergsget!

Vi inledde klättringen upp för berget. Vi tog gott om tid på oss och framför allt tog vi många pauser. Jag smååt hela dagen och var ändå tokhungrig. Vi hade den stora grottan som etappmål för att stanna och äta lunch vid. Som jag mindes det så är det den bästa lunchutsikten. Det visade sig att det ställe där jag brukar äta lunch inte var den grottan utan en avsats ett par hundra meter före den. Därefter kommer grottan. Vi pausade på båda ställena, och jag skulle säga att den första avsatsen är ett bra lunchställe om det är en kall vinter som förra året. Där kan man sitta i solen och värma sig. Om det är varmt som den här vintern så är det däremot inte dumt att fortsätta en liten bit till och sätta sig i skuggan i den stora grottan – och det går att sitta i solen där också om det skulle vara så.

Sista timmen av vandringen kroknade jag ordentligt. Jag fick håll och hade inte konditionen med mig alls.

Inklusive pauser tog det oss fem timmar att gå från Finca Argayall till Gerián. Gissningsvis var 3,5-4 timmar av det faktisk vandringstid. Den röda vandringsboken säger att det ska ta 2 timmar och 45 minuter. Om du ska gå från La Calera får du lägga på en halvtimme. Enligt boken ska det ta 5 timmar och 45 minuter om man fortsätter hela vägen över nästa berg och ner över Valle Gran Rey igen. Jag vågar knappt tänka på hur lång tid det skulle ta för mig om jag skulle göra det nu. Tio timmar med pauser? Nej, det kommer inte att hända igen.

Taxiskylten på sista bilden nedan tror jag bestämt att jag har haft med förr. Det är det första som möter när man äntligen kommer över bergskanten och upp till Gerián. Onekligen smart marknadsföring.

Vi blev upphämtade i Gerián. Så lyxigt! Därefter åkte vi till Chipude och åt vattenkrassesoppa, en specialitet här på La Gomera, som man strör gofio, rostat majsmjöl över om man vill. Jag mådde inte helt bra efter vandringen, utan fick ont i magen. Och det hade jag sedan nästan hela kvällen. Ytterligare ett tecken på att jag inte ska göra så långa vandringar längre. Jag gissar att jag överansträngde mig, helt enkelt. Det var en varm och stundtals solig dag dag, och jag kunde helt klart ha haft mer vatten med mig än vad jag hade. En dryg liter drack jag under vandringen, och sedan hade jag mer vatten i bilen så jag kunde fylla på lite mer efteråt.

Men jag är ändå nöjd med vandringen. Lite magont fick det vara värt. Och i dag känns det bra i kroppen; jag är inte alls lika sliten i benen som jag har varit efter de andra vandringarna jag har gjort i år. Min kropp verkar klara bättre att klättra än att gå.

Jag vet att många avråder från att gå Argaga-ravinen, och det händer nog nästan varje år att någon dör eller skadar sig illa av att gå den i dåligt väder. Du måste själv fatta beslutet om du ska gå den. Det jag i alla fall kan rekommendera är:

  • gå den absolut inte när det regnar eller är blött på marken eller om det finns risk för regn – kolla väderprognosen
  • gå den absolut inte nerför (om du inte är en österrikisk bergsget)
  • gå den inte ensam (Ja, jag vet att jag har gjort det, men det betyder inte att jag rekommenderar det. Det är en led som inte är särskilt trafikerad; vi träffade om jag minns rätt bara tre människor på hela dagen.)

Här kommer lite bilder från vandringsdagen. Foto på mig: Ingalill Andreasson.

Berg Argaga Damm Argaga Mera berg Argaga grotta palm Tall berg hav

Jenny i bergen

Barranco de Argaga palm + el hierro taxiskylt gerian