Jag är ju ingen vandrare numera. Eller, det har jag kanske aldrig varit, men med höftprotes och diverse skröpligheter så behöver den här kroppen ta det lugnare än förr. Men åtminstone någon vandring vill jag ändå göra varje vinter här på La Gomera.
När maken, som inte heller är någon vandrare, var här och hade hyrt bil så övertalade jag honom att vi skulle ta sagda bil och göra en kortare vandring på någon annan del av ön än där jag normalt håller till. Jag var särskilt sugen på att vandra i krokarna av Vallehermoso, eftersom jag har hört att det är så fint där.
Jag tittade i den lilla röda vandringsboken som heter Rother Walking Guide. Den finns ute i ett gäng olika versioner på flera språk; det exemplar jag använde här är den engelska versionen från 2014 . Där hittade jag den här korta vandringen på sidan 170 med namnet ”From Vallehermoso to the Marichal lake”.
Vi tog alltså bilen till Vallehermoso. Sedan var det otydligt i vandringsboken var man egentligen ska ta vägen, men man vill svänga höger efter torget; om jag tyder kartan rätt och minns rätt ska man åka mot Garbato. Det går att vandra direkt från torget i Vallehermoso förstås, så om du inte är bilburen kan du ta bussen dit. Men det är 3 km till platsen där vi startade. Så för den som har bil och liksom vi behöver spara på krafterna till den roligare vandringen är det en bra grej att kunna ta bilen så långt som möjligt. Banda de las Rosas heter platsen där vi började vandra. Det gick att att ställa bilen intill vägen.
Vi tog en trappa ner i dalen och började vandra.
Det gick ganska mycket uppåt under den första delen av vandringen. Det är 300 meters höjdskillnad på sträckan enligt vandringsboken.
Den högsta punkten på den här vandringen heter Cruz de la Cuesta. Därifrån ser man ner till den lilla sjön – eller kanske snarare dammen – som heter Marichal-sjön, och som var målet för dagens vandring.
Det finns en bro som man kan gå ut på, som går över dammen. Vi satte oss på bron och åt vår lunch.
Efter maten posade jag lite för kameran.
Och sedan fortsatte vi vandringen tillbaka
På vägen tillbaka hade vi sällskap av de här söta hundarna, som hade sina människor alldeles i närheten.
Vi var ute i tre timmar inklusive lunchpaus. En lagom kort vandring för oss. Och riktigt fin. Jag rekommenderar den varmt.
Glasmiradoren Mirador de Abrante med utsikt över Agulo på La Gomera har funnits i några år nu. Men jag som inte kör bil, och som mest håller till i Valle Gran Rey-dalen, har inte varit där förrän nu. Maken var här på La Gomera en dryg vecka nyligen och vi hade semester tillsammans. Han hade hyrt bil, så vi passade på att göra lite utflykter. Bland annat till Mirador de Abrante.
Miradoren – utsiktsplatsen alltså – är en byggnad av glas, inklusive glasgolv, på 600 meters höjd. Trots att det var ganska molnigt fick vi en snygg vy av Teneriffa med Teide.
Och så syns byn Agulo nedanför.
Det pirrade lite i benen när jag klev ut på glasgolvet, och det är inget för den höjdrädda. För dig som inte är så höjdrädd utan bara lite tveksam så lovar jag att det är värt det.
Det speciella med den här miradoren är egentligen inte utsikten – det finns många fantastiska utsiktsplatser på La Gomera – utan själva byggnaden med glasgolvet. Det är en häftig upplevelse att stå där och kunna titta rakt ner genom golvet.
Efteråt åkte vi ner till Agulo, och då tog jag den här bilden på miradoren, som knappt syns där nerifrån:
Det finns också en vandringsled som går nerifrån Agulo och upp till miradoren – eller tvärtom. En ganska tuff vandring förstås eftersom stigningen är brant. Men jag tror att den är fin; de jag vet som har gått den verkar uppskatta den.
Mirador de Abrante har snabbt blivit en av de största sevärdheterna på La Gomera, och jag rekommenderar verkligen ett besök där. Det finns också en restaurang i samma hus som miradoren. Jag vet inte hur maten är men jag kan garantera en utsikt som heter duga.
Ska du på semester till Teneriffa? Funderar du på om du ska åka över till La Gomera över dagen? Klart att du ska! Om du vill hinna se mycket av ön så är det bäst att antingen hyra bil själv eller följa med en arrangerad bussutflykt.
Kom ihåg att ta med dig ditt pass. Du behöver det för att ta båten till La Gomera, oavsett om du följer med en guidad tur eller om du åker på egen hand.
Åk på en guidad dagstur till La Gomera
Om du bor på hotell på Teneriffa så är mitt tips att fråga på hotellet om de kan hjälpa dig att ordna en guidad dagstur till La Gomera. Om du inte har ett hotell att fråga så finns det åtminstone på turistorterna gott om researrangörer som ordnar dagsutflykter.
När jag var i Puerto de la Cruz i vintras var det en researrangör på en av turistgatorna som gjorde reklam för dagsutflykt till La Gomera. Där tog jag de här två bilderna:
Fördelen med en bussutflykt är att någon har sett ut de finaste platserna på La Gomera åt dig, så du behöver bara hänga med och njuta av utsikten. Och förstås att du inte behöver köra själv; det är inte alla som är bekväma med att köra på de slingriga vägarna. Turerna är ofta guidade på både spanska, engelska och tyska – och kanske franska också. Men fråga för säkerhets skull i förväg så att du får informationen på ett språk som passar dig.
Nackdelen är att du inte får bestämma själv vart du vill åka. Och jag har även hört någon som har gjort en sådan guidad tur och som tyckte att det kändes lite flängigt. Och det kan jag verkligen tänka mig att det gör när man ska se hela La Gomera på bara en dag. Min egentliga rekommendation är att du avsätter en vecka eller åtminstone några dagar för att se ön. Men jag kan verkligen förstå att det finns tillfällen när man bara har en dag. Om du inte vill köra bil och inte har något generellt mot guidade utflykter så rekommenderar jag då en guidad dagstur för att få ett första smakprov av ön.
Hyr bil och åk till La Gomera över dagen
Om du eller någon i ditt sällskap kan köra bil på slingervägar så tycker jag att det är ett bättre alternativ att hyra bil. Du kan hyra bil på Teneriffa och ta bilfärjan över. Och jag antar att du även kan boka en bil som väntar på dig hos en biluthyrare i San Sebastián när du kommer dit med båten från Los Cristianos. Nu när det går direktfärja till Valle Gran Rey så kan en idé vara att se om du kan göra en av resorna den vägen. På så sätt får du se min favoritdal utan att behöva åka bil över hela ön och sedan tillbaka. Jag vet inte om det finns någon uthyrare som tillåter att du hyr bil i San Sebastián och lämnar tillbaka den i Valle Gran Rey eller tvärtom. Annars behöver du ha med dig bilen från Teneriffa. Tänk i så fall på att du då inte kan ta den lilla Fred Olsen-båten mellan Valle Gran Rey–Playa de Santiago–San Sebastián, eftersom det inte är en bilfärja.
Om du börjar och startar din dag i San Sebastián så börja med att kolla upp när båtarna går (tidtabeller: Fred Olsen, Naviera Armas), så att du kan planera dagen efter det. Välj kanske två eller tre platser på ön som du vill åka till – Valle Gran Rey eller någon av de andra byarna nere i en dal, och så regnskogen Garajonay – kolla om det är något mer som du nästan passerar på vägen och kan göra en avstickare till, och sedan ser du till att stanna på många miradorer, utsiktsplatser, längs vägen och njuta av de fantastiska scenerierna. Du kommer även att få se massor av fantastisk natur direkt från bilen medan du åker.
Se La Gomera på egen hand över dagen utan bil
Nu när båda rederierna åker till Valle Gran Rey är möjligheterna att se ön på egen hand utan bil snäppet bättre också. Med lite tur med båtarna (kolla tidtabellerna innan och planera) kan du få en rutt med två stopp: San Sebastián och Valle Gran Rey (eller möjligtvis Playa de Santiago), och så en båtresa på ena vägen, där du får se La Gomera från vattnet, och en bussresa på andra vägen, där du får se ön från bilvägen. Tänk på att bussarna går sällan, så kolla upp tidtabellerna i förväg. Om det där med bilväg lät tråkigt så kan jag meddela att tråkigt är det minsta du har på en bussresa över La Gomera. Under förutsättning att du är utrustad med en mage som klarar av slingervägar så kommer du att bjudas på mycket tjusiga vyer. Se bara till att du gör bussresan innan det blir mörkt (vid 19 på vintern).
Vandra på La Gomera på en dag
Om du vill vandra är det kanske lättast att bara ta båten till San Sebastián och göra någon vandring som utgår därifrån. Jag har själv inte vandrat på den delen av ön men det finns vandringsleder där. Det går också att gå till exempel från Playa de Santiago till San Sebastián, men jag vet inte om det låter sig göras på en dag inklusive båtresor. Men det kan vara värt att kolla upp tidtabellerna och se om det skulle vara möjligt. Och visst borde det även finnas dagsutflykter med en guidad vandring?
Om du har varit på La Gomera över bara en dag och då vandrat – på egen hand eller på en guidad vandring – så skulle jag gärna vilja veta hur du gjorde. Vem ordnade turen? Eller vilken rutt gick du? Så att jag kan berätta det för bloggens läsare. Skriv gärna en kommentar och berätta!
Nu är jag hemma i Sverige igen. Det känns mycket bra, förutom att det är vinter här förstås ;-) För mig är det dock en enorm skillnad på hur jag upplever vintern nu i februari än hur det känns i november. Då är det så oändligt långt kvar. Och så har jag de mörkaste månaderna december och januari framför mig, för att inte tala om juleländet. Nu däremot finns det ljus en bra bit in på eftermiddagen och snart är det vår :-)
Jag ägnade som vanligt två dagar åt att åka hem. Tog Fred Olsens morgonbåt från Valle Gran Rey i måndags. Min separationsångest av att åka från Valle Gran Rey var faktiskt aningen mindre än vad den har varit andra vintrar. Det var regn och ganska kallt, vilket hade fördelen att jag fick se en fantastisk regnbåge på vägen. Svårt att få den att se snygg ut på bild genom den smutsiga och regniga fönsterrutan på båten dock.
I San Sebastián väntade jag ett par timmar på Armasbåten som tog mig till Los Cristianos på Teneriffa. Där var det bättre väder. Jag hälsade på min språkkonsultkollega Hanna, som är i Los Cristianos i tre månader med familjen, inklusive de två barnen som går i den svenska skolan där. De hade fått tag i en grymt mysig lägenhet med en helt fantastisk balkong – jag vill säga terrass eftersom den är stor som ett vardagsrum, men man säger kanske alltid balkong om en terrass som är ovanför markhöjd?
När man är uppe i den här lägenheten så märker man liksom inte att man är i Los Cristianos – en stor fördel om man som jag inte är särskilt förtjust i den staden. Det är lugnt och skönt och trafiken hörs i princip inte alls. Och så småningom har man utsikt över solnedgången. På bilden nedan ser det ut som om jag inte är särskilt högt upp, men poolen ett par våningar ner ligger också långt över markytan.
Hanna och jag ägnade eftermiddagen åt att promenera upp på berget Guaza. Berget markerar slutet på staden både åt söder och väster, eftersom det är ett avlångt berg. Om du kommer in till Los Cristianos med Gomerabåten så ser du berget längst till höger. Den delen av berget som vi var uppe på är närmast havet, alltså längst söderut.
Om jag minns rätt tog det en och en halv timme för oss att gå upp på berget. Sedan belönades vi med den här utsikten.
Snyggt va? Det kändes kul att se Los Cristianos från den här vinkeln. Och så var det roligt med en liten vandring. Man kan även gå vidare västerut på berget, och jag kan tänka mig att det nästan kan bli en heldagsvandring om man vill – någon som vet? Vi nöjde oss dock med den här lilla turen.
På bilden nedan har jag ringat in ett annat berg, Chaoyfita, som man också kan gå upp på. Hanna gjorde det häromveckan, och det verkar också vara en lagom liten vandring om man har ett par timmar över i Los Cristianos. Och det verkar jag ju ha någon gång om året eller så. Nu vet jag vad jag ska göra nästa gång.
På tisdagen gick mitt plan hem till Sverige, och nu är jag alltså hemma. Men om sisådär tio månader kommer jag tillbaka till Valle Gran Rey. För det är ju där jag ska vara på vintern.
Tidigare vintrar har jag bloggat mycket om alla roliga aktiviteter som jag har ägnat mig åt på mysiga Finca Argayall. Det är lite som en resort kan man säga, med enkel standard. Det ligger fantastiskt mysigt mellan berget och havet, och nästan dagligen har de meditationer på morgnarna och sedan någon aktivitet på eftermiddagen, som yoga, olika meditationer och ibland dans. Jag har haft många superhärliga upplevelser där.
Men.
Vägen dit är farlig att gå. Den går längs med en horisontell klippvägg där det är risk för ras. Det finns stora skyltar som varnar för att man går där på egen risk. Det här är även vägen man går för att komma till den häftiga fruktträdgården, som har guidade visningar någon eller några dagar i veckan. Man behöver även gå den här vägen om man händelsevis skulle vilja ge sig på att vandra upp på berget i Argagaravinen – en svår men mycket läcker vandring som jag har gjort tre gånger men som jag känner mig färdig med nu. Sök på argaga här på bloggen så bör du hitta vad jag har skrivit om de vandringarna.
Det här är alltså det enda sättet att komma till Finca Argayall, fruktträdgården, Argagaravinen eller Playa Argaga, som stranden där heter – om man inte hyr en båt eller kanot eller så och tar sig dit med.
Många går där ändå, och de första åren tror jag inte ens att jag tänkte så mycket på hur farligt det är. Men så läste jag fler och fler varningar på bloggar och googlade lite. Blev mer nervös fast gick där ändå, men undvek det när det var dåligt väder.
Förra året var det inte aktuellt för mig att gå den här vägen för att det var för långt för mig att gå från La Calera där jag bodde då, och bort till Finca Argayall med min skröpliga kropp (som är mindre skröplig nu när jag har fått en ny höft). Och nu i vinter så har min magkänsla sagt nej. Jag vill inte utsätta mig för risken som det innebär att gå längs den här farliga vägen. Förra hösten, alltså 2016, var det en kvinna som dog på den vägen för att det föll ner en sten på henne. Antagligen är det större risk att det händer något om jag går över gatan i Stockholm, men nu säger magkänslan nej, så då lyssnar jag på den. Dessutom blev jag stärkt i den känslan när jag en mycket blåsig morgon häromveckan från min balkong hörde ett ras från samma berg, dock inte ovanför den här vägen utan längre in mot byn. Jag tittade runt hörnet på balkongen och såg ett dammoln där stenarna hade störtat ner och träffat marken.
Så jag går inte den här vägen längre. Och när jag simmar i havet vid Vueltasstranden så vänder jag innan jag kommer alltför nära berget. Jag tänker inte säga åt dig vad du ska göra rent generellt, men en definitiv rekommendation från min sida är att undvika den här vägen när det regnar, nyss har regnat eller blåser mycket.
Bilden visar stranden i Vueltas, och vägen jag pratar syns om som ett streck längst ner på berget. Långt till höger i bild kommer vägen fram till Playa de Argaga.
Förra vintern blev det inget vandrat för mig, eftersom min skröpliga kropp inte ville gå alls. Sedan några månader tillbaka har jag dock en ny höftled (Här kan du läsa om min höftoperation om du är nyfiken.) så nu kan jag gå igen. Jag känner mig inte i form för att göra några heldagsvandringar och gå hela vägen upp ur Valle Gran Rey-dalen som jag har gjort tidigare, men kortare turer går bra. Så när Ingalill frågade om jag ville följa med på en tur i fredags så tackade jag ja.
Vi tog åttabussen från Valle Gran Rey till Arure. Det är inte ofta jag masar mig iväg så där tidigt på morgonen, men någon gång ibland kan det vara värt besväret :-) I Arure finns tre busshållplatser. Den första vid restaurangen El Jape, som jag alltid har sett som huvudbusshållplatsen i Arure; det är där de flesta kliver av och på, en i centrala Arure (Arure Centro kan den kanske heta) och sedan den som heter Acardece, som var den där vi klev av den här dagen. Vi höll på att inte komma av bussen för att stoppknapparna i bussen strulade, men det gick bra till slut.
Det var kallt uppe i Arure den här morgonen. Det kom rök när vi andades och vi gissade på en temperatur på 8–9 grader. Jag går alltid i shorts, men jag brukar ha långa strumpor i vandringskängorna som går att dra upp ända till knäna, och de kom väl till pass den här morgonen. (Japp, det är fult men det bjuder jag på.) Och så är det bara att hasa ner strumporna igen när solen börjar värma. Perfekt.
Vi började gå på högra sidan av bilvägen om man kommer nerifrån Valle Gran Rey. Ganska snart kom vi till en skylt där det står Mirador Piedra Hincada. Där finns en vandringsled att gå. Vi hade kunnat gå den leden rakt av men Ingalill är fena på att gå på upptäcktsfärd på nya stigar där ingen annan går. Och jag hängde glatt på, så vi hamnade snart på en skogstur utanför leden.
Så småningom hade kom vi upp på bilvägen igen alldeles vid Mirador de Alojero. Det här tog kanske en och en halv timme, och det går alltså alldeles utmärkt att gå den vanliga vandringsleden dit utan att göra några avstickare.
På Mirador de Alojero tog vi paus och åt matsäck.
Och tittade på utsikten förstås. Det är La Palma som syns vid horisonten.
Därefter gick vi tillbaka mot Arure, nu med havsutsikt.
Men vi fick även se berg, La Fortaleza till exempel …
… och fält och dalar.
Vi var tillbaka på busshållplatsen i Acardece vid 11.30, där vi fick vänta i en halvtimme innan bussen dök upp och tog oss ner till Valle Gran Rey igen.
En alldeles lagom tur för den här tanten. Trots att vi inte gick så långt så fick jag ändå se så många olika typer av natur: skog, berg, fält, dalar, palmer och hav. Just variationen tycker jag är en av de stora fördelarna med att vandra här på La Gomera, förutom att det är så vackert förstås.
Nu är jag förkyld, så det blir varken några korta vandringar eller ännu kortare promenader för närvarande utan jag håller mig stilla nere i dalen.
Jag skrev ju om båtresan till Playa de Santiago som jag gjorde i soluppgången en dag i förra veckan. I det här blogginlägget berättar jag om när jag väl kom dit.
Det första som slog mig i Playa de Santiago var hur extremt lugnt det var. Den upplevelsen påverkades förstås av att jag var framme före nio på morgonen, men det var inte en själ på stranden eller någon annanstans ute heller. De enda människor jag såg var de som satt och åt frukost på sina balkonger.
Playa de Santiago är betydligt mindre än Valle Gran Rey. Wikipedia säger faktiskt att det bara bor 1100 personer där, medan det bor drygt 4000 i Valle Gran Rey (Det vore kul att se siffror på hur många fler än så som är i Valle Gran Rey under vintern. Måååånga lär det vara!).
Havet och bergen är lika närvarande som i Valle Gran Rey. Det finns ett antal kvarter med hus precis nere vid stranden. Det är byns kärna. Det är där de flesta restaurangerna och butikerna finns. Det finns ett torg, och på kvällen skulle det vara konsert på en scen som jag uppfattade som tillfälligt uppbyggd. Det finns ett Spar och flera andra matbutiker. Jag åt inte på någon restaurang den här dagen, men det fanns ganska många längs strandpromenaden, och flera såg mysiga ut. Det såg inte ut att vara lika vegovänligt som i Valle Gran Rey dock.
Jag gick en bit längs vägen som går upp ur byn. På vänster sida av vägen om man kommer från stranden finns en del av byn som inte är helt olik La Calera här i Valle Gran Rey, fast mindre: hus som ligger vid foten av berget och även en bit upp på berget, trappor, avsatser, söta gränder.
På höger sida av vägen kan man gå upp för en lång trappa. Det här är också en utgångspunkt för att vandra från Playa de Santiago. Där är skyltat för vandrare med avstånd till San Sebastián och andra platser på ön, och vandringsleden är markerad i naturen. Utsikten från den här trappan gick inte av för hackor.
Så småningom kom jag upp på bilvägen igen. Här finns också någon restaurang och till höger ligger hotellet Jardín Tecina, där många golfare bor eftersom La Gomeras enda golfbana ligger alldeles bredvid. Det fanns vägskyltar mot Playa de Tapahuga och Playa del Medio, och eftersom jag tidigare nere på stranden hade funderat på om jag skulle gå till (någon av) de stränderna under dagen, fast då längs med vattnet, så tänkte jag att jag lika gärna kunde ta den här vägen dit, och så kunde jag ta strandvägen tillbaka.
Jag gick alltså längs med bilvägen genom golfbanan och fick så småningom den här snygga utsikten över Playa de Tapahuga:
Jag gick dit. Det var fortfarande förmiddag och jag fick ha den här stranden helt för mig själv i åtminstone någon timme innan någon annan människa visade sig där. En riktigt skön upplevelse.
Ingen är här
Förutom jag.
Och ingen annan.
Jag fick inte uppfattningen att det brukade vara någon direkt trängsel på den här stranden annars heller. Jag stannade där ett par, tre timmar, och som mest var det tre sällskap förutom jag som var där. Jag låg och läste på stenstranden, badade ett par gånger – det var svårbadat med stenarna; jag badade i vattenbrynet – och så åt jag min medhavda lunch. Det var varmt, och jag hade absolut haft nytta av något som kunde ge skugga.
Vandringsleden längs med vattnet som jag hade tänkt gå tillbaka hade en varningsskylt som sa att det är risk för ras och att man går där på egen risk. Och eftersom jag har blivit feg med sådant på sistone, och inte heller går till Finca Argayall i Valle Gran Rey längre – den vägen är också varningsskyltad på grund av rasrisk – så valde jag att gå upp längs bilvägen igen och samma väg tillbaka.
Det var varmt att gå och när jag kom tillbaka ner till den delen av byn som jag liknade vid La Calera så blev jag sittande länge i skuggan under ett träd och läste. Och så gick jag tillbaka till den centrala delen av Playa Santiago. Jag promenerade runt en stund till där nere, för att se de kvarter som jag missade på morgonen, köpte vatten och frukt i en mataffär, hängde en stund i en park – eller ett utegym var det faktiskt – och åt mellanmål. Sedan gick jag till stranden, tog ett dopp, satte mig på en mur och läste någon timme, och så var det dags att ta båten hem till Valle Gran Rey igen.
Det finns flera vandringar som utgår från Playa de Santiago, och med den nya båtlinjen är det lätt att gå dem även om du har din bas i Valle Gran Rey. Bara att ta båten på morgonen, vandra hela dagen, och så båt hem igen. För dig som är lite mer hardcore går det också att vandra hela vägen mellan Playa Santiago och San Sebastián. Enligt den röda vandringsboken som jag brukar nämna här på bloggen ska den vandringen ta sju timmar. Då går det alltså för dig som har den läggningen att ta båten till San Sebastián på morgonen, vandra till Playa de Santiago på en dag och sedan ta båten tillbaka till Valle Gran Rey på kvällen. Själv var jag alldeles nöjd med min lilla vandringstur till Playa de Tapahuga.
Det blev en skön utflyktsdag som avslutades med en mysig båtresa rakt in i solnedgången.
I dag gästbloggar Eric Eklund här på Gomerabloggen. Eric är i Valle Gran Rey för andra gången just nu, den här gången i sex månader. Det är inte utan att jag är lite avundsjuk. Det blev ju inga vandringsinlägg från mig den här vintern och därför är jag glad att Eric delar med sig av en vandring som han och hans fru gjorde till Roque de Agando tidigare under vintern. Visst ser det härligt ut – och vilka fantastiska bilder! Tack Eric för blogginlägget! Eric bloggar annars på sin blogg vardagsprat.
Efter att ha vandrat i princip alla leder på hemmaplan runt Valle Gran Rey så tyckte vi att det var dags att utöka vårt revir. Efter att ha konsulterat vår vandringsbok bestämde vi oss för att ta bussen till sockertoppsberget Roque de Agando för att undersöka den delen av ön. Roque de Agando är ett känt landmärke med en mörk historia. Under en skogsbrand 1984 blev 20 personer omringade av eld när vinden plötsligt vände. De tog sin tillflykt till berget men värmen var så stark så ingen av de 20 överlevde. Vid foten av berget står idag ett monument till deras minne.
Berget och dess omgivningar är en fantastisk plats med vyer som är helt fantastiska. Eftersom den ligger längs vår busslinje så är det ganska enkelt att ta sig dit. Enda svårigheten är att ta sig ur sängen och till bussen i tid på morgonen.
När vi klev av bussen runt 9 så var det fortfarande lite kyligt i luften. Den helt molnfria himlen indikerade att det snart skulle bli rejält mycket varmare. Vår vandring började med en rejäl utförsbacke. Att gå nerför är oftast värre för knäna än att gå uppför. Här var dock lutningen ganska behaglig så det var inga bekymmer. Efter 20 minuters vandring i terräng med mest buskar ändrades omgivningarna och vi befann oss i en jättefin tallskog. Här är tallbarren uppemot 20 centimeter långa och ligger i drivor på marken. Det är som att gå på halm, mjukt och skönt, men lite halkigt.
Efter knappt två timmars vandring kunde vi skönja hus lite längre ner. Vi hade då kommit fram till La Laja. Byn som är ganska liten ligger djupt ner i en dal och känns väldigt isolerad. Att vandra längs den lilla bygatan är nästan som att gå i ett växthus. Helt vindstilla och en värme som var bedövande. Uppenbarligen var detta perfekta förhållanden för allt som växer, överallt var det grönt och lummigt.
Vid La Laja var det slut på nedförsbacken, nu var det uppåt som gällde. När vi väl snirklat oss ur byn så började vårt sicksackande upp mot den första åsen. Nu var det kaktusar och småbuskar som kantade vår väg. På grund av vårt maniska fotograferande tog vandringen uppför en del tid. Trots att vi vid det här laget varit på ön i över tre månader upphör vi aldrig att förundras över naturen och vyerna.
När vi klarat av den ganska långa och krävande vandringen uppför var vi framme vid Degollada de Peraza. Vandringen hade tömt oss på en del energi så vi bestämde oss för att stanna och luncha på den lilla restaurangen som ligger där. På grund av en intern kommunikationsmiss hade vi inte fått med oss nog med pengar till både mat, öl och bussfärd hem. Efter ett snabbt rådslag prioriterades mat och öl.
Mätta och belåtna vandrade vi snart vidare. Vid det här laget hade vi avverkat två tredjedelar av hela turen. Leden gick längs en ås, och det var relativt lättpromenerat utan några höjdskillnader. Nu var det de typiska enbuskarna som dominerade landskapet och långt under oss kunde vi se Atlanten. En helt storslagen utsikt!
Ett par kilometer senare kom vi fram till kyrkan: Ermita de Nuesta Señora de las Nieves.
Eftersom vi inte hade några busspengar så hade vi heller ingen buss att passa. Vi tog därför tillfället i akt och lade oss ner för en liten vilopaus. Pausen var kanske inte helt nödvändig, men känslan att ligga i gröngräset och ”bara vara” är oemotståndlig.
Från kyrkan var det nu bara ett par kilometer kvar till målet vid Roque de Agando. Dessa sista kilometer gick igenom en tät och lummig skog av lagerträd. Det är inte riktigt samma träd som de vi får lagerblad till matlagning från. Bladen är dock identiska så vi plockade lite för att ta hem och torka och prova att ha i maten.
Väl framme vid målet så började vi genast lifta. Det var ännu inte mörkt, men när skymningen kommer så går det ganska fort. Att bli ståendes utan lift var inget alternativ som verkade så värst lockande. Som tur så behövde vi inte vänta länge innan vi fick lift av ett jättetrevligt tyskt par. De körde en stor van med en soffa där vi kunde breda ut oss. Dessutom så körde de oss nästan ända fram till dörren. Det kan man kalla en perfekt avslutning på en perfekt dag.
PS från Jenny: Om du har den senaste upplagan av den röda vandringsboken, den från 2014, så är det här en variant på vandring nummer 4, som börjar och slutar i Degollada de Peraza. Vandringsboken på svenska har en variant på den här vandringen nummer 1.1. Jag frågade även Eric vad busshållplatsen heter som man ska åka till om man vill gå den här turen, och han trodde att den heter Los Roques.
Jag intervjuade ju Lisa här på bloggen i januari, och hon hade så mycket att berätta att jag inte fick med allt i det blogginlägget. Så här kommer några matnyttiga bonustips från Lisa.
Kan du tipsa om några vandringar med utgångspunkt i Valle Gran Rey?
Ta taxi till Pastrana (en by inte så långt från Playa de Santiago, och där det finns en mysig restaurang) och gå upp till Benchijigua och sedan vidare till Degollada de Agando. Därifrån kan man ta buss 1 tillbaka till Valle Gran Rey (eller San Sebastián). Om man inte vill lifta förstås.
Ta bussen från Valle Gran Rey till Degollada de Agando. Gå ner via Benchijigua till Pastrana. Ät på restaurangen (se till att det inte är måndag, för då är den stängd). Ta en taxi till Playa de Santiago och ta Tina-båten tillbaka – som inte går alla dagar, så kolla upp vilka dagar man kan göra det här.
Gå från Epina till Santa Clara, som ligger norr om Vallehermoso. Till Epina kan man åka buss från Valle Gran Rey. Då kliver man av vid Apartacaminos och tar bussen mot Vallehermoso och kliver av vid Epina. I Epina finns det källor och om man dricker vattnet där ska man enligt sägnen bli både både vacker och lycklig, typ. Inget dåligt sätt att inleda en vandring.
Vilket är ditt bästa utflyktstips för den som inte vill vandra?
För den som inte vill eller kan vandra tipsar Lisa om en busstur som ordnas av Timah, som annars mest anordnar vandringsutflykter. Men en gång i veckan har de en guidad örundtur med buss där man får man lära sig mycket om ön. De guidar på tyska och engelska.
Är det något som har förändrats i Valle Gran Rey under de nio år som du har åkt hit?
Det är färre hippies numera. Och i år är det fler skandinaver här, särskilt svenskar, och bland dem finns även fler yngre och barnfamiljer. Det är kul, tycker Lisa, att de visar sina barn den vackra naturen och inte bara ligger vid en pool någonstans. Det är också kul, tycker hon, om det blir mer blandning mellan olika nationaliteter och inte bara tyskar.
Vad är det bästa med La Gomera?
Klimatet och naturen. Och att det är så lätt att få kontakt med människor.
Det är också ett utmärkt ställe att åka till som ensam kvinna. Det är ingen kriminalitet och man behöver inte vara rädd för något och man lär känna andra kvinnor som också åker ensamma hit, för det är vanligt här.
När på året ska man vara på La Gomera?
Lisa har flera gånger varit på La Gomera från november till februari, och hon tycker att november är den allra bästa tiden att vara här. Då är det bäst klimat och inte alls lika mycket turister som runt jul.
Jag måste erkänna att den här bloggen har ett lite väl Valle Gran Rey-inriktat perspektiv, och i år är det ännu värre än vanligt eftersom jag inte vandrar och faktiskt inte har varit uppe ur dalen en enda gång sedan jag kom hit för en månad sedan. Snart får jag kalla den för Valle Gran Rey-bloggen i stället för Gomerabloggen.
För att motverka det snäva perspektivet frågade jag svenska Lisa om jag fick intervjua henne, och det fick jag. Hon har varit mycket i Valle Gran Rey, men till skillnad från mig rör hon sig även över andra delar av ön. I dag satt vi på min terrass i La Calera och drack te, och jag fick höra allt om vad hon har haft för sig sedan hon kom hit i november.
Lisa bloggar också om sina vistelser på La Gomera. Det här är tredje vintern som hon är här en längre period. Fyra månader har det blivit varje vinter sedan hon gick i pension. Men även innan dess brukade hon åka hit på semester. Sammanlagt har hon varit här nio gånger. Första gången åkte hon charter till La Gomera i en vecka. Eftersom veckan inkluderade övernattning på Teneriffa på både nerresan och hemresan så blev det inte många dagar på plats, men den korta tiden hann alltså ge mersmak. Lisa brukar resa ensam till La Gomera, och hennes man brukar komma ner en något kortare period, runt sex veckor.
Den här vintern har Lisa bott på flera olika platser i Valle Gran Rey, men hon har även bott en dryg vecka i Vallehermoso och en vecka i Playa de Santiago. Och så vandrar hon ofta, runt tre gånger i veckan brukar det bli. Lisa var ingen vandrare innan hon började åka till La Gomera, men här har hon lärt känna ett gäng som gillar att vandra och som har varit här i många år och därför har koll. Så Lisa började följa med på vandringarna.
Fina vandringar i Vallehermoso
Tillsammans med två kvinnor som Lisa har lärt känna i Valle Gran Rey hyrde hon en lägenhet i Vallehermoso i elva nätter. Stället där de bodde heter Pensión Hostal Casa Amaya på booking.com, där Lisa hittade det. Det hade en mysig trädgård och ägaren var supertrevlig. Däremot strulade det lite med rummen, så de fick inte de rum som de faktiskt hade bokat och lägenheten där de bodde var så där, bland annat för att ett av rummen saknade fönster.
Tanken med att vara i Vallehermoso var framför allt att vandra. Lisa berättar att de vandrade nästan varje dag. Den finaste vandringen var från Garbato via Roque Blanco och Roque Cano. Då tog de taxi från Vallehermoso till Garabato och gick mot Cruz de Tierno men inte ända fram för innan dess kommer man till Roque Blanco, och där finns en restaurang som Lisa rekommenderar. Bra mat i stora portioner och trevlig personal. Dock är den stängd på måndagar. Därifrån gick de ner till Roque Cano och så småningom vidare ner till Vallehermoso igen. Lisa bedömer att de här vandringen tog runt fyra timmar i lugnt tempo. Plus restaurangbesöket och lite fler raster.
Och så konstaterar vi att de som skriver vandringsböckerna går betydligt fortare än vad vi själva brukar göra. När jag tittar i röda vandringsboken (här på plats i Valle Gran Rey har jag nu köpt den nya upplagan på engelska från 2014 som inte går att köpa i svenska internetbokhandlar) stämmer det här ungefär överens med vandringen som har nummer 47. Och i den vandringsbok som finns på svenska och heter Vandra på La Gomera så har den här vandringen nummer 5.4.
Det Lisa berättar om Vallehermoso i övrigt, alltså själva byn, stämmer bra överens med min egen bild av den från två korta besök där: den är snabbt avklarad. Det finns två restauranger, varav ingen är jättebra. Det finns två caféer på torget, och Lisa avslöjar att det till höger har bäst kaffe. Det finns två bra mataffärer, en Spar och en annan. En av Lisas vänner är vegetarian, och hon tyckte inte att det fanns särskilt mycket mat för henne på restaurangerna. Så jag tänker så här om du vill bo i Vallehermoso:
Om du gillar att vandra så är Vallehermoso en bra utgångspunkt.
Om vandring inte är din grej så kan en dagsutflykt till byn duga bra.
Se till att du har en lägenhet så att du kan laga din egen mat, och särskilt om du vill äta vegetariskt.
Lisa och hennes vänner hade tur med vädret och det var soligt och rätt så varmt under hela vistelsen. Normalt är det kallare och regnigare i Vallehermoso än i Valle Gran Rey.
Foto av Vallehermoso: Lisa Kotzur.
Playa de Santiago
Playa de Santiago ligger längst söderut på La Gomera. Jag har inte varit där. Du som brukar läsa den här bloggen vet att jag brukar prata om att jag vill ta mig dit, men att det aldrig blir av för att jag är så lat när det gäller att resa. Men Lisa har varit där och hon berättar hur man kommer dit:
Hur åker man från Valle Gran Rey till Playa de Santiago?
Ett par dagar i veckan kan man åka båt med Excursiones Tina, som ordnar valsafari och som då passerar Playa de Santiago. Kolla med dem vilka dagar som gäller just nu om du vill åka. Även Yanin (länk borttagen pga trasig), en annan liknande utflyktsarrangör passerar Playa de Santiago ibland, så kolla deras schema också om du vill åka.
Man kan också ta buss nummer 6 från Valle Gran Rey. Det är den buss som går till flygplatsen. Och med den får man inte åka någon annanstans än just till flygplatsen. Därifrån tar man sedan buss 7 till Playa de Santiago.
På hemvägen tog Lisa och maken, som var med i Playa de Santiago, buss 7 till San Sebastián och sedan buss 1 till Valle Gran Rey. Detta för att det annars hade blivit så lång väntetid med bussbytet om de hade åkt via flygplatsen. Lisa varnar även för att bussen kan bli full på väg upp från Playa de Santiago om man vill hoppa på vid någon av hållplatserna på vägen, eftersom det är en liten buss.
Jag har en hög tröskel för dessa bussbyten, men det där med båten låter ju inte så jobbigt. Vilken vinter som helst nu kommer jag att åka till Playa de Santiago :-)
Playa de Santiago – bästa vädret på La Gomera
I Playa Santiago bodde Lisa och hennes man i en lägenhet i Apartamentos La Banda. Hon beskriver det som att lägenheterna liksom ligger på en hylla ovanför byn – lite som La Calera här i Valle Gran Rey. Hon tyckte att de bodde mycket bra där med utsikt både över vattnet och över byn. Det enda negativa var att sängarna inte var så bra.
I Playa de Santiago finns flera restauranger och alla var bra enligt Lisa. Det finns också bra mataffärer, både en Spar och flera mindre butiker. Vädret är ofta bättre än i Valle Gran Rey.
I utkanten av Playa de Santiago ligger även golfhotellet Hotel Jardín Tecina, där man kan bo om man vill ha en lite lyxigare semester.
Foto av Playa de Santiago: Lisa Kotzur
Tre vandringar med Playa de Santiago som utgångspunkt
Inte så långt från Playa de Santiago ligger byn Pastrana, som har en restaurang som Lisa beskriver som La Gomeras mysigaste. Lisa och maken vandrade dit och hem, vilket var en tur på ett par timmar i en riktning. Restaurangen är stängd på måndagar. Om man inte vill vandra så kan man ta en taxi till restaurangen.
En annan vandringstur är att ta buss 3 från Playa de Santiago till Alajeró och vandra till Imada därifrån. Från Imada kan man sedan ta samma buss tillbaka till Playa de Santiago.
Lisa och maken vandrade även från Playa de Santiago till Playa del Medio och Playa de Tapahuga och sedan tillbaka samma väg. Det är inte någon lång sträcka men ganska besvärlig vandring. Låter roligt, tycker jag. På de här stränderna bor det folk i grottor, och när Lisa har varit där tidigare så har hon till och med träffat på en svensk kvinna som bor så.
Vi använder kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera bra. Genom att använda webbplatsen accepterar du att vi använder kakor. OkMer om kakor.
